Sjorena Kachniasjvili och hennes familj flydde från sitt hem i Sydossetien i samband med kriget och har fortfarande inte kunnat återvända.
1 av 4
Sjorena Kachniasjvili och hennes familj flydde från sitt hem i Sydossetien i samband med kriget och har fortfarande inte kunnat återvända. Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio.
Levan Labadze och andra frivilliga patrullerar gränsen mellan Georgien och Sydossetien.
2 av 4
Levan Labadze och andra frivilliga patrullerar gränsen mellan Georgien och Sydossetien. Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio.
Långt där nere syns en grön skylt med texten ”statsgräns”. Efter kriget utropade Sydossetien sin självständighet.
3 av 4
Långt där nere syns en grön skylt med texten ”statsgräns”. Efter kriget utropade Sydossetien sin självständighet. Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio.
- Före kriget hade vi en god relation till ossetierna, nu har det förändrats säger Nika och Maro Tjedlidze i byn Koda vid gränsen mellan Georgien och Sydossetien.
4 av 4
- Före kriget hade vi en god relation till ossetierna, nu har det förändrats säger Nika och Maro Tjedlidze i byn Koda vid gränsen mellan Georgien och Sydossetien. Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio.

10-årsdagen av kriget mellan Georgien och Ryssland

Sjorena: Nu har vi vant oss, men det var som att börja om livet från början
8:36 min
  • Kriget var över på mindre än en vecka men för de som drabbades förändrades livet för alltid.
  • Särskilt i gränstrakterna mellan Georgien och utbrytarrepubliken Sydossetien som efter kriget 2008 utropade sin självständighet.

Levan Labadze, klädd i jeans och kamouflagemönstrad t-shirt spanar ner över dalgången och bort mot kullarna långt därborta. Kikaren har han placerat på ett trebent stativ. 
 
– De tittar på oss också, säger han och tar blicken från kikaren.

De är sydossetiska gränsvakter, ibland i sällskap av ryska militärer. Levan Labadze är georgisk chaufför men då och då tjänstgör han som frivillig gränsspanare.

Där nere i den buskbeklädda dalen löper ett lågt stängsel, på den bortre sidan skymtar en grön skylt. Vad som står på går inte att se men Levan Labadze vet att det står skrivet, "statsgräns".

Den sydossetiska statsgränsen. Eller, som Levan Labadze säger, ockuperat georgiskt territorium.  

Några kilometer därifrån längs en knagglig grusväg ligger byn Koda Där på en bänk sitter Nika Tjedlidze, hans pappa och gammelmormor. 
 
– 200 meter från vår by går gränsen. Vi kan aldrig gå närmare än 50 meter. Här har det inte hänt något men från grannbyn har de kidnappat folk, säger Nika Tjedlidzes pappa. Han vill inte säga sitt namn.

En vecka tidigare, säger han, tog de en 16-årig pojke från grannbyn och höll honom i tre dygn. Förmodligen anklagad för att utan tillstånd ha passerat gränsen.

Formellt, enligt internationell rätt, tillhör Sydossetien Georgien och före kriget 2008 fanns där ingen synlig gräns. Stängslet och skyltarna har kommit upp senare. Kort efter att kriget tog slut förklarade sig Sydossetien och den andra georgiska utbrytarrepubliken, Abchazien, sin självständighet.De stöddes av Ryssland men förutom Ryssland är det bara ett fåtal länder, som Nicaragua, Venezuela och Syrien som erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater.

I Georgien anser man att Ryssland i praktiken har ockuperat de här regionerna. Redan före kriget hade man frikostigt delat ut ryska pass till invånarna och rysk militär finns närvarande i både Abchazien och Sydossetien.

Sommaren för ett år sedan anklagade Georgien Ryssland för att flytta en av statsgränsskyltarna 500 meter in på georgiskt territorium. Landets president och ansvariga ministrar reagerade med hårda ord, men byborna i Koda säger att de känner sig helt oskyddade. 
 
– Vi lever av jorden här, säger Nikas pappa. Vi odlar bönor och majs. Men vi kan inte längre ha djur. Förr hade vi det, men det hände att de tog djuren. Kommer de över på fel sida kan vi inte få tillbaka dem igen, säger han. 
 
I en soffa i ett litet hus med utsikt ner mot staden Gori sitter Otiko, 11 år, i linne och shorts. Han tittar på tv. Han minns det förstås inte själv men när han var ett år gammal tog hans föräldrar honom i famnen och lämnade i all hast tvåvåningsvillan med den stora tomten i närheten av Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Nu bor familjen i ett hus med tre små rum, kök och toalett på en gata där alla hus ser ut som deras. Alla grannar är precis som de georgiska flyktingar från Sydossetien. 
 
– Nu har vi vant oss men det var som att börja om livet från början, köpa knivar, gafflar och sånt, säger Otikos mamma Sjorena Kachniasjvili. Av hennes och grannarnas gamla hem finns ingenting kvar. Allt förstördes i samband med kriget för tio år sedan. 
 
Det var som om Ryssland, likt ett hav kom och översvämmade allting, säger Sjorena.

Vem som faktiskt startade kriget är något man fortfarande tvistar om. Ryssland skyller på Georgien och dåvarande presidenten Michail Saakasjvili som natten mellan den 7 och 8 augusti beordrade ett bombanfall mot Tschinvali, huvudstaden i Sydossetien. I Ryssland hävdade man att 2000 civila dödades.

Senare ändrades den siffran till 162 dödade civila sydossetier under de fem dagar som kriget varade. Georgien å sin sida skyller på Ryssland och hävdar att attacken mot Tschinvali var ett svar på rysk provokation och det finns också uppgifter som säger att rysk militär gick in på georgiskt territorium redan den 7 augusti, alltså innan Georgien startade sitt anfall.

En EU-rapport året efter kriget kom fram till att det var Georgien som började men att Rysslands svar var oproportionerligt. Man sa också att den georgiska attacken bara var kulmen efter en period av ökad spänning och militära provokationer. Sjorena Kachniasjvili hör till de georgier som delvis lägger skulden på den dåvarande presidenten Saakasjvili, för att det gick så illa som det gick.  
 
– Han agerade på ett mycket grovt sätt. Kanske hade han rätt att göra det, men det drabbade oss väldigt hårt. Han borde ha agerat mycket mer försiktigt, säger hon. 
 
Enligt EU-rapporten året efter kriget dödades omkring 850 människor, på båda sidor, offren var både civila och militära. Tiotusentals tvingades fly sina hem.

För Georgiens del fick kriget konsekvensen att man i praktiken förlorade både Sydossetien och Abchazien, en femtedel av sitt land. 
 
– Vi vill återvända, med tiden växer sig nostalgin allt starkare. Men verkligheten säger något annat, säger Sjorena Kachniasjvili.

Det finns, säger hon, en känsla av försvarslöshet. Den dåvarande presidenten Saakasjvili hade hoppats att västvärlden, med Nato i spetsen, skulle rycka ut till Georgiens räddning. Men det hände inte den gången. Varför skulle de försvara oss nu om, gud förbjude, något liknande hände? Säger Sjorena Kachniasjvili. 
 
På bänken utanför huset i byn Abisi säger Nika Tjedlidzes gammelmormor, Maro Tjedlidze, kanske faktiskt med rätta, att det var bättre förr här. Hon borde veta. Hon är 83 år och har bott här i 64 år.
 
– Vi hade en mycket god relation med de andra, ossetierna. Vi döpte varandras barn, besökte varandras hem. Vi arbetade där. De arbetade här. Sedan började kriget. Alla blev mer fientligt inställda och hårdare mot varandra, säger hon. 
 
På höjden med utsikt över det knappt synbara gränsstängslet mellan Georgien och Sydossetien står Levan Labadze och spanar. Han ingår i en grupp frivilliga som sedan ett år turas om att vaka här, så att gränserna inte flyttas ytterligare. 
 
– Det här, säger han och pekar ut över landskapet, är ju vårt territorium. Nu är allt omringat av separatisterna. Jag ville komma hit och se med egna ögon vad som pågår här.

Kommer Georgien någonsin få tillbaka Sydossetien och Abchazien, undar jag. 
 
– Det vill vi naturligtvis hoppas på, säger Levan Labadze. Men det är en fråga för storpolitiken. Själva ägnar vi oss inte åt politik.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".