Unga uigurer i övervakningens tjänst i Xinjiang

10 min
  • I den kinesiska regionen Xinjiang har de myndigheterna de senaste åren infört hård polisövervakning, omskolning och arbetsprogram. Den kinesiska regeringen säger sig bekämpa religiös extremism och terrorism. Men också arbetslöshet ses som en orsak till religiös extremism och jobb till unga som en nyckel till assimilering och stabilitet i Xinjiang.
  • För de uigurer som samarbetar med de kinesiska myndigheterna väntar belöningar.
  • Sveriges korrespondent Hanna Sahlberg har rest i den hårdbevakade regionen och talat med de som anpassar sig och jobbar i övervakningens tjänst.

Redan på Pekings flygplats hör jag rösterna. Barnen som pratar kinesiska. Den uiguriska brytningen märks fortfarande. Men fjärdeklassarna som sitter bredvid mig är orädda och nyfikna och vill gärna prata med mig.

– Vi har varit på kinesiska muren och på Himmelska fridens torg, berättar den uiguriska flickan bredvid mig är på väg hem till Xinjiang efter en skolresa i Peking.

– Det är bara de bästa som får åka, berättar hon medan vi väntar på samma plan till Kashgar, sju timmar bort.

Flickan går i en så kallad inlandsklass med uiguriska elever som förbereds för att gå vidare in i det kinesiska skolsystemet och bo på internat långt hemifrån. Skolresan till Peking ger en första övning.

Den kinesiska regeringen har länge försökt att få unga uigurer i Xinjiang att anamma kinesiska och bli en del av det kinesiska systemet. Kommunistpartiet ser de unga som en nyckel till assimilering och stabilitet i en region som haft närmare band till Afghanistan, Pakistan och Centralasien än till Peking.

Ur flygplatsens högtalare hör man svagt den välkända kristna hymnen "Amazing Grace". Förunderlig nåd. Först tror jag inte att det är sant. Att spela en religiös sång på Pekings flygplats samtidigt som troende i Kina upplever ett hårdnande tryck och både kyrkor och moskéer rivs. Det är många i Xinjiang som bett Allah om nåd de senaste åren, bett om att få tillbaka sina anhöriga som gripits av polisen och försvunnit, bett om att själva slippa hamna i omskolningsläger.

Men det kinesiska kommunistpartiet utlovar också nåd. För den som anpassar sig, lär sig rikskinesiska, slutar att be på bönetiderna, lovar lydnad mot partiet och trohet mot partisekreterare Xi Jinping.

När jag kommer till Kashgar sätts jag omedelbart under konstant övervakning. Hela dagarna cirkulerar civilkläda poliser omkring mig, beställer mat där jag beställer mat, sitter i hotellobbyn och går med mig på stan. De tre unga övervakare som ska bilda den första muren mellan mig och allt som journalister inte tillåts rapportera om från Xinjiang presenterar sig med namn: Den yngre man som har löpande kontakt med polisstaben kallar sig Michael.

– Jag gillar att studera språk, nu lär jag mig spanska, säger Michael och börjar spela en spansk låt på en gitarr i kafét där vi sitter.

Förutom de uiguriska barnen på skolresa verkar nästan ingen våga tala med mig på den här resan till Xinjiang. Vuxna människor i Kashgar tittar bort, tittar ner. De vet att misstanken om att ha olämpligt samröre med utlänningar kan vara nog för att bli skickad på omskolning. I stället för att prata med restaurangägare, studenter eller taxichaufförer pratar jag med mina unga övervakare. De vallar mig runt sevärdheter och bjuder på kafé.

Michaels uppgift idag är att se till att jag inte åker till platserna runt Kashgar där de så kallade omskolningslägren finns. Och att jag inte intervjuar någon som vet mera om dem. Men ingen av mina tre uiguriska övervakare som är strax över eller under trettio hade egentligen tänkt sig att bli kuggar i det stora kinesiska övervakningsmaskineriet i Xinjiang. Michael berättar att han mest ville resa.

På den unga polisövervakarens T-shirt står det: ”Roma, never say never”. En resa till Rom verkar avlägsen. Uigurer som hade pass tvingades att ämna tillbaka dem till polisen redan 2016.

Men att hitta bra jobb i Kina för begåvade, flerspråkiga unga uigurer har ibland verkat omöjligt.

Från min första resa i Xinjiang 2006 minns jag platsannonserna på universitetsområdet i regionhuvudstaden Urumqi, där det stod: ”Sökande välkomnas, men inte från minoritetsfolk.”

Att uigurerna pratar ett turkiskt modersmål är ett problem, enligt kinesiska företag och myndigheter. Likaså den islamiska kulturen och religionen.

I Kinas finns fördomar om uigurer som kriminella, eller till och med terrorister. Myndigheternas pågående kampanj med övervakning och omskolning bygger också på tanken att religionsutövning föder extremism. Samtidigt erkänner regeringen problemen med arbetslöshet, och Xinjiang är fullt av både frivilliga och påtvingade arbetsmarknadsåtgärder.

För tio år sedan såg uiguriska studenter jag intervjuade framtiden utomlands. De pratade oftast påtagligt bättre engelska än sina jämnåriga kinesiska klasskamrater. Nu erbjuder i stället själva övervakningssystemet som byggts upp i Xinjiang arbetstillfällen: från mina sofistikerade övervakares positioner till de tusentals vaktposter som syns vid snart sagt varje gatukorsning i Kashgar.

Adila är en annan av mina tre personliga uiguriska övervakare i Kashgar. Hon arbetar med att berätta den kinesiska versionen om utvecklingen i staden. Hon tar mig i snabb takt genom olika nyrenoverade basargator där det sålts järnvaror, mattor och boskap, men som nu verkar underligt folktomma om jag jämför med mina tidigare besök här. Inhyrda musiker, dansare och hästskosmeder ska bidra med ett sken av traditionellt liv och rörelse men verkar mest vara statister.

Tidigare hälsade uiguer, kazaker, uzbeker, pakistanier och afghaner i bazarerna varandra med den internationella frasen: Salam Alaikum - guds fred. Det hör jag ingen säga nu. För den som vill ha en framtid i Kashgar gäller det att visa att man pratar kinesiska, välkomnar utvecklingen och tänker i partisekreterare Xi Jinpings banor. Adilas familj hör till de som tidigt började anpassa sig.

– Min pappa satte mig i kinesisk skola, berättar Adila.

Det var inte så vanligt bland uiguriska barn då. Nu är kinesiska obligatoriskt och skolundervisningen ska inte längre ges på uiguriska.

Adila gick juristlinjen i en kinesisk kuststad några hundra mil härifrån. Hennes föräldrar uppmuntrade henne att studera i en kinesisk stad långt borta men ville ändå att hon skulle gifta sig med en man från sin egen hemstad för att hålla sig till traditionerna.

– Min pappa var jättearg när jag träffade min man som är härifrån från Kashgar, trots att det ligger så gott som näst intill min hemstad, säger hon. Alla vid bordet håller med om att det var överdrivet.

För mina tre unga övervakare verkar den kinesiska kompromissen rimlig. Det ger dem en viss frihet, och också en viss frihet gentemot den äldre generationen. De arbetar i systemet och hopas på säker karriärutveckling och pension. Jag frågar inte hur många de känner som har hamnat i omskolning. Och jag tror inte att de skulle berätta.

Det sociala priset som en medlöpare fick betala brukade vara högt, för bara några år sedan talade man illa om dem som arbetare för den kinesiska polisen i det starkt sammanhållna uiguriska Kashgar. Nu verkar priset för att stå emot det kinesiska systemet vara högre. Och det är inte längre den traditionella uiguriska kulturen som dominerar Kashgar.

– Vet ni vad zumba är? frågar Adila.

Killarna vid bordet verkar tveksamma.

– Det är en gymnastisk dans man gör i kjol, du fattar ingenting, säger Adila.

– Så om det är äldre som dansar så kallas det för torgdans, sån där som tanter håller på med, om det är yngre som gör det kallas det Zumba! säger Michael.

– Det hjälper i alla fall för att minska stressen, säger Adila.

När vi kommer förbi Kashgars tidigare samlingspunkt, den stora moskén, säger Adila som hon blivit lärd: att alla som vill får be i moskén. Fastän både studenter och förvärvsarbetande kunde räkna med reprimander redan för tio år sedan om de ertappades med att be i moskén. Idag vittnar tidigare fångar från Xinjiang om att det kan räcka med att ha meddelanden med religiöst innehåll på sin mobiltelefon för att misstänkas för extremism och skickas till omskolning.

Sedan vill mina unga övervakare att jag ska gå på ett traditionellt tehus. Jag har varit här tidigare år. Då kunde jag samtala med de äldre männen som sitter på mattorna i sina traditionella broderade kalotter. Den här gången har jag inte velat kontakta några av mina tidigare intervjupersoner. Om de anklagas för att ha samröre med utlandet kan det sluta med omskolning eller fängelse. Och jag vet att flera personer jag träffat tidigare redan sitter där.

Nu låter jag mig bjudas på kalla nudlar och te av mina övervakare. När jag reser mig för att spela in musiken som de äldre uigurerna spelar kilar Adila snabbt efter.

– Jaha, ja spela in musiken du bara, säger hon när hon kontrollerat vad jag gör.

Tillbaka vid bordet tittar jag på Adilas zumbavideo.

– Det här är min favoritlärare i zumba, han är från Urumqi, säger guiden Adila.

När jag senare går förbi de statliga guidernas turistlokal vi stora moskén ser jag alla guider träna zumba där inne. Moskén däremot verkar öde.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista