Fotboll som alternativ till droger

8:39 min
  • Om ensamkommande unga män från Afghanistan. Tidigare har ni i Ekot de senaste veckorna kunnat höra om de som blivit hemlösa, drogberoende och som rekryterats till kriminalitet. De allra flesta försöker trots hemlöshet att klara skolan och hålla sig borta från droger och kriminalitet.

  • Fotbollslaget, Härlanda FC, som spelar under parollen "Fotball for all", jobbar med att nå ut till ungdomar som är i riskzonen för kriminalitet, droger och utanförskap. Många av spelarna i laget är ensamkommande.
  • Vissa har levt i hemlöshet och stött på droger, men de har valt en annan väg. Vår reporter Karin Wirenhed åkte till Överåsvallen i

    Hör fler reportage här: Kriminellas rekrytering av ensamkommande hemlösa 

Det är träning och på Överåsvallen har det slutat regna och solen tittar fram, men det är kallt och det kommer ånga ur munnen på spelarna. 

I det här laget kommer dom flesta från Afghanistan och Syrien.

Samuel Wijk är tränare.

- Tanken med "Fotball for all" är att integrera ensamkommande, eller om det är någon som är på glid och inte har någon rot. När det var stora flyktingströmmar så såg vi en möjlighet att göra en insats där. Vi har mentorer för killarna, men också nere på frälsningsarmén kan de lära känna andra, spela playstation eller gitarr. 

- Du fick världens kram när du kom.

- Ja det är hör kärleksnivå också.

Av killarna från Afghanistan, är nästan alla ensamkommande som inte har någon familj i Sverige. En av de är Mojtaba Firozi.

– Just nu jag mår bra jag tänker positivt, jag har massa kraft som ska ut faktiskt!

Mojtaba Firozi, i gul fotbollströja, är på toppenhumör. Hans leende syns på planen. Han kom till Sverige från Afghanistan för tre år sedan. Det har varit en lång process och väntan har varit tuff säger han.

– Alltså under ett år visste vi inte var vi skulle sova, det var jättesvårt faktiskt. Jag har sovit på centralstationen, och i kyrkan. Jag och min kompis hade sovit i källare mitt i vintern. Det var fruktansvärt kallt.

Mojtaba Firozi berättar att han bodde på ett familjehem i Grums i Värmland, men när han blev 18 år blev han hänvisad till Migrationsverkets boende 30 mil bort. I Grums gillade Mojtaba att gå i skolan, men på det nya stället fanns ingen skolplats säger han och på boendet hade dom inget att göra på dagarna och det fanns det mycket knark där, berättar han.

– Migrationsverket när man har blivit över 18, jag och min kompis, dom skickade oss till ett ställe i skogen, där fanns ingen personal, ingenting, och sen dom brydde sig inte om vi gick i skolan. Det här stället var inte bra, där var massa knarkare som använde droger. Migrationsverket hade ingen koll.

Mojtaba Firozi tyckte att det var obehagligt på Migrationsverkets boende och han är övertygad om att han också hade börjat med droger om han varit kvar där.

– Jag och min kompis som var där, vi visste inte vad vi skulle göra, om vi hamnade där självklart hade jag blivit en av dom faktiskt.

Mojtaba Firozi berättar att många av hans kompisar aldrig hade testat droger innan dom kom till Sverige.

– Ungdomar som kunde inte röka, dom inte visste hur man röker. Sen de fick använda massa droger. Jag känner dem nu också. De är mina kompisar.

Mojtaba och hans kompis bestämde sig för att åka ifrån Migrationsverkets boende. Han var hellre bostadslös i Göteborg än att bo där. Det här är en bild som flera vi pratat med vittnar om; ungdomar som är rädda på Migrationsverkets boende, som hellre lever ett liv som bostadslös än att bo tillsammans med äldre främmande personer.

Mojtaba Firozi och hans kompis tog sig till Göteborg. Där sov han på centralen, i kyrkor eller ibland några nätter hemma hos olika kompisar.

– Varje vecka vi har packat för att flytta till olika ställen i Göteborg.

I Göteborg kämpade Mojtaba för att kunna börja skolan igen. Han hade inget busskort men berättar att han gick runt till skolorna för att fråga om en plats. Han lyckades tillslut med hjälp från en väninna.

– Nu går jag på andra året på Ale gymnasium och läser industri. Jag vill lära mig massor av nya saker, mattematik och allt möjligt, jag vill bara kunna. Men förut då var jag sjuk faktiskt.

Bostadslösheten och oron att inte få stanna i Sverige gjorde att Mojtaba Firozi började att må psykiskt dåligt. Han som tidigare älskat skolan, fick svårt att koncentrera sig. Mojtaba berättar att hans pappa misshandlats av talibanerna och han var rädd för vad som skulle hända honom om han tvingades åka tillbaka till Afghanistan. När Mojtaba mådde dåligt betydde fotbollen, laget och kamraterna mycket.

– När du rör dig, då känner du att du har någon kraft. Om du lägger dig någonstans, det är inte alls bra.
Massa oroliga tankar som du inte vill ha, de kommer till dig istället.

På planen har Mojtaba Firozi precis gjort mål. Det går inte att ta miste på att han mår bra nu.
När han var i skolan förra veckan fick han det samtal som han väntat på.

– Jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände jag drömmer eller någonting. Jag kramade min klasskamrat. Och han visste inte vad som hände i mitt liv. Det var ett positivt besked som jag fick faktiskt. Jag fick uppehållstillstånd!

Men Mojtaba vill inte skylta med hur glad han är. Han vill visa respekt för sina lagkamrater, dom som fortfarande väntar på besked.

En av dom som inte fått besked än är Mojtaba lagkamrat och landsman, Mahdi Ayar. Trots att han varit i Sverige i mer än tre år, vet han fortfarande inte om han får stanna här. Han väntar på ett beslut från migrationsdomstolen.

– Självklart man känner sig orolig. Man känner sig inte lugn.

Han har också ansökt att få stanna här i och med den tillfälliga gymnasielagen. Mahdi går andra året på det naturvetenskapliga programmet på Partille Gymnasium.

- Vi hoppas att alla får sina besked så snart som möjligt.

Även Mahdi har haft jobbiga upplevelser på migrationsverkets boende.

- Det var jättekaos och efter några dagar stängde boendet.

Då tog sig Mahdi till Göteborg. Och i Göteborg kom han i kontakt med fotboll for all. Genom fotbollen träffade han också en familj, en släkting till tränaren Samuel, som lät honom flytta in hos dem.

- Fotbollen betyder jättemycket. Det blir lite bättre för man sitter inte hemma och tänker man kommer hit och spelar istället.

Mahdi säger att han hade tur. Även han har kompisar som det inte gått så bra för, som hamnat i drogberoende eller som säljer droger.

– Jag känner några som hade jättesvårt. Dom gick fel väg. Dom gör fel, dom använder droger och så men det är fel. Man måste kämpa, man måste göra något annat i stället, alla är inte samma alla är inte lika. Man gör felaktiga grejer för att försörja sig, man bor svart, man får ingen advokat, dom stänger ärendet, vad ska man göra?

- Har du haft någon strategi för att inte hamna där?

– Strategier, att om någon bryr sig om dom. Jag känner mig trygg där, att någon bryr sig om mig, att jag ska meddela var är jag, vad jag gör, jag känner mig som att jag har en familj.

Haydar Frejdan kommer in i samtalet. Han är också 19 år, kommer från Afghanistan och går på byggprogrammet på Partielle gymnasium. Han tycker inte att droger är en utväg.

– Att man har hamnat i en svår situation, men det betyder inte att man ska göra dumma saker. Alla är i samma situation. Vi är kompisar, vi är alla i samma situation men vi gör inte så här. Vi går i skolan och kämpar tills vi lyckas.

Träningen är slut och laget samlas i en klunga mitt på planen.

Mahdi Ayar pratar om integrationen i Sverige, att det är svårt att lära känna svenskar och få svenska kompisar. Därför är han extra glad att han bor hos en svensk familj som han känner sig delaktig i.

Gemenskapen i fotbollslaget betyder också mycket. Mahdi Ayar säger att fotbollen är mycket mer än bara fotboll. Laget träffas och får tips och trix om hur det är i Sverige, de spelar tv-spel och har gått en gitarrkurs. Mahdi Ayar är tacksam över hur han har mottagits i Sverige, och om han får stanna här har han ett mål.

– Största målet är att ge tillbaka. Sverige har tagit emot oss, dom hjälper med språket med allting, vi får fri mat i skolan, vi ska inte glömma det och mitt mål är att hjälpa tillbaka och att bli något för mig själv. Om man kämpar så självklart dörren är öppet för natur, vi får se jag ska plugga efter gymnasium matte och fysik.

Träningen är slut och laget samlas i en klunga mitt på planen.

När Mojtaba Firozi är på väg mot klubbhuset för att duscha har det börjat skymma.

Hur var träningen idag?

– Det var jättekul faktiskt.  Just nu jag mår jättebra faktiskt.
- Det syns.
- Ha ha, ja. Jag gillar att gå i skola, det ger mig hopp och kraft.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista