STUDIO ETT TORSDAG 18 JULI

Gruppterapi botar deprimerade i Uganda

15 min
  • Mer än 300 miljoner personer på jorden är deprimerade, men behandlingsresurserna i vården är minimala – särskilt i fattiga länder.
  • I Uganda har en organisation testat gruppterapi i stor skala som leds av för detta patienter och resultatet är lovande.
  • Hör reportage av Sveriges radios globala hälsokorrespondent Johan Bergendorff med uppföljande samtal.

Samtalsledaren Madina Nanyanzi, klädd i organisationen Strongminds orangesvarta t-tröja med logga, tar upp papper och penna ur handväskan i knät. Hon prickar av den handfull kvinnor som samlats utomhus under tak på plaststolar. En av hundratals terapigrupper i Uganda har samlats för veckomöte.

I vanliga fall är de tolv, men idag har det störtregnat i Kampala så alla har inte kunnat ta sig hit från kåkstaden där de bor.

– Hur har er vecka varit, undrar Madina Nanyanzi, och tittar forskande på var och en av kvinnorna?
Jag blev själv frisk så här från min depression, förklarar hon senare. Nu vill hon hjälpa andra.

Kvinnorna i samtalsgruppen känner varandra väl vid det här laget och nickar inkännande. De vittnar om hur livet blivit så mycket lättare sedan de funnit nya vänner de vågar anförtro sig åt och som alla vet hur det känns att vara deprimerad. Det finns mycket skam förknippad men psykisk sjukdom som gör det svårt att berätta för släkt och grannar hur dåligt man mår.

22-åriga Diana Nakitende har blonderat håret uppe på hjässan och bär vadderad svart väst idag ovanpå den blå blusen för att det är så ruggigt väder. Hon ser bort i fjärran när hon börjar sin berättelse. Att hennes man gav henne HIV och sedan stack. Hur hon sjönk ned i ett mörker, funderade på att begå självmord, åt inte, orkade inte ta hand om sin ettåring, kunde inte sova eller koncentrera sig, blev allt mer isolerad och började prata för sig själv.

En granne berättade för Diana Nakitende om terapigruppen. Hon trodde först inte att bara prat skulle hjälpa, utan ville hellre ha pengar av den utländska hjälporganisationen. Men hon lät sig övertalas att pröva i alla fall och tack vare de andra kvinnornas vänskap så fick hon tillbaka livsgnistan.

En annan av kvinnorna, sexbarnsmamman Fatuma Nankuma, i fyllig svartröd klänning med afrikanska mönster, berättar att hennes depression började med att mannen slog henne, söp upp alla pengar och förbjöd henne att jobba så att barnen kunde få mat på bordet. Det var bråk jämt hemma, men av samtalsgruppen fick hon råd som hjälpte.

"Du måste öppna dörren direkt när din man kommer hem, inte låta honom vänta tills han blir arg", sa kvinnorna. "Och så ska du gå till imamen och be honom övertyga maken att sluta dricka". Tanken att skilja sig var däremot aldrig aktuell, det är sällan ett alternativ i Uganda, eftersom det kan leda till att släkt och familj förskjuter kvinnan och att hon förlorar vårdnaden om barnen.

Fatuma Nankuma lärde sig i gruppterapin att känna igen vad det var som satte igång de depressiva känslorna och hitta sätt som gör att hon och maken numer inte bråkar. Han accepterar att hon jobbar och hon har slutat skälla på honom och barnen.

På Strongminds kontor i centrala Kampala, i en villa bakom höga murar, träffar jag Ugandachefen, Dena Batrice. Hon säger att varje gång organisationen går in i ett nytt bostadsområde eller by för att starta terapigrupper så gör man först en undersökning bland alla som vill delta med ett standardtest för depression.

Bland kvinnorna är det då mellan 30 och 50 procent som är deprimerade. Det är extremt höga siffror i en internationell jämförelse. Och som i alla länder är det nästan dubbelt så vanligt hos kvinnorna som för männen, så hittills har organisationen främst startat kvinnogrupper. Den stora depressionsskillnaden mellan könen beror sannolikt på flera faktorer, bland annat att många kvinnor utätts för våld i nära relationer, biologiska olikheter och skillnader i krav och livsmöjligheter mellan kvinnor och män.

Den terapimetod som Strongminds lär ut heter Interpersonell terapi IPT och enligt Dena Batrice kan även lekmän utan beteendevetarutbildning lära sig den. IPT fokuserar på saker som triggat igång depressionen, främst relationsproblem som ensamhet, konflikter, livsförändringar och sorg. Organisationen har ett 70-tal heltidsanställa samtalsterapeuter och drygt 500 frivilliga och har hittills behandlat 43 000 deprimerade kvinnor.

– Tre fjärdedelar blir av med sin depression efter avslutad kurs och de flesta är fortsatt friska två år senare, enligt organisationens egna undersökningar. Bland de övriga har en majoritet blivit märkbart bättre, säger Dena Batrice.

I Uganda så testar nu Strongminds i samarbete med lokala myndigheter att införa gruppterapiprogrammet även bland deprimerade tonåringar på skoltid. Man försöker också få andra hjälporganisationer att införa programmet som en del av sin verksamhet och så dras ett program igång också i Zambia. Målet är att ha behandlat två miljoner deprimerade kvinnor inom fem år.
 
Det är lätt att minska depression i Uganda, det svåra är att samla in pengar till verksamheten, säger Strongminds grundare, amerikanen Sean Mayberry. 

Enligt honom har de flesta biståndsgivare har fortfarande bilden att det är en hopplös uppgift, som kräver mångmiljardinvesteringar i nya psyksjukhus och psykiatriker. Bara någon procent av hälsobiståndet i Afrika går till psykisk behandling, trots den enorma sjukdomsbördan. Samma är det med ländernas sjukvårdsbudgetar.

Sean Mayberry anser att det är ett missförstånd att terapi måste vara dyr, deras modell är så kostnadseffektiv att den är jämförbar med att dela ut malarianät eller kondomer till exempel.

Sean Mayberry är själv uppvuxen med föräldrar som mådde dåligt psykiskt så han känner väl till vilket lidande det skapar. Han har jobbat många år som diplomat och med bistånd i Afrika och när han läste en artikel för några år sen i New York times om en forskningstudie från Uganda som visade hur effektiv interpersonell terapi i grupp är mot depression så sa han genast upp sig från ett välbetalda VD-jobb. Han hade funnit sitt livs kall.

Den vetenskapliga depressionsstudien i Uganda gjordes redan i början av 2000-talet, men sedan hände inget berättar Sean Mayberry. Det blev min uppgift att nå ut med denna kunskap fortsätter han.

På Ugandas hälsoministerium, vars parkering hyser fler lyxjeepar än ambulanser i hela landet enligt kritikerna, möter jag biträdande hälsominister Sarah Opendi.

– Vi har inte lagt tillräckligt med fokus på psykisk ohälsa hittills i vården, bekräftar Sarah Opendi.

Alternativet för de flesta deprimerade har varit att söka upp en traditionell helare eller be i kyrkan. Men Uganda har nu vidareutbildat mentalskötare och psykiatrisjuksköterskor till assisterande psykiatriker. Målet är att det finns vårdpersonal på varenda sjukstuga i landet som kan behandla depression. Och hälsoministern samarbetar gärna med frivillig organisationer som kan komplettera den satsningen.

Också Dr. David Basangwa som leder det nationella psykiatriska sjukhuset Butabika är imponerad av Strongminds resultat och hoppas att den lekmannaledda gruppterapin sprids över hela landet.

Bland plåtskjulen i kåkstaden Banda, där kvinnorna i terapigruppen bor på stampat jordgolv utan rinnande vatten, träffar jag en av de första att bli hjälpta av Strongminds, Gorret Ahebwa. Hennes ögon lyser av lycka, men för fem år sen var hon djupt deprimerad och övervägde att ända sitt liv. Samtalsgruppen räddade henne och stödet från de 11 olyckssystrarna som hon fortsätter träffa. Är du rädd att bli deprimerad igen undrar jag? Men Gorret Ahebwa skakar på huvudet och ler.

– Det här är min nya familj som verkligen förstår mig. Vi har setts från 2014 fram tills nu, så jag tror inte jag kan bli deprimerad igen, jag vet vad jag ska göra för att undvika det, avslutar Gorret Ahebwa.