1 av 2
Adil Hakimjan i Stockholm.
2 av 2

Angående Adil

Min vän Viktoria fick för ett par veckor sedan möjligheten att träffa en man som under flera år forslats runt mellan olika instanser i Guantanamo i väntan på rättegång kring sin påstådda terrorism. Nu befinner han sig i Sverige, varifrån han ska utvisas. Hit kom han från Albanien, det enda land som ville ta emot flyktingar från Guantanamo. Adil Hakimjan tillhör folkgruppen uigurer, en etnisk grupp som lever i gränsområdet kring nordvästra Kina. I slutet av nittiotalet blev han upprepade gånger fängslad av den kinesiska militären i samband med demonstrationer, som han inte deltog i. Adil flydde till Pakistan, där han och flera andra uigurer i bakvattnet av 11 september blev utpekade som terrorister – sålda, för de 5000 dollar som varje avslöjad terrorist betingade.

Uigurerna blev transporterade till Guantanamo, där flera av dem fortfarande befinner sig. Oskyldiga. Migrationsverket har under hösten gett Adil avslag på sin asylansökan, med hänvisning till att han redan har fått asyl i Albanien. Problemet är dock att Adil aldrig frivilligt sökte sig till Ablanien, utan mer eller mindre blev tvingad att acceptera uppehållstillstånd där då inget annat land hade möjlighet att ta emot honom. I en tar flera riksdagsledamöter, från flera olika partier, även upp det faktum att Adil har syskon i Sverige, och att han enligt Europakonventionen därmed bör få stanna i Sverige. Här följer ett utdrag ur Viktoria Roos intervju med Adil Hkimjan:

Hur var Guantanamo?
- Jag bodde där i fyra år. Sex månader i Kandahar, sedan flyttade de mig till Guantanamo. Under tre år förhörde de mig, sedan sade de att jag var oskyldig, ”du gjorde inte något fel”, och sedan förde de mig till annat läger. Det var jättetråkigt, själva cellen var 180 centimeter lång och 150 centimeter bred. Jag bodde i cellen cirka ett år. Sedan blev jag omplacerad till ett annat fängelse, nummer 4, och där bodde vi tio personer i samma rum. Där bodde jag under cirka två år. Eftersom de sade till oss där i Guantanamo, efter ett års vistelse, att vi var oskyldiga och skulle omplaceras, så ville de gärna skicka oss till något annat land om de kunde hitta något som ville ta emot oss. Amerikanerna meddelade hela tiden att det inte fanns något land som skulle ta emot oss och därför tog det väldigt lång tid, ca 3 år. Men på slutet sade Albanien att de kunde hjälpa till. Under tiden blev de andra oskyldiga 17 personerna meddelade att de skulle flyttas till USA, men det blev stopp på något sätt. Det var statens advokater som överklagade beslutet. Nu har jag hört att de försöker hitta något annat land. Amerikanska myndigheter motiverar detta med att de är oskyldiga, men det finns ju 30 personer till i Guantanamo, som fortfarande inte har fått något besked. I dagsläget sitter de kvar, och inget land vill ta emot dem. Det är jättejobbigt för dem, de är trakasserade och torterade och sitter för ingenting. 5 uigurer, resten från Centralasien, Uzbekistan, Kazakstan. När vi satt i Kandahar var villkoren mycket bättre än i själva Guantanamo-fängelset, i cellen för 10 personer. Vi hade rätt att ta promenad en timme före lunch och en timme kvällstid. I Guantanamo hade vi bara rätt att ta en promenad en gång under två dygn och bara under femton minuter.

Vad fick ni göra i Guantanamo?
- Fem gånger om dagen bad vi till Gud, vi hade Koranen och kunde läsa den, de andra böckerna fick vi tillfälligt, men därefter plockade vakterna ut dem. De sade att vi inte fick ha kvar dem. Vi brukade rita på pappersmuggar med en sten, men vakterna upptäckte det och därefter plockade de även bort pappersmuggarna. […] Vi kan inte prata arabiska, men i början de placerade oss med araberna och afghanerna, och vi kunde inte förstå varandra.  

Hur blev ni behandlade?’
- Det är olika, det berodde på själva militärerna, vissa var väldigt snälla och vissa var väldigt hårda. Om de exempelvis följde med oss till läkaren, eller om vi skulle duscha eller ta en promenad, eller förhöras, då kedjade de oss, och vissa kedjor satt väldigt hårt. Militärerna var uppdelade i två grupper: morgonmilitären och kvällsmilitären. […]På dagtid var det okej, men på nätterna gick vissa militärer väldigt högt utanför cellen och det var svårt att sova. Sedan brukade de tvätta golvet på kvällen, vissa militärer väldigt tyst, men andra militärer gjorde tvärtemot: de sparkade på plåthinkarna och gick hårt på golvet. Ibland när de tvättade sprutade de in vatten i cellen. Sedan skojade vakterna med varandra så högt att det hördes ända in i cellen. Det upplevde vi att de gjorde speciellt för att störa oss, för att störa själva sömnen. Vi hade två lampor i själva korridoren; vissa brukade släcka de lamporna, men vissa militärer tände alla lampor. På så sätt brukade de irritera oss. Vissa militärer struntade i att kontrollera vad som fanns inne i cellen och vissa militärer slängde allting, täcken och lakan. De brukade säga att vi skulle göra ordning allt igen. De kunde exempelvis riva ner täcken och madrasser på golvet och trampa på dem och säga: nu får du bädda om. Det fanns fångar som protesterade mot det, som blev straffade, och instängda i det mörka rummet.


 

* Migrationsöverdomstolens dom om huruvida Adil ska få stanna i Sverige faller senare i år. Läs hela intervjun och fortsättningen på Adil Hamikjans historia i nästa nummer av Uttryck.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".