Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg och statsminister Stefan Löfven.
Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg och statsminister Stefan Löfven. Foto: Pablo Dalence/Sveriges Radio och Jessica Gow/TT.

Vårbudgeten: Vad står på spel?

Analys av Ekots Tomas Ramberg
6:39 min

Just nu pågår förhandlingarna mellan regeringen och vänsterpartiet inför vårbudgeten, som presenteras i april.

I motsats till förra året sker de inte i decemberöverenskommelsens trygga skyddsnät. Ändå tycks regeringen ha det lugnare än på länge. Och Miljöpartiet tål mera än många tror.

När Vänsterpartiet och regeringen ska komma överens om vårbudgeten är problemen större för Vänsterpartiet än för regeringen. En otålig intern opinion pressar V:s förhandlare Ulla Andersson. Det avspeglas i hennes förhandlingskrav på 10 miljarder till kommuner och landsting.

Men den vänsterpartistiska otåligheten är framför allt ideologisk och handlar om S-MP-regeringens strama flyktingpolitik och om de eftergifter regeringen gjort till de borgerliga om kollektivavtal och RUT-avdrag. Det är inte säkert att de interna kritikerna nöjer sig med att växla ideologi mot pengar.

Sen decemberöverenskommelsen föll är samarbetet med Vänsterpartiet inte lika viktigt för regeringen.

Den senaste månaden har de borgerliga klargjort att de inte har några planer på att samlas för att störta regeringen före nästa val. Det beskedet skulle förstås kunna förändras om opinionsläget skiftar radikalt. Men eftersom det rimligen måste ske i år för att inte komma för nära 2018 års ordinarie val verkar det inte längre särskilt troligt att Stefan Löfven tvingas gå i förtid.

Så länge de borgerliga fortsätter att lägga var sina budgetförslag får regeringen igenom sitt. Rimligen även utan en uppgörelse med Vänsterpartiet.

En bärande del i DÖ var att den största partikonstellationen skulle få igenom sitt budgetförslag. Moderata företrädare har vid några tillfällen hävdat den ståndpunkten även efter decemberöverenskommelsens fall.

Men de har fått mycket borgerlig kritik för att de därigenom krävde att Vänsterpartiet ska ha inflytande på den ekonomiska politiken. Det är därför inte troligt att Kinberg Batra verkligen tar strid för Sjöstedts sak. Således kan en budget förmodligen ta sig igenom riksdagen även om den bara stöds av regeringspartierna S och MP.

Vänsterpartiets förhandlingsläge är alltså inte lysande. Ändå är förstahandsalternativet för Löfven fortfarande att få till en uppgörelse. Dels för att det signalerar kontroll och stabilitet. Och att en brytning skulle riskera att locka vänsterväljare från S till V.

Men också för att Vänsterpartiets krav passar ganska väl in i den socialdemokratiska återhämtningskampanj Löfven försöker bedriva under slagordet "den svenska modellen". Att satsa på fler tjänster i vård, skola och omsorg är inte precis någon stridsfråga mellan V och S.

Om Stefan Löfven tills vidare kan avskriva hotet från de borgerliga kvarstår regeringens inre spänningar. Socialdemokraterna talar gärna om att de inte tvekar att strama åt flyktingpolitiken ännu mera om antalet asylsökande börjar stiga igen. Medan Miljöpartiet försäkrar att Sverige klarar mottagningen även om Migrationsverkets högsta prognos på 140 000 flyktingar i år skulle bli verklighet.

"Miljöpartiet har nått sin gräns". Det påståendet har upprepats så många gånger efter partiets kapitulation i flyktingfrågan att det nästan ses som ett faktum. Om det är sant, ja då skulle nästa förslag till åtstramning spräcka regeringen.

Miljöpartiets ledning har ingenting emot om Socialdemokraterna tror att den bilden stämmer. Och utan tvekan skulle språkrören få en del att förklara om regeringen försvårar ytterligare för asylsökande. Partikongressen i maj skulle bli en spänd tillställning.

Samtidigt har MP-ledningen redan tagit den stora smällen i och med de dramatiska besluten i november.

Partiledningen har satsat hela sitt förtroendekapital på att flyktingpolitiken under alla omständigheter blir bättre med Miljöpartiet i regeringen än utanför. Språkrörens argumentation har i praktiken gått ut på att det alltid är bättre att sitta i regeringen än att vara i opposition. För detta har man betalt ett högt pris både internt och i form av förlorade väljare. Den stora kostnaden är redan tagen och ytterligare ett steg i samma riktning gör inte så stor skillnad.

Det är därför mindre troligt att Miljöpartiet hoppar av även om Socialdemokraterna skulle tvinga fram fler flyktingpolitiska åtstramningar. Den färska uppgörelsen mellan EU och Turkiet kan också leda till att färre asylsökande kommer till Sverige och på så sätt - om än på ett föga glamoröst vis - lösa miljöpartisternas dilemma.

MP-ledningen har redan börjat anpassa sig genom att säga att det viktiga nu är att se framåt. I stället för att spräcka regeringen ska MP sitta kvar och se till att flyktingpolitiken så snabbt som möjligt kan bli generös igen, är deras budskap. Helst redan om två år, då miljöpartisterna fått in en "kontrollstation" i den nya strama flyktinglagstiftningen.

Att Socialdemokraterna då, några månader före valet, skulle vilja gå tillbaka till en generös flyktingpolitik verkar inte sannolikt. Därmed kan sprickan i regeringen flyttas fram till valrörelsen 2018. En valrörelse som ändå slutar med regeringens avgång om inte S och MP lyckas vända väljarvinden radikalt innan dess.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".