Asienkorrespondent Margita Boström och hennes tidigare kollega Nils Horner.
Asienkorrespondent Margita Boström och hennes tidigare kollega Nils Horner. Foto: TT/SR. Montage: Sveriges Radio.

Utrikeskrönikan: Två ofattbara år sedan mordet

Margita Boström: Jag tänker ofta på honom
3:37 min

I dag är det den 11 mars och det har gått ofattbara två år sedan Nils Horner sköts till döds i Afghanistans huvudstad Kabul, skriver Sveriges Radios Asienkorrespondent Margita Boström som minns sin tidigare kollega.

Jag tänker ofta på honom eftersom jag är på så många av de platser han också reste till.

Som nu i Burma, ett land han följde så nära när det stod på randen av krig. Speciellt 2007 vid Saffransrevolutionen. Då munkarna gick ut på gatorna för att protestera mot regimens hårda styre.

Nils var naturligtvis ute och följde munkarnas och befolkningens tysta protesttåg ner på Sule Pagoda Road när militären plötsligt öppnade eld.

Med bandspelaren på fångade han skotten som dödade en japansk fotograf i en av gatukorsningarna, innan han själv var tvungen att springa in i de smala gränderna för att komma undan militärens kulor.

På den tiden fick du inte komma in i Burma på journalistvisum utan man tvingades arbeta illegalt. Därför hade Nils inte kunnat ta med sig sin vanliga utrustning och eftersom det var så spänt i landet var det för riskabelt att sända över inslaget om militärens blodiga stopp på protesterna via ett internetcafé.

Men med mycket hjälp och en hel natts jobb så lyckades han se till att svenska folket kunde höra skotteldarna och dödsskriken på Rangoons gator.

Att så många journalister var här och rapporterade om hur militären sköt sin egen befolkning gjorde att omvärlden fick veta till skillnad mot många av de andra gångerna då de grönklädda också tog till vapen för att behålla sin makt.

Och kanske det var just journalisters, så som Nils Horner, jobb under saffransrevolutionen som var början till slutet på dessa blodiga händelser i Burma. 

För året efter saffransrevolutionen kom den grundlag som militärjuntan sagt sig arbeta med så länge och som nu utgör grunden för det val som hölls i november.

Nu ser landet ut att vara på väg mot demokrati, fredspristagaren Aung San Suu Kyi ledde landet till en förkrossande valseger för sitt NLD för fyra månader sedan. Och igår nominerade partiet den som förmodligen blir landets förste folkvalde president sedan 1962.

Visserligen har militären fortfarande mycket makt och det blir kanske Aung San Suu Kyis allra största utmaning att minska den och se till att få bort paragrafer i grundlagen som till exempel den att hon själv inte får bli president.

Att journalister fortsätter följa den processen, berättar för omvärlden vad som händer eller inte händer, så att andra kan reagera, trycka på att fortsätta vägen mot verklig demokrati.

Det är viktigt, mycket viktigt. Men det blir allt farligare att göra det som journalist.

Det visar inte minst överfallet på kollegan Maria Persson Löfgren häromdagen då hon var ute för att beskriva vanliga människors fasor av en förtryckarregim. Precis som Nils Horner så ofta var.

När jag i går eftermiddag promenerade utanför Aung San Suu Kyis hus vid Inya sjöns strand önskar jag att Nils i sin himmel på något sätt kan se att hans viktiga reportage från den där blodiga dagen i september 2007 var en del i att människorna i detta land äntligen kan andas lite lättare.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".