Röster på gränsen mellan Etiopien och Eritrea

5:00 min
  • Den senaste tidens positiva utveckling på Afrikas horn, med fred mellan Etiopien och Eritrea och en gräns som öppnats för utbyte och handel, väcker förhoppningar om att förändringens vindar nu ska blåsa även i diktaturen Eritrea.
  • Vår Afrikakorrespondent Samuel Larsson besökte gränsen och träffade en eritreansk soldat som nu har börjat drömma om framtiden.

– Nu när det är fred kommer vi kunna välja själva, säger Abel Gebreyesus – antingen fortsätta i armén eller skaffa oss ett eget liv.

– Vi har hopp om att det snart ska bli så iallfall, lägger han till. För som soldat i Eritreas armé är man livegen, och något känt beslut om att Eritrea ska ändra på den saken finns inte.

Abel, som egentligen heter något annat, är som många andra tvångsrekryterad till armén, och kan inte välja att lämna soldatlivet. Ett livslångt värnplitkssytem som FN liknat vid slavarbete.

– Jag levde med min familj, men en dag kom armén och tvingade mig att följa med – jag fick utbildning och nu är jag här vid gränsen, sammanfattar han sakligt det grymma öde han delar med så många andra eritreaner.

Abel har varit och gjort ett ärende inne i Etiopen och kommer släntrande på väg tillbaka mot Eritrea här i den lilla gränsbyn Zalembessa i norra Etiopien. Han sätter sig vid sidan av vägen, köper en kaffe och berättar om hur han upplever att nu möta etiopiska soldater – som han alltid fått höra är ärkefienden.

– Vi har blivit välkomnade med ett leende, vi brukar gå över till deras förläggning och laga mat ihop, och de kommer över till oss och umgås, berättar Abel.

Ett makalöst vittnesmål från en plats där skottlossning över gränsen inträffade regelbundet fram till nyligen, och där kriget har kunnat blossa upp vilken sekund som helst.

– Vi har alla, på båda sidor gränsen, länge haft ett desperat behov av fred, förklarar Abel.

Han bär en sliten uniform och trasiga skor i plast. Det fattiga Eritrea har egentligen inte råd med en av Afrikas största arméer, Abel får nästan inget betalt och för lite mat. Livet som soldat är hårt, berättar Abel.

– Vi sover i lera och regn, solen steker om dagarna, också tillägger han att han förstår de många unga män som valt att desertera det utsiktslösa livet som tvångsrekryterad soldat, och fly Eritrea.

– De har flytt för att få ett bättre liv för sig själva eller sina familjer, säger han, men tillägger att han själv aldrig funderat på att fly.

Trots att Zalembessa närmast får beskrivas som en fattig dammig håla på etiopiska landsbygden, så är de flesta etiopier jag träffar här vid gränsen nu chockade när det gått upp för dem hur fattigt eritreanerna har haft det på andra sidan den stängda gränsen.

Tiotusenkronorsfrågan nu är om de demokratiska reformerna i Etiopien, freden, och all återförening och förbrödning som nu äger rum över gränsen, på något sätt kommer knuffa även Eritrea i demokratisk riktning. Eller åtminstone i mindre hänsynslös riktning. Eritreia är ett av världens mest slutna och auktoritära länder och president Isayas Afewerki styr med brutal järnhand. Ännu så länge finns inte så många tecken på i den riktningen, och många bedömare är skeptiska.

Samtidigt har den helt öppna och närmast okontrollerade gränsen gjort att flyktingströmmen tredubblats senaste veckorna, och det finns en oro för att det ska resultera i att antingen Etiopien eller Eritrea backar ett steg och stänger gränsen igen – eller åtminstone inför krav på pass och visum.

Men hos Abel Gebreyesus har all förändring väckt ett efterlängtat hopp – om att Eritrea nu i fredens spår ska våga avrusta, och skicka hem de soldater som gjort sitt.

– Så fort det blir möjligt vill jag byta bana, skrattar Abel. Omedelbart, jag vill inte vara militär en dag längre än jag måste.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista