De unga tunisierna som vill ta sig till Europa

5:12 min
  • Europa har satsat mycket pengar på att stoppa flyktingar och migranter från att ta sig från Nordafrika i båtar över Medelhavet.
  • Men båtar lämnar fortfarande den nordafrikanska kusten och det är framförallt tunisier som ger sig iväg.
  • Hör reportaget som vår migrationskorrespondent Alice Petrén gjort i staden Zarzis i södra Tunisien, på gränsen till Libyen.

Det har blivit som en kultur bland 12-13 åriga tunisiska ungdomar att vilja åka till Europa, säger fiskaren Slah Eddine Mcharek, som vår migrationskorrespondent Alice Petrén har träffat i staden Zarzis i södra Tunisien på gränsen till Libyen.

Vi står i hamnen och rakt framför oss sitter en man och lagar ett fisknät.

Båtar tuffar fram och tillbaka på havet som glittrar i solskenet. Härifrån syns inte den italienska ön Lampedusa. Avståndet är ungefär som mellan Sverige och Finland - det är dit tunisier i första hand försöker att ta sig.
Barnen som närmar sig tonåren ser upp till storasyskon och andra lite äldre och jargongen är att man till varje pris ska till Frankrike eller andra länder i Europa.

Var tredje ung tunisier är arbetslös. Fiskaren Mcharek upprepar gång på gång hur svårt livet är ekonomiskt med krympande inkomster och mat- och bränslepriser som stadigt stiger. Till bilden kan fogas en omfattande brain-drain - att även uppemot hundra tusen akademiker, läkare, ingenjörer och andra välutbildade har lämnat Tunisien de senaste åren.

På huvudgatan Avenue Farhat Achad kommer olika gäng från skolan strosande

Adriss 14 år, är en som genast svarar att han vill till Frankrike.
Han har sökt visum men fått avslag, påstår han.
Varför vill han iväg - ja, se själv, svarar han och sveper med handen mot gatan. Titta hur det ser ut, här finns ingenting.

Hans kompis Mehdi säger att hans familj har visum till Frankrike, jag reser med värdighet, säger han. Killgänget och två tjejer från klassen är samstämmiga - de känner alla många i deras ålder, som har försökt att ta sig i båt till Europa.

I oktober när jag var här i Zarzis träffade jag 15-årige Monir som utförligt berättade om hur han och kompisar skramlat till en GPS, nödraketer och bensin till båten och gett sig av. Föräldrarna lyssnade bredvid oss.

Pojkarna hamnade i sjönöd, sattes efter flera dygn i land på Lampedusa och fördes sedan tillbaka hit igen. Nu i april hittar jag inte Monir igen, han sa att han absolut skulle försöka igen.

Fiskaren Slah Edine Mcharek lägger skulden på EU för vad han kallar en kultur bland barnen här - att drömma om Europa. EU gör ju allt bak och fram, säger han. Varför tar europeiska länder hand om unga pojkar och flickor som är barn och låter dem stanna, i stället för att ge de som är i 20-årsåldern rätt att stanna och en chans att få jobba. Nej, de skickas tillbaka, medan minderåriga tas om hand. Det är ju helt upp och nervänt, menar han.

Bitterheten gentemot Europa sjuder upp över ytan i många samtal här. Européer välkomnas som turister eftersom det innebär inkomster, men samtidigt upplevs det som djupt orättvist att européer kan resa hur de vill och komma hit medan tunisier måste ha visum till Europa och ofta får avslag.

Från italienskt håll har man misstänkt att de tunisiska fiskarna här bidrar till att smuggla eller hjälpa tunisier över havet, men fiskaren svarar aldrig på om det är ett sätt för dem att dryga ut sina magra löner.

Tunisien har framhållits som ett föredöme i utvärderingar av den arabiska våren med en demokratisk utveckling och politiska framsteg, men socialt och ekonomiskt är landet snarare i en utförslöpa. Det är spänt.

Fiskaren Mcharek berättar med tydlig smärta att han själv har två söner, 12 och 14 år gamla, som talar om Europa.

Men de ska aldrig få sätta sig i båtar över Medelhavet, för det är alldeles för farligt, säger mannen som varit med och räddat migranter på Medelhavet. Nej, de ska gå i skolan, säger fiskaren.