Ingenting är omöjligt bara olika svårt

Mats Fagerström: Här sitter man i Karlstad och funderar över livet i största allmänhet, hur det ter sig, vad som väntar bakom dörren och varför man hela tiden letar efter ursäkter att skjuta upp viktiga beslut till morgondagen.

Det är slut med det nu, 26 kilo senare konstaterar jag just att orden i rubriken stämmer förbaskat väl, ”ingenting är omöjligt bara olika svårt”.

Gunde Svans gamla bevingade ord har blivit som ett mantra för mig. Likaså Robert Gustavssons ”Efter regn kommer solsken”.

Efter förra sommarens grillsäsong med mycket god mat, mat i överflöd, goda drycker och annat som gör livet värt att leva kom jag till vägs ände.

Vågen pekade på 121 kilo och magen stod rätt ut som en svullen ballong. Kläder var inte roligt att köpa, enda fördelen med storleken var att XL och XXL alltid fanns kvar på rean. Men i efterhand inser jag att det var en svag tröst.

Jag betalar hellre fullt pris för kläderna och har en kropp som inte längre frustar när skosnörena ska knytas, svettas vid minsta ansträngning och inte riktigt vet om den är i slutet eller början av måltiden, de gick liksom ihop på något sätt.

Sagt och gjort. En sträng soppdiet på ett viktcenter efter noggrann genomgång fick det bli. Fem veckor levde jag på soppa tre gånger om dagen och massor av vatten.

Från den 15 september fram till den 31 december försvann drygt 20 kilo från den blekfeta kroppen, ytterligare sex har försvunnit sedan dess och mycket har hänt i övrigt.

Nu äter jag hälften så mycket mat, äter tre måltider fler än tidigare, vet vad som är rätt och fel att äta och jag känner inte att jag är i avsaknad av någonting.

Det mest positiva efter dieten är att godissuget, sötsuget har försvunnit. Tro inte att jag lever som en asket för det, jag äter nästan allt, men mindre och på rätt tider, det är detta som är finessen.

Nu är det inte bara maten som gjort att jag tappat i vikt, jag tränar också. Långa promenader ungefär fyra gånger i veckan, främst på morgonen och sedan spinning tre gånger i veckan plus styrketräning vid samma tillfälle.

Hur ska man hinna detta undrar säkert många. Jo jag hinner för att jag inser att det jag inte har tid med är att vara sjuk. Jag mår som en prins just nu och tänker fortsätta göra det läääääänge.

Träningen har gjort att jag fått massor av energi, en energi som jag först tänker använda till Vätternrundan den 12 juni som jag är anmäld till.

30 mil i cykelsadel som ett kvitto på den träning jag bedrivit under vintern tillsammans med handikappsimmaren Anders Olsson som jag ska vara följecyklist åt. Vansinne ? Nä, skitkul !

Vidare så har jag för första gången på nästan 20 år sprungit, något som inte gick med 120 pannors belastning på knäna. Har avverkat tre löppass än så länge eftersom jag just nu prioriterar cykelsadeln.

Tre löppass på vardera cirka fem kilometer varav jag just nu löpande tar mig fram cirka två kilometer i taget. Så nu när lagkapten Malmqvist kallade så tvekade jag inte inför en ny utmaning.

Om än att jag ska springa den kortaste sträckan på Vasastafetten så ska jag just springa, springa med glädje, med ett leende, hela sträckan och med en vetskap att det jag har gjort kan vem som helst göra.

Remeber my words...”Ingenting är omöjligt”....tänk på det, och tänk på att ”efter regn kommer solsken”, det gör det alltid.......även utanför Karlstad.

Mats Fagerström
mats.fagerstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista