Jag saknar måldomarna

Oj, vad jag saknar dom gamla hederliga måldomarna. Ni minns dom där farbröderna - det var alltid farbröder - som stod med en flagga och höjde armen för mål. Men som också barskt pekade på linjen när det var övertramp.

Faktum är att jag ibland kan få för mig att det var bättre förr, när det var så här. Som tränare finns det få saker som gör mig så upprörd som övertrampsmål. Det kan inte vara särskilt svårt att kolla ner på linjen och se var skon är. Visst kan man som domare missa ett övertramp även om man stirrbligar ner på linjen, det får vi köpa. Men domaren vid målet har ju en perfekt plats för att kunna beivra övertrampen.

Men nu har vi tvådomarsystem sedan länge, länge. Och i takt med att spelet blivit snabbare och tuffare har domare M mer och mer gått över till att titta på vad som händer i övrigt i spelet. Inte minst nu med tuffare tag mot regelvidriga spärrar. Så vad är värst - en felaktig spärr eller ett övertrampsmål?

Om vi nu inte ska återinföra måldomarsystemet - och det ska vi inte - så kan väl åtminstone domare M kolla ordentligt på linjen vid klara avslutslägen och inte likt en del försvarare bli bolltittare.

Så slipper vi i alla fall en del av dom upprörda känslor som spelare, tränare, ledare, publik med inte minst föräldrar i spetsen, ger utlopp för flera gånger varje match i alla divisioner landet runt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".