22 december: Brinks knäppa upplevelser

Det har blivit en del minnesvärda för att inte säga knäppa upplevelser under åren på Radiosporten. Situationer som knappast någon annan upplevt. Min lista innehåller fem upplevelser som jag tror jag är tämligen ensam om.

1. Under US Open i tennis 1990 skulle jag spela pressturneringen men hade ingen racket med mig till Flushing Meadows. Vad göra? Jo, fråga Stefan Edberg om jag kunde få låna en av hans. Förfrågan beviljades och jag spelade med en av hans fullständigt ospelbara verktyg.

Den var så hård spänd så en planka vid en jämförelse hade påmint om en fiskhåv. Men till och med legendariske tennisjournalisten Bud Collins blev vederbörligen imponerad när jag talade om vem som lånat mig min racket.

2. Den svenska glädjen efter seger i Finnkampen på Stockholms Stadion runt 1990 visste inga gränser. Ärevarv med hela laget och traditionellt dopp i vattengraven för förbundskaptenen Björn Sveen skildrades av undertecknad som var reporter på innerplan.

Men Radiosportens nuvarande expertkommentator Miro Zalar tyckte tydligren att inlevelsen och förståelsen för segerglädjen inte var tillräcklig. För plötsligt försvann marken under mina fötter och jag blev helt sonika nedställd i vattengraven av nämnde Zalar med sändarutrustning och allt.

3. Skadeproblem drabbar ju understundom rätt många av de idrottsmän man kommer i kontakt med. Men även reportrar kan få det besvärligt ibland. Under Stockholm Open i Globen drabbades jag av svårartade ryggproblem som behövde åtgärdas. Till slut hamnade jag på en brits i massagerummet och döm om min förvåning när jag tittade till höger och fick se Pete Sampras i samma predikament som jag själv.

4. MAI-galan var under några år tummelplats för många av friidrottsvärldens största. Även där fungerade jag som innerplansreporter dock med fast ledning och head-set.

Lars Gunnar Björklund var referent och han tyckte att en intervju med en ganska snabb dam borde kryddas av hennes omdöme om referatet. Så sprintern ifråga fick lyssna i den ena hörluren och jag i den andra. Sprintern var ingen mindre än världsrekordhållaren Florence Griffth-Joyner. Hon fattade dock inte riktigt varför hon skulle lyssna på ett referat på svenska...

5. Är det inte ryggen så är det nacken. Ytterligare en närkontakt med en massagebänk inträffade i samband med EM i bordtennis 1994 i Birmingham.

Då hamnade jag bredvid Jan Ove Waldner som behövde komma tillrätta med sin rygg. Han blev bra men inte jag. Landslagets massör Anders Johansson lyckades utan avsikt göra så att jag dagen efter inte kunde röra mig överhuvudtaget. Det blev ytterligare en sejour på bänken. Nu med det engelska landslaget massös som för övrigt själv hade ischias...


Gunnar Brink
gunnar.brink@sr.se