1 av 2
Foto: Andreas Hillergren / SCANPIX
2 av 2

LISTAN - Här är VM:s största utropstecken

Ett på många sätt fantastiskt VM är slut och det är dags att göra bokslut. Många har jobbat hårt för att komma med på listan, men det är bara tio som lyckats. Här är de - VM:s tio största utropstecken:

10. Dado

Dalibor Doder har dragit ett stort lass som Sveriges spelfördelare. Med en obändig vilja och en oberäknelighet har han betytt mycket för Sveriges framgång. Mycket av bronschansen försvann när han fick en höftsmäll mot Spanien.

Men det största utropstecknet får han för att han som ende svensk kom med i All star team. Det är ett utropstecken av förvåning. För hur kan VM:s bästa mittnia vara någon annan än Nikola Karabatić?

9. Diego från Argentina

Sverige förlorade mot alla medaljlagen, men också mot Argentina. Sydamerikanerna hade ett roligt lag som levde mycket på hjärta och vilja. Och så hade de artisten Diego Simonet! Vilken lirare!

Unge Diego hade allt utom jättekondis. Argentinarna dröjde oftast 20 minuter innan de vågade sätta in honom. Men sedan blev det fart på finter och uppsnurrningar. Argentina bör vinna Panamerikanska mästerskapen och därmed bli klart för OS. Kolla upp Diego Simonet i London, han bör ha blivit ännu bättre då.

8. Roliganerna

Publiken i Scandinavium under Sverige–POlen fick med rätta mycket beröm. Men de stod sig ändå slätt mot danskarna i Malmö och Kristianstads Arena. Vilket drag, vilket ös – från nationalsången genom hela matchen. Men så förstår dansken i gemen att uppskatta handboll. Under finalen satt drygt 3 miljoner och tittade på upplösningen.

Jag förstår att några av de svenska spelarna tyckte att den svenska publiken verkade lam. Det var den egentligen inte, det bara verkade så när den danska publiken agerade kontrastvätska.

7. Divalamporna

Alla de stora tevebolagen hade byggt upp studior nere på arenagolvet. Förutom mikrofoner och kameror, gick det åt massor av strålkastare för att lätta upp närbilderna av Perlskog, Ekwall och de andra stjärnorna.

Ett utropstecken för Handbollsbloggen var upptäckten att firmamärket för dessa lampor faktiskt är – Diva Lite.

6. KEDR

"Vi har skådat svensk handbolls framtid, och han heter Kim Ekdahl du Rietz", skulle vi kunna travestera. En sådan frejdighet, respektlöshet och gåpåaranda! Hoppas att alla unga tevetittande handbollsspelare tar efter KEDR. Då ser framtiden för svensk handboll väldigt ljus ut.

5. Kransekagemanden

Danmarks förbundskapten Ulrich Wilbek har uppenbarligen vad som i trädgårdssamanhang kallas "gröna händer". Han har lotsat sitt landslag till EM-guld och VM-silver. När han var tränare för damlandslaget blev det guld i OS, VM och EM.

Själv säger han att det bara är spelarnas förtjänst. Han är bara den som fixar sakerna runt omkring, ordnar kransekagen, som är en slags dessert.

Frågan är om vi inte har sett början på Danmarks storhetstid i den yppersta toppen. 2014 går EM i vårt grannland, och det är det sista mästerskapet för Wilbek, har han sagt. Det kan nog bli kransekage på guldtallrikar på EM-festen för danskarna.

Hör Wilbek här:

4. Försvarsministeriet

Det svenska militära försvaret har ju som bekant föregått med gott exempel och nedrustat. Handbollslandslaget däremot, mobiliserade. Det vi saknade i offensiven, kompenserade vi med traditionellt svenskt igelkottförsvar. Försvarsstaben med Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson i spetsen var huvudanledningen till att Sverige spelade om medaljerna.

3. Mikkel Räv

Det är kanske inte många som noterat att Danmark på tre år slagit om från försvar till attack. När danskarna vann EM 2008, var det med försvaret som grund. Lite som Sverige nu. Men här i VM har Danmark stått för en härlig, positiv anfallshandboll.

Och främst av anfallarna var VM:s skyttekung Mikkel Hansen. Inte ens 24 år fyllda har han varit navet i det danska spelet. En bombkastare av Guds nåde, men också en skicklig passare. 10 mål i en VM-final mot Frankrike gjorde han, trots att fransmännen förstås satte in hela sitt tuffa försvar mot honom. Allt talat för att det här är 2010-talets spelare i världen.

2. La France

Det är bara att lyfta på hatten. Bara Sverige (1958) och Rumänien (1974) har lyckats försvara ett VM-guld. Och fransoserna lyckades hålla mättnadskänslan borta trots tre raka mästerskapssegrar. Det är imponerande.

Nya spelare som William Accambray och Xavier Barachet blir farliga i framtiden, men det var veteraner som Thierry Omeyer, Luc Abalo och Bertrand Gille som fixade guldet. Fast det hade ändå inte gått utan...

1. Mannen som gör vad som faller honom in

Det var fantastiskt att se Nikola Karabatić i de sista matcherna. När han bestämde sig för att göra mål, så bara trampade han förbi försvaren och klämde till. Det är lätt att få en känsla av att han helst vill att de andra ska få glänsa och avgöra. Först när de andra misslyckas, så accelererar han och gör sin plikt.

VM:s bäste, ingen säger emot. Ja, förutom de som tog ut Dalibor i All star team på Nikolas position. Men "ingen står över politiken", allra minst Internationella handbollsförbundet.

Inte ens i närheten av listan:

Tyskland, som gjorde sitt sämsta VM hittills (11:a); amatörmässiga ljudskötare; Ivano Balić som mest var på dåligt humör och kramade sin snuttehandduk samt domarnivån. Nog sagt


Paul Zyra
paul.zyra@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".