Nu håller vi på Norge i fortsättningen

Steg. Studs. Straff. Det är nästan alltid dom små, små detaljerna som avgör en handbollsmatch. Ett stegfel. En dubbelstuds. En straffmiss.

När det inträffar i slutet av matcherna, när det finns kvitteringschans och bara någon minut kvar att spela så blir det så tydligt.

Det har varit dom små marginalerna för eller emot Sverige som avgjort VM-turneringen. Skador på Bella Gulldén, Linnea Torstensson, Johanna Wiberg, Anna-Maria Johansson och Therese Islas-Helgesson. Sverige har förstås inte råd med att ha fyra niometersspelare och försvarschefen Wiberg på skadelistan inför och t o m under ett mästerskap. Så bra är inte bredden.

Det blev pliktskyldiga segrar mot perifera länder som Argentina, Elfenbenskusten och Uruguay. Vi skakade Kroatien, Danmark och Frankrike. Gott så.

Det är dom jämna matcherna som det här gänget ska ta med sig för framtiden. Det är inte länge sedan Sverige spelade i andra- eller t o m tredjedivisionen i skraltiga gymnastikhallar. Nu är vi med i dom fina sammanhangen och framtiden ser trots allt ljus ut.

Det kommer att trycka på en ny generation, t ex 92-spelarna som tog VM-guld i Dominikanska Republiken förra året. Dom är inte flygfärdiga ännu, men kommer efterhand att slussas in under förutsättning att dom tränar och utvecklas och inte förblindas av ett tidigt VM-guld. Steget från junis till senior är trots allt stort.

Nu håller vi på Norge i fortsättningen. Norskt guld och Sverige är OS-klart. Annars får svenskorna se till att hålla sig friska och gå in i OS-kvalet i maj. Tre fyralagsgrupper – ingen vet idag hur dom kommer att se ut – där ettan och tvåan åker till London nästa sommar. Det är faktiskt det som har varit det stora målet för det här Per Johansson-landslaget.


Mats Dahlberg
mats.dahlberg@sr.se