Ge mig namnet på regissören till Premier League

I går stal Manchester City guldet. De svepte in när hoppet på bänken var ute, tårarna på läktaren hade fallit och övertidsminuterna börjat ticka. Sedan stal de guldet som United hade i en liten ask större delen av dagens avgörande 95 minuter.

Pengar har pumpats in i Manchester City under några år nu med blandad träffsäkerhet och ett i sammanhanget uruselt resultat som följd.

På ett sätt har deras floppande värvningar, som Robinho, och uteblivna titlar låtit oss vaggas in i den naiva tanken att "allt inte kan köpas med pengar" och att "ett gäng överbetalda stjärnor inte är lika med ett vinnande lag".

Men den tiden är förbi.

Den är förbi med en känsla av att detta bara var början, av att vi kan ha sett en ny dominans födas samtidigt som Manchester City lyfte PL-bucklan.

De ljusblå är det enda laget som inte förlorat på hemmaplan och det var inte dags att göra det i sista matchen heller. Det var inte en sådan dag.

Det var istället en dag, en match, som på 95 minuter fick oss att återuppleva hela säsongen.

City inledde säsongen med att placera sig i förarsätet med foten på gaspedalen. Precis som idag.

De gav sedan bort pole position till deras rödklädda grannar. Precis som idag.

När ljuset hade slocknat dök de upp i toppen igen, med foten på gaspedalen.

På matchens sista t r e minuter kvitterar man inte ett underläge. Inte heller pangar man in det avgörande målet i den sista minuten. Det finns inte på kartan att man gör det i en titelvinnande match, med lagets härförare (Yaya) skadad.

Eller så gör man ändå det. City gjorde det. Det som förut kallades Fergie-time har fått en anledning att byta namn och skepnad. Mancini-time? Agüero-time? City-time?

Jag vet inte vad det bästa namnet för det är men City har tagit den första titeln sedan TVn uppfanns (nåja) och har därtill tagit över tronen som tillhör övertidskungarna.

Ljusblått kaos orsakat av glädje och lättnad spred sig över Etihad Stadium när guldet var bärgat. United var mil därifrån och fick med en uppgiven suck avsluta säsongen.

När dammet lagt sig stod Sir Alex där, i kamerans blickfång, med röd näsa och vetskapen om att nya vindar blåser snålt. Att det blåser med en doft av pengar.

Emelie Ölander
emelie.olander@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".