Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Sotji dag tre

Publicerat måndag 10 februari 2014 kl 11.34
Gunnar Bolins krönika: Sotji dag tre
(3:24 min)

Men jag får erkänna att den bubbla jag befunnit mig i sedan natten mellan torsdag och fredag när jag kom hit, den bubblan hade kunnat ligga snart sagt var som helst på jorden där det är vinter. OS journalistanläggningar, busstransfers och matsaar är sig lika intill förväxling och förblandning.

London….?  sa en kollega med frågande stämma, var det där vi åkte nån hiss inne i ibc, och ibc - internationella radio och tv centret, det hade varit hans hem under två och en halv vecka sommaren 2012. Det är inget fel på kollegans närminne, men den olympiska mediebubblan vi befinner oss i är sig så skrämmande lik så att man undrar över det här med meningen med att flytta omkring detta spektakel.

Ju mindre orterna är desto svårare blir de att skilja åt dvs desto mer av tillfällig OS-arkitektur fylls de av. Jag  bor i mitt hotellkomplex, i ett rum som ingen sovit i före mig, i ett hus ritat i nån sorts medelarkitektur, varken ful eller fin men funktionsduglig. Jag åker mina mediebussar mellan arenorna där jag står, om det gäller skidåkning, på tillfälligt uppbyggda läktare i nån vildmark.

Som i lördags då jag skulle kommit till längdsidåkningen med en karbinlift reserverad för journalister, att jag åkte tokfel och tog - hör och häpna - den publika liften upp till nån topp där vad jag kunde se det vare sig pågick några tävlingar eller ens åktes fritidsskidor, det är ett annat kapitel, tillskrivet den vänliga funktionären som förmodligen  inte förstod mig när jag med något jagat i blicken undrade: cross country? och pekade mot liften.

Hon tvekade en sekund innan hon kom på att ett ”ja” är trevligare än ett ”nej” och sa ”yes sir” och pekade på den liften jag inte borde ha tagit. Där åkte jag och diktraden ”Ensam i bräcklig farkost” kom över mig – man är väl kulturkorrespondent, och jag var ensam i den åttasitsiga linbanegondolen, men särskilt bräcklig var inte farkosten, fast min belägenhet kändes ”ensam och bräcklig”.

Resan till toppen tog en kvart och jag blev mer och mer säker på att detta stämmer inte.

Väl uppe möttes jag av en ny funktionär som sa

”Cross country, this way sir” och pekade på…. Jo en lång kö för att komma ned igen. 

” Men jag kom ju därifrån”, grät jag.

”Cross country” log den unge mannen och pekade envist på kön.

Och han hade ju rätt. Köa tio minuter, sen ned i knökfull lift, byta liftsystem och så jäkta in på läktaren fem minuter sen för att hinna med starten på det som skulle komma att bli Charlotte Kalls silverlopp.

Bubblan var det, det är mitt tredje vinter-OS och om nån trodde att de olika skidanläggningarna i Turin, Vancouver och Sotji skiljer sig åt så tror ni fel. Det är nästintill identiska rum för journalister att jobba i, identiskt kaffe, vatten men lite skillnad mellan de torra kakorna kakorna.

Den som bevakar sporten på ett OS hinner helt enkelt inte med orten som spelen tar plats på. Och är den en nybyggd kulisstad till stor del, som Sotji och Gorki center uppe i bergen är, så är det ännu svårare att få en uppfattning om var man är.

Och allra minst märker man här av något av de missförhållanden och fängslanden av oppositionella som föregått och pågår. Detta inte sagt som ett dåligt samvetet mer som ett konstaterande att nu är det igång, nu blir det fokus på sport, summera både det sportsliga och politiska – det gör vi om två veckor.

Gunnar Bolin, i Bubblan i Sotji
gunnar.bolin@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".