Sotji dag fem

Gunnar Bolins krönika: Sotji dag fem
3:05 min

När den norske skidåkaren Anders Glöersen tappade kontrollen på sina skidor och stöp så att snön skvätte och drog med sig Markus Hellner i fallet och bakom honom kom ryssen ustigov och körde in i honom ja då var os sprintfinalen förstörd för tre åkare.

Var det dramatiskt? Absolut. Jag skrek med alla andra åskådare på läktaren i Laura skidstadion uppe i bergen ovanför Sotji. Skrek och tappade fattningen nån sekund, va ? vem? Vilka står på benen? Vad händer?

Var det, jag vill inte säga kul, men kanske häftigt då? Bidrog det till en intensivare underhållning? Svaret på den frågan är: Jag är rädd för det.

Hela tanken med sprintens införande i skidåkningen är ju att hitta tv-tittare hos en grupp som kanske inte har tålamod att se en hel femmil, inte ens i masstart. Det ska gå fort, det ska gå att klippa ut ett dramatiskt klipp att veva om och om igen. Och det ska finnas ett mått av irrationalitet, av att inget kan vara säkert.

Den olympiska kommiteen som i fallet med den norska sorgbanden, en bror till en av de aktiva hade dramatiskt dött i lördags och hela laget bar ett sorgband på sina dräkter vilket olympiska kommiteen med ett jag skulle vilja säga i ett omåttligt tölpaktigt och omänskligt utspel fördömde, inga sorgband på våra rena dräkter.

Vi äger era dräkter under OS och därmed också er rätt att visa sorg. Men denna olympiska kommité som i vissa fall då ger stelbentheten och paragrafrytteriet ett helt nytt ansikte, denna kommitté är på andra ställen flöjlar i den mest kommersiella av vindar. Hur ska vi få till synes trista vintersporter att bli publika undrar nog nån reklamsäljare…

– Jo vi pumpar på med nån mpfa mpfa stentrist eurohouse och vi lägger banor med backor så branta så att fall kommer att inträffa, det höjer ju spänningen och kan få en outsider att vinna, tänker nåpn och IOK nickar nöjda.

Redan tanken att ett skidlopp är treminuter och trettiosekunder är bisarr, men obs jag tycker at sprint är kul och egentligen lika naturligt som inom skridsko där man alltid haft sprint och långlopp. Men festivaliseringen av idrotten är svårartad, varför än en gång tjatar jag tillåts höftvickande  utmanande pompombrudar i minikjolar som underhållning i speluppehållen i ishockey?

Är det närmare den olympiska tankens kärna än att en sörjande idrottsman eller kvinna får sätta ett svart band på sin dräkt? Nej, den Nordamerikanska kommersiella synen på hockey har anammats av IOK.

Jag vet att pulsen inte var lägre hos dem som förr i världen såg en femmil med individuell start där resultatet inte var klart förrän efter tre fyra timmar, men ska den känslan för långsam sport överleva måste man skolas i sportens språk.

Vem som  är världens bäste sprintskidåkare fick vi kanske reda på igår hattestad ledede ju även vid fallet men säkra kan vi inte vara fast vi fick en oerhört dramatisk final med två medaljer men när Glöersen rasade i snön i den där snabba utförslöpan så gled också idrotten ett steg närmare tivolikulturen. Det är synd den är värd ett bättre öde.

Gunnar Bolin, Sotji
gunnar.bolin@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".