Sotji dag sju

Gunnar Bolins krönika: Dag sju
3:20 min

Alla älskar en hjälte, en som reser sig när det ser som mest omöjligt ut.

Som amerikanen Jeremy Abbot, han missade ett hopp i herrarnas konståkning i går kväll, det ledde till att han dammade in i sargen och blev liggande. Hans arm krafsade hjälplöst på sargkanten, sekunderna gick, skulle han kunna resa sig? Allt som hördes i arenan var musiken han skulle åkt till, men just som båren var på väg in så kröp han upp och reste sig, gled iväg, musiken pumpade på och Abbot slutförde sitt program, fläckfritt.

Publiken tjöt förstås av uppskattning, och han fick långa applåder.

Men kvällens mest uppmärksammade onda kropp tillhörde förstås - Jevgenij Plusjenko. När de sex åkarna i Plusjenkos grupp värmde, skrek publiken oavbrutet, det amerikanska TV-teamet framför mig sminkade sig omsorgsfullt, kamerorna och ljuset slogs på och så berättade de om Plusjenko medan han gjorde åttor i bakgrunden,  antar jag för jag hörde inte ett ord.  Om deras kommentator iklädd läderkjol på läderbyxor, strasshalsband , omsorgsfullt målade läppar och så kråsblus under den tajta läderjackan, om han skulle anses bryta mot Rysslands anitgaylagar och alltså förorda ickekonventionella familjebildningar och därmed bannlysas från rysk TV, i alla fall om barn kan tittar. Det vet jag inte. Men vacker var han.

Men när Plusjenko åkte fram till den svenska huvuddomaren sa något, knäppte med fingrarna i luften och sen gled vinkande av isen och ut i omklädningsrummet ja då blev det knäpptyst.

Eftersom han opererat en disk i ryggen förra året så kan jag inte ens önska att han skulle ha bitit ihop och åkt, och han sa efteråt att han ville inte riskera att bli invalid. Men en låg tanke inom mig gnager ändå, om någon ger allt, lyckas trots risk för att bli invalidiserad, är inte det den som sedan blir den verkligt store hjälten?

Nåväl, innan jag tittade på konståkningen var jag på slopestyle uppe i bergen, ännu en s.k. bedömningssport, dvs det är domares subjektiva omdöme, inte ett tidtagarur som avgör vem som är bäst på att göra volter och snurrar och åka på något som liknar ledstänger, allt med skidor på fötterna.

Slopestyle och de andra s.k. extremsporterna anstränger sig så att det knakar i käkar och leder för att vara den olympiska rörelsens coola slackers, grabbarna och tjejerna som vill få oss att tro att de skolkat på alla trista NO-lektioner för att leka i snön istället. Och jag går på det.

En avgörande skillnad mellan betygsättningen av slopestyle och konståkning är att konståkarna måste hålla sig inom en fastslagen ram. Slopestylåkarna däremot får extra poäng för kreativitet och nyskapande. Och jag hade roligare på den arenan än i konståkningshallen, jo publiken var osedvanligt kunnig på båda platserna en skillnad var att speakern på slopestyle presenterade åkarna som vore de hans vänner. Jag kände mig lite som gäst hos ett gäng kringresande sköna snöakrobater. Konståkningen är mer k o n s t, lite skönt högdragen och omodern, jag får en känsla av att Metallica fortfarande betraktas som ett modernt och poppigt musikval för konståkare, att man skulle spela musik äldre än, säg tre år, i slopestylebanan förefaller otroligt.

Gårdagens fånigaste sport alla kategorier då? Rodelstafetten, den förbigår jag med tystnad. Stafett – rodel – vem är det som i n t e har tänkt till?

Gunnar Bolins OS-krönikor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".