Sotji dag elva

3:09 min

I hällregnet uppe vid storslalombacken i går förmidda hade jag ingen aning om vad som försiggick nere i Sotji.

Vid ungefär samma tidpunkt som Jessica Lindell-Vikarby sladdade lite för långt i sina svängar och fick se medaljchansen rinna bort i vårregnet, så greps de två Pussy Riot medlemmarna med några andra aktivister nere i staden.

Det är svårt att för sitt inre öra höra hur diskussionen gick bland ansvariga polisbefäl, och det är förstås i fallet Pussy Riot omöjligt att tänka sig att inte ordern kommer högst uppifrån inom polis eller säkerhetstjänst och inte heller att inte Putin själv vet vad som händer. Men hur tänkte man: Ge dem en näsbränna? Eller kanske: De ska veta att vi alltid är där? Eller: Vi ska visa den där gummiryggade internationella presskåren vem som bestämmer i det här landet.

Och när man sen summerade vad detta meningslösa gripande ledde till: Hehe, nu fick de sig en läxa och kommer aldrig mer att göra något dumt.

Två unga kvinnor som just släppts från fängelse där de suttit i två år?

Skulle de skrämts. Nej, stryk det.

Kanske ville man visa internationell press att: Era gråtkampanjer är oss helt likgiltiga, detta är Ryssland, vi sätter lagarna och de moraliska gränserna i vårt land.

Kanske, eller helt enkelt inte ge efter, visa att den sortens regimkritiker som Pussy Riot, finns det inte plats för i Ryssland.

Ja, det är inte lätt att veta, men att det bara innebär negativ publicitet utanför Ryssland det torde vara klart. Det fanns nog inte ett land som har journalister på OS som inte rapporterade hem om fängslandet och släppandet av Pussy Riot. Allt detta har hänt här där jag är men ändå långt från min tillvaro. Innesluten i OS bubblan förefaller världen utanför avlägsen. Det accentueras av att spelen hålls i ett helt nybyggt område, utkastat på olika fält ligger cluster av hotell, någon sammanhängande äldre bebyggelse finns inte här, då får man ta tåget till Sotji femtio minuter bort.

För till skillnad från storstäder som Turin och Vancouver så finns det inte en parallell vardag inom räckhåll när jag desperat längtar efter ett café, eller en restaurang med vanliga människor i såna som inte har lapp på magen som visar att de är statister i samma OS-bubblefilm som jag själv.

Många journalister ser inte ens tävlingarna annat än på en tv-skärm, man åker upp till ett presscentrum bredvid slalombacken där er man åken skickar raskt hem en text och springer ut för att göra intervjuer. Det är för tidsineffektivt att stå i målhanget när uppdateringarna ska göras omedelbart.

I såna lägen låter beskrivningen av Pussy Riots dag i Sotji på tisdagen som skedde den i en annan värld, medan Jessica Lindell-Vikarbys dystra svängar nedför pisten helt klart var del av min verklighet just nu

Det här är Gunnar Bolin från Sotji

Gunnar Bolins OS-krönikor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista