Sotji dagen efter

Jag är ganska säker på att det är hägrar som jag ser glida på några uppvindar ovanför vårt hotellkomplex. De glider där i loja cirklar så sänker de sig över det lilla bit träsk som är kvar här i hotellområdet i Adler vid den olympiska parken.

I bussen från hotellet till radio och tv-kontoret, den där resan som tar fem gånger så lång tid som den borde göra för att vi av säkerhetsskäl, åker i såna märkliga böjar och svängar och omvägar så att jag helt tappar orienteringen, i den bussen ser jag ner över det som är kvar av träsket. Det är ju inte direkt säsong för skönhet i naturen så att det är brunt och fult kan till viss del tillskrivas februari, men staketen, de uppgrävda dikena de provisorisa feta rör som leder vatten från hit till dit, schaktmassorna, resterna av gamla byggen och så den underliga kåkstadsliknande delen med militärt kamouflagenät på taken. Jag har aldrig sett någon där, i de lika kamouflagefärgade kurerna uppe i bergen vid backarna där de alpina tävlingarna avgörs, där ser man krypskyttar och militärer poliser snart sagt var femtionde meter.

Utanför det bussfönstret löper under en bit av vägen en fet pipeline väster om vägen. Där står militärer var hundrade meter stelt utplacerade med oklara arbetsuppgifter. Jo de vaktar röret, det förstår jag också, men hur? Förmodligen genom sin blotta närvaro. Här är vi, och vi är många hälsa era skumma vänner det. Jag undrar hur mycket av den absurt stora närvaron av säkerhetsmän, jag har inte sett några kvinnor, hur många av dem som har som uppgift att just visa upp sig.

Jag minns i Peking under OS då det plötsligt sådär dag sju dök upp stridsvagnar i alla ingångar till den olympiska parken. Hade det hänt nåt? Nej, de stod där några dagar och påminde oss om sin existens. Här har säkerheten varit ständigt närvarande men mer som just en närvaro än på något fysiskt påträngande vis.

Min oro har snarast gällt miljön. När man bygger ett nytt alpint centrum mitt i ett område där det inte funnits något liknande tidigare så innebär det enorma ingrepp i naturen, enorma och hastiga. Serpentinvägen upp till det alpina centret är kantad av enorma betongplattor så där sex åtta meter höga. De står tryckta mot den slutning man just har skrapat ren för att anlägga en väg. Här och var finns det öppningar för vattnet att porla men på sina ställen sipprar vattnet ut mellan skarvarna i betongplattorna. Jag är ingen geolog men hur ska det gå när de verkliga regnen kommer och alla dessa liftar.. jag har aldrig sett så många karbinliftar som går hit och dit mest dit där jag aldrig varit och vissa linjer är ständigt tomma. Jag önskar att turisterna kommer att hitta till sotji, men pessimisten i mig hör framför mig reportagen om tio år om övergivna hotell och oanvända skidbackar där liftarna genkar i vinden.

Hägrarna går där i det som är kvar av träsket. Hoppas de hittar en groda som smakar, själv åker jag hem.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".