Stina Nilsson.
Stina Nilsson. Foto: Anders Wiklund/TT

Statsministern ringde efter guldloppet

Hör Guld-Stinas egna ord: SÅ skönt! Jag är väldigt stolt
1:03 min

På prispallen kom tårarna. Stina Nilsson hade följt sin magkänsla och gjort precis allting rätt på vägen mot OS-guldet.

– Jag trodde inte att jag var en sådan som grät på prispallen. Men det var väldigt känslosamt, säger Nilsson.

Det var loppet där guldet äntligen skulle komma, efter den tunga missen på VM i Lahtis i fjol. Stina Nilsson har lagt ner mycket kraft och energi på att ge sig själv de allra bästa förutsättningarna.

Efteråt, på prispallen under blomsterceremonin, hade den svenska guldmedaljören svårt att hålla tårarna borta.

– Det är så mycket som flimrar förbi. Man blir så stolt över sig själv att man har lyckats samla ihop allting, all energi på samma gång och få ut det i spåret. Det är svårt att beskriva, säger hon.

– Jag trodde inte att jag skulle vara den som grät på en pall, men det var svårt att hålla tillbaka.

Under intervjun, i den mixade zonen ovanför spåren på Alpensia skidcenter, får Stina Nilsson plötsligt en telefon tryckt i handen. Det är statsminister Stefan Löfven som ringer för att gratulera.

– Tack så jättemycket, vad kul att du hör av dig, säger hon, samtidigt som hon vänder ryggen åt journalisterna för att få i alla fall lite lugn och ro för samtalet.

Slutklämmen hörs klart och tydligt.

– Jaja, tack så mycket, ta hand om riksdagen så länge!

Stina Nilsson brister i skratt när hon lämnat tillbaka telefonen till landslagets presschef.

– Ja, vad ska man säga? Han sade grattis!

Inspirerad av Charlotte Kallas skiathlonguld, och ännu mer av Sebastian Samuelssons OS-silver i skidskyttarnas jaktstart, var det aldrig något snack om vem som skulle ta OS-guldet i damernas sprint. Nilsson ledde sprintfinalen från start till mål - en enorm uppvisning under ytterst svåra förhållanden och i svåraste konkurrens.

Tidsdifferensen ned till Maiken Caspersen Falla var till slut hela 3,1 sekunder. Bronset gick till ryskan Julia Belorukova.

Konkurrenterna var chanslösa mot urkraften från Dalarna en dag när alla bitar föll på plats. Vid blomsterceremonin rann tårarna på en mycket känslosam nybliven guldmedaljör. Mycket känslor blev det också när hon fick en kram av pappan, som nog var mest rörd av alla på skidstadion.

– Jag tycker att det var fantastiskt kul att jag fick vinna, men jag tycker också att det var fantastiskt kul att han fick uppleva det också, säger Stina Nilsson.

– Det är något som han säkert kommer att minnas för resten av sitt liv också.

Stina Nilsson inledde sitt olympiska medaljsamlande med bronset i den klassiska sprintstafetten i Sotji för fyra år sedan. Sedan dess har hon växt ut till en svensk superstjärna i spåren. Året därpå var hon med och fixade VM-silver i stafett och sprintstafett.

I Lahtis för ett år sedan tänkte hon följa upp framgångarna i Tour de Ski tidigare under säsongen. Men trots ett nytt stafettsilver levde dagarna i Finland varken upp till hennes eller andras ställda förväntningar.

Nilsson åkte till Lahtis för att ta guld i sprinten. I stället föll hon i semifinalen, hittade inte formen och individuellt ändade mästerskapet i besvikelse.

– Det har varit ett väldigt tufft år för mig, med att läka lite grann efter vad jag gick igenom i fjol, säger Nilsson.

– Att ta de lärdomarna och översätta det i träning och få ut det en sådan här dag, är något jag är väldigt stolt över.

Nilsson var dessutom inte enda svenskan som presterade när det drog ihop sig. Anna Dyvik tog sig också vidare till semifinal, och Hanna Falk följde Nilsson hela vägen till final. Där tog dock krafterna slut och Falk fick nöja sig med en femteplats.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".