Elina Linna arvostelee ministereiden tietoja vähemmistölaista

Vasemmistopuolueen valtiopäiväedustaja Elina Linna ihmettelee ministeritason tietoja vähemmistölainsäädännöstä. Linna peräsi eilen välikysymyksessä suomenkielistä keskusteluterapiaa ruotsinsuomalaisten suurten itsemurhalukujen estämiseksi. Kansaterveysministeri Morgan Johanson katsoi, ettei kaikille siirtolaisille voida järjestää terapiaa äidinkielellä. Linna vastasi, ettei ruotsinsuomalaisia voi verrata muihin etnisiin vähemmistöihin, joita vähemmistölainsäädäntö ei koske.

Valtiopäivien pikapöytäkirja Kansanterveysmininisteri Morgan Johanssonin (s) ja valtiopäiväedustaja Elina Linnan (v) keskustelusta valtiopäivillä:


Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s):


Fru talman! Elina Linna har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att förebygga och minska antalet självmord bland sverigefinnarna och för att uppmärksamma sverigefinnarnas hälsosituation och behov ur ett folkhälsoperspektiv.


Efter vad jag förstår syftar Elina Linna i första hand på de finländare som till största delen invandrade till Sverige under andra hälften av 1900-talet.


I april 2003 fattade riksdagen beslut om ett övergripande nationellt folkhälsomål. Målet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Den största folkhälsopolitiska utmaningen är att motverka hälsoskillnader mellan olika sociala grupper i samhället. Det är inte acceptabelt att det fortfarande i vårt land råder stor social ojämlikhet när det gäller människors hälsa. En ojämlikhet som i första hand bottnar i skilda sociala förutsättningar och livsvillkor.


Den ojämlika hälsofördelningen märks bland annat i de skillnader som råder mellan olika etniska grupper. I flera invandrargrupper i Sverige är till exempel hjärt- och kärlsjukdomar och psykisk ohälsa betydligt vanligare än bland svenskfödda. Orsakerna till dessa skillnader är flera. Ibland handlar det om skilda levnadsmönster. Ofta handlar det om socioekonomiska skillnader och om förhållanden, som har med situationen som invandrare att göra. När det gäller självmord så ser situationen olika ut i olika grupper. Självmord förekommer bland annat i högre grad bland invandrare som kommer från länder med höga självmordstal.


Det finns inga snabba och enkla lösningar för att kraftigt minska ojämlikheten i hälsa. I stället fordras ett långsiktigt och systematiskt arbete, där man ständigt beaktar hur olika samhällsåtgärder påverkar ojämlikheten i hälsa. Nationella folkhälsokommittén pekade på vikten av en bred ansats i folkhälsopolitiken. Många politikområden måste involveras i ett långsiktigt folkhälsoarbete. Olika gruppers specifika behov, villkor och förutsättningar måste synliggöras ur ett hälsoperspektiv. Den nationella uppföljningen av folkhälsoarbetet måste ske på ett mer strukturerat sätt än tidigare. Statens Folkhälsoinstitut har därför fått i uppdrag att ta fram en folkhälsopolitisk rapport under 2005. Rapporten ska innehålla en redovisning av insatser som vidtagits, en bedömning av resultat och rekommendationer om åtgärder. Rapporten blir en viktig del i underlaget inför framtida ställningstaganden och beslut om folkhälsopolitiska åtgärder, åtgärder som särskilt ska komma de grupper till del som i dag löper den största risken för ohälsa.


Självmordsprevention och folkhälsoarbete hör nära samman. Det konkreta folkhälsoarbetet och det konkreta självmordspreventiva arbetet bedrivs huvudsakligen på regional och lokal nivå, av landsting, kommuner och av ideella organisationer. Det är viktigt att de mest utsatta grupperna uppmärksammas i detta arbete. De sverigefinska organisationerna bör involveras i det lokala folkhälsoarbetet. De finska invandrarnas situation bör även uppmärksammas i hälso- och sjukvården, i socialtjänsten, i äldreomsorgen och i missbruksvården.


Elina Linna anför att den sverigefinska minoriteten är osynliggjord i det svenska samhället. Sedan riksdagens beslut 1999 om de nationella minoriteterna i Sverige har sverigefinnarna ett särskilt stöd genom den svenska minoritetspolitiken. Regeringens insatser för att stärka sverigefinnarnas möjligheter till inflytande och för att stödja det finska språket syftar bland annat till att synliggöra den sverigefinska minoriteten. I de kommuner i Norrbottens län, där finska språket har en särskild ställning, har sverigefinnar i dag rätt att använda finska språket i kommunikationen med myndigheter och domstolar. De har också rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg på det egna språket. Regeringen har nyligen beslutat utreda möjligheten att utvidga denna rätt till att gälla även i delar av Stockholms- och Mälardalsregionen. Dessutom har läroplanerna för den svenska skolan ändrats, så att det tydligt framgår att särskild kunskap ska ges om de nationella minoriteterna och om minoritetsspråken.


Min övertygelse är att de åtgärder som nu vidtas på nationell nivå inom bland annat folkhälsopolitiken och minoritetspolitiken på sikt kommer att leda till bättre samhälleliga förutsättningar för en god hälsa oavsett den etniska grupptillhörigheten. Under tiden måste vi med allvar beakta rapporterna om de finska invandrarnas hälsosituation och överväga adekvata åtgärder. Jag är mycket positiv till en diskussion om detta.


 


 


Anf. 120 ELINA LINNA (v):


Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det gläder mig att Morgan Johansson är mycket positiv till en diskussion om sverigefinnarnas hälsosituation och vill överväga adekvata åtgärder. Frågan är då vad det är för åtgärder som behövs.


Ministern hänvisar till Folkhälsoinstitutets uppdrag att ta fram en folkhälsopolitisk rapport under 2005. Jag gissar att man har påbörjat arbetet och jag vill fråga Morgan Johansson om sverigefinnarna som grupp kommer att redovisas speciellt i rapporten. Kommer vi i rapporten att kunna läsa förslag som skulle gagna sverigefinnarna så att hälsoskillnaderna minskar?


Vi vet att självmordsstatistiken bland sverigefinnarna är hög. Speciellt hög är den bland sverigefinska män. Den forskare jag hänvisar till i min interpellation menar att den höga självmordsfrekvensen kan bero på den sverigefinska befolkningens låga sociala status och isolering. Han menar också att tillgången till läkemedel som minskat självmorden bland den svenska majoritetsbefolkningen inte kommer att påverka sverigefinnarnas självmordsfrekvens. Det handlar i stället om att få psykoterapi på sitt modersmål.


Något som också inverkar är att det finns ett mönster hos sverigefinnarna att inte söka hjälp. Det tror jag beror på bristen på finskspråkiga psykoterapeuter. Jag skulle gärna vilja höra vad ministern anser om dessa synpunkter.


Fru talman! De åtgärder som ministern redovisar för att stärka sverigefinnarnas möjligheter till inflytande och för att stödja det finska språket är bra. Men jag kan inte låta bli att beklaga mig över den okunskap som fortfarande finns, både hos allmänheten och myndigheterna, om nationella minoriteter och om gruppernas rättigheter.


Den långa traditionen av assimileringspolitik har lämnat sina spår. Det är fortfarande långt kvar till att de nationella minoriteternas särställning är känd och accepterad av alla. Men när vi kommer dithän kan vi, enligt min mening, förebygga också psykisk ohälsa bland nationella minoriteter. Än så länge är dock grupperna osynliggjorda och det gagnar inte hälsan.


Fru talman! Jag undrar om ministern delar min uppfattning i denna fråga.


Anf. 121 Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s):


Fru talman! Jag tror att vi är helt överens om att det här är en fråga som oroar. Det räcker egentligen att läsa statistiken om självmordsfrekvensen i den här gruppen. Då ser man att självmordstalet bland sverigefinnarna ligger på i genomsnitt 50 per 100 000 per år. För Sveriges del ligger den på ungefär hälften. Självmordstalet för den här gruppen är alltså dubbelt så högt som för svenskar i allmänhet. Det är också högre än självmordstalet i Finland, vilket också är uppseendeväckande. Finland har, historiskt och generellt sett, ett ganska högt självmordstal om man ser det globalt. Det är faktiskt ett av de högsta i världen, vilket inte är fallet för Sverige även om myten ibland säger det. Sverige ligger ungefär i mitten globalt sett.


Man får söka svaret till självmordsfrekvensen och de förhöjda siffrorna i några olika faktorer. En sådan faktor är den rent socioekonomiska. Sverigefinnarna i allmänhet har en mer utsatt socioekonomisk situation, med låga inkomster. De är också utsatta för osäkra arbetsvillkor och har generellt sett en svagare ställning. På samma sätt som i den svenska befolkningen förr finns ett tydligt klassmönster. Jag tror att det förklarar en del av talen.


Sedan tillkommer också detta att vara i ett annat land än det där man är född eller har växt upp. Man lever på en plats där man inte känner sig hemma och drar sig kanske för att söka hjälp, därför att man är rädd att inte få adekvat hjälp - den hjälp man behöver och har rätt till. Där finns också något. Obenägenheten att söka hjälp till följd av utanförskapet, de socioekonomiska faktorerna i botten och osynliggörandet av den här gruppen från det omgivande samhället kan förklara en del.


Man måste gå fram på många olika vägar. Till att börja med handlar det naturligtvis om insatser inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården lokalt och regionalt måste bli mycket bättre på att uppmärksamma problematiken och bemöta patienter och grupper på ett riktigt sätt. Jag tror att det finns mycket att göra, precis som Elina Linna har pekat på. Det handlar också om att anstränga sig för att stå till tjänst med den typen av hjälp på det egna språket. Det är också alldeles avgörande.


Här finns mycket att göra i dialog med de sverigefinländska organisationerna. Man behöver jobba med att förändra obenägenheten att söka hjälp och stöd. Det gör man nog bäst i dialog med företrädarna för gruppen.


Elina Linna frågar om den sverigefinska minoriteten kommer att uppmärksammas särskilt i den rapport som vi ska ta fram. Nu är det ju inte jag som skriver rapporten. Men jag tycker absolut att man bör göra det, när rapporten landar 2005. Som sagt, siffrorna för den här gruppen när det gäller självmordsstatistiken sticker ut. De bör hanteras med stort allvar i det arbetet.


Anf. 122 ELINA LINNA (v):


Fru talman! Jag tackar Morgan Johansson för uppgiften att sverigefinnarnas situation kommer att redovisas i rapporten på ett eller annat sätt. Vi vet redan mycket om statistik, som Morgan Johansson redovisade. Man måste titta närmare på frågan: Var finns de personer som lider av psykisk ohälsa? Det finns ju så gott som alltid med en bild av psykisk ohälsa när vi talar om självmord. De finns kanske företrädesvis i storstäderna eller i landsorten - vi vet inte. Det behövs mer konkretisering i den statistik som vi redan känner till.


Jag tror också att socioekonomiska faktorer har stor betydelse. Vi har också detta med självkänslan, som jag tror sviktar hos den sverigefinska befolkningen. Tack vare lagstiftningen om nationella minoriteter har många av oss sverigefinnar fått större självförtroende och känner till rättigheter. Vi känner till regeringens och riksdagens beslut om att bevara modersmålet och förstärka möjligheterna att använda det.


Där finns en brist i lagstiftningen. Nu talar jag först och främst om förvaltningsområden. De omfattar än så länge fem nordliga kommuner, men vi vet att Mälardalen är högaktuell. Det gäller då en eventuell utvidgning av förvaltningsområdena.


Det finns inte möjlighet att inom hälso- och sjukvården använda finska språket. Jag vet att det hos vissa representanter inom hälso- och sjukvården till och med finns en ovilja att skaffa tolk. Speciellt inom psykiatrin är det viktigt att kunna uttrycka sina känslor, och det kan man inte alltid göra på det förvärvade språket. Där är modersmålet det enda rätta sättet att kommunicera på.


Det finns alltså fortfarande en okunskap just när det gäller sverigefinnar. Jag har mött otaliga representanter för den gruppen som berättat hur de blivit bemötta med orden ”du som har bott här över fyrtio år, du måste väl ha lärt dig svenska så att du inte behöver tolk”.


Fru talman! Min konkreta fråga till Morgan Johansson är: Vad anser statsrådet om att bestämmelsen i lagstiftningen, att man ska kunna använda sitt eget språk i kontakten med myndigheterna, också skulle omfatta hälso- och sjukvården?


 


Anf. 123 Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s):


Fru talman! Det här är, som sagt, ingen enkel fråga. Flera olika faktor spelar in. I min tidigare replik nämnde jag att en del av förklaringen förmodligen ligger i att man också i Finland har en generellt sett högre självmordsbenägenhet. När man sedan invandrat till Sverige har den självmordsbenägenheten ökat ytterligare. Detta talar för att det finns orsaker i det finska samhället varifrån man ursprungligen kommer, och när man kommer till Sverige förstärks dessa ytterligare.


Jag sade, vilket också Ilkka Mäkinens studie visar, att det kan finnas kombinationer av olika orsaker. Det kan handla om låg social status i det svenska samhället, ibland finns en obenägenhet att söka hjälp, man blir inte behandlad på ett sådant sätt som man har rätt att kräva, man blir kanske behandlad på ett nedlåtande sätt och över huvud taget känner man säkert ibland njugghet i kontakterna med myndigheterna.


När det gäller språkfrågan inom hälso- och sjukvården kan man rent allmänt säga att hälso- och sjukvården har att tillgodose patientens behov av trygghet och, som det heter, främja goda kontakter mellan patienter och personal. I detta ingår, tycker jag, att det vore rimligt att också hälso- och sjukvården i de områden där det bor många finsktalande vidtog åtgärder för att kunna erbjuda så bra hjälp som möjligt för de finsktalande.


Ska vi då införa en särskild rättighet inom hälso- och sjukvården som innebär att man där ska kunna tala finska? I så fall måste vi tänka över vilka argument detta egentligen vilar på. Att finska språket har en särskild ställning beror på att vi i Sverige haft en finländsk grupp sedan urminnes tider. Det är det egentliga argumentet för den nationella minoritetsstatusen. Argumentet är alltså inte att det är en grupp med särskilda behov i samhället, och inte heller när det gäller självmorden.


Om vi skulle hänga upp resonemanget på det argumentet skulle man med samma argument kunna hävda att man också ska ha rätt att tala polska eller persiska med personalen inom hälso- och sjukvården. När vi tittar på vilka andra grupper som har hög självmordsbenägenhet ser vi att det är polska och iranska kvinnor. Argumentet när det gäller vilken ställning språken ska ha måste man därför vara lite försiktig med. Här har finskan en alldeles särskild ställning, vilket manifesteras i äldreomsorgen och förskoleverksamheten.


Jag går nu ganska långt när det gäller beskrivningen av hur man ska hantera frågan om hälso- och sjukvården. I fråga om den generella rättighet som Elina Linna är ute efter bör man dock fundera över vilken argumentation man i så fall ska hänga upp den på.


Det är bra att Elina Linna tar upp frågan eftersom den fäster uppmärksamheten på siffror som är oroande höga. Jag kommer, utöver det jag talade om när jag nämnde den folkhälsopolitiska rapporten, också att särskilt ta med den här frågan till den nationella ledningsgruppen för folkhälsofrågor som alldeles nyligen startat. Dess sammansättning av myndighetschefer gör att vi kanske kan bli något bättre på att flytta fram positionerna också i dessa frågor.


Anf. 124 ELINA LINNA (v):


Fru talman! Jag måste återigen påpeka att sverigefinnarna tillhör gruppen nationella minoriteter där vi har en speciell lagstiftning. Den omfattar också bevarandet av finska språket. Sverigefinnarna utgör den största gruppen nationella minoriteter. Därför kan man inte riktigt jämföra dem med andra etniska minoriteter, som inte tillhör de nationella minoriteterna och därmed inte heller omfattas av lagstiftningen.


Jag har inte tänkt färdigt detta med att det skulle vara fråga om en särskild rättighet, men det är ett problem inom hälso- och sjukvården. Där kan jag tänka mig att vi mera medvetet inom hälso- och sjukvården skulle återgå till den ordning som fortfarande rådde på 60- och 70-talet när den finskspråkiga minoritetsgruppen mera tydligt talade finska. Då var också behovet större, och det fanns inom vissa speciella vårdområden, där språket är avgörande - till exempel inom missbrukarvården och psykiatrin - team som talade finska. Det fanns även speciella personalgrupper som talade modersmålet. På så sätt är problemen mycket lättare att hantera.


Jag tackar Morgan Johansson för de positiva uppgifter som han gett när det till exempel gäller att ta frågan till ledningsgruppen för folkhälsofrågor. Vi hade en debatt kring detta för drygt ett år sedan, så det får väl bli en tradition som upprepas en gång om året.


Anf. 125 Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s):


Fru talman! Ja, det här kan vi gärna göra till en tradition.


Jag vill också särskilt uppmärksamma frågan om missbrukarvården och det förslag som Elina Linna lade fram. Där finns ett stort behov, vilket jag inte nämnt i mina tidigare repliker. Att inte kunna tala sitt modersmål gör att man har väldigt mycket svårare att komma till sin rätt. Det gäller i alla sammanhang. Både hälso- och sjukvården och missbrukarvården bör bli betydligt bättre på att gå de kraven till mötes.


Det som Elina Linna pekade på när det gäller självmordsbenägenheten är ett symtom på att allt inte står rätt till, och där måste vi bli betydligt bättre.


Jag vill än en gång tacka för debatten.


Överläggningen var härmed avslutad

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".