”Sannfinländarna gjorde min identitet politisk”

8:45 min

24-åriga Lotta Ilona Häyrynen från Norrköping deltog nyligen i P1:s temavecka”#minflykt”, där historier om människor som har flytt till Sverige samlas in på nätet. På Twitter länkade Lotta till ett blogginlägg som hon själv skrivit, och som berörde vikten av att lära sig av andras erfarenheter. När vi träffar Lotta reflekterar hon även kring sina upplevelser som sverigefinländare och menar att hennes identitet blev politisk i och med att Sannfinländarna kom in i finska riksdagen.

- Jag blev känslomässigt engagerad i historierna under hashtagen ”minflykt”, och samtidigt arg på alla som försökte förminska de här berättelserna. Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan leva tillsammans med andra människor om man inte öppnar upp sig för de individuella erfarenheter som finns omkring oss, menar Lotta Ilona Häyrynen.

Lotta är kulturvetare och studerar för närvarande mastersprogrammet i estetiska vetenskaper vid Stockholms universitet. Bloggen som hon driver heter Kafkabloggen.

#minflykt väckte främlingsfientliga röster

För ett par veckor sedan synliggjorde Sisuradios temavecka #vågafinska den sverigefinska minoritetens berättelser. På ett liknande sätt lyfter nu #minflykt fram erfarenheterna hos människor som har flytt till Sverige från andra länder. Samtidigt har #minflykt, till skillnad från #vågafinska, även väckt främlingsfientliga röster. Lotta Häyrynen menar att detta kan bero på en typ av ”invandrarhierarki”.

- Vissa människor och kroppar blir rasifierade. De blir tillskrivna ett främmandeskap bara på grund av hur de ser ut. Jag tror att det handlar om att sverigefinnar ses som ett närmare folk. Vi har en historisk nordisk gemenskap och vi tillskrivs inte ett främmandeskap på samma sätt. Reaktionerna blir då inte lika starka, menar Lotta.

Nya generationens sverigefinne

Lotta är född i Björneborg i Finland, men har bott nästan hela sitt liv i Sverige. För henne innebär sverigefinskheten främst tvåspråkighet och hon menar att #vågafinska visade på hur mycket erfarenheterna av att vara finne i Sverige kan skilja sig, beroende på vilken generation man tillhör.

- Jag bryter inte på finska och när jag träffar nya människor finns det ingenting hos mig, förutom namnet då, som skulle avslöja att jag inte är härifrån. Precis som någon tweetade under #vågafinska-veckan, så ger finskan mig snarast hipstercredd i Sverige, skrattar hon.

Hon fortsätter.

- Jag är trots allt sverigefinne på 2000-talet, och det definierar mig. Min erfarenhet av att vara sverigefinne måste oundvikligen skilja sig från att vara sverigefinne i Sverige på 70-talet, eller från ett barn till finska krigsflyktingar.

Själv ser Lotta sin identitet som väldefinierad och har aldrig känt att den finska delen skulle ha varit hotad. Däremot kan hon redan nu känna viss oro inför hur det ska bli när hon får egna barn.

- Min sambo är svensk och vi pratar svenska med varandra. Om vi någonsin skaffar barn blir det svårare för mig att förhålla mig till deras finska identitet än till min egen. Det är ju inte särskilt lätt att få hemspråksundervisning ifall inte båda föräldrarna pratar språket. Men om inte mina barn kunde finska så skulle ju halva deras identitet försvinna. Det skulle kännas som en verklig stöld från dem, på något sätt, om jag inte såg till att de lärde sig finska.

”Sannfinländarna gjorde min identitet politisk”

Lotta Häyrynen har reflekterat mycket kring sin identitet under de senaste åren. Identitetsfrågan har blivit mer aktuell sedan Sannfinländarna blev invalda i den finska riksdagen, säger hon.

- Det fick mig att tänka att jag måste reflektera över den här identiteten på något sätt, för att identitet och språk plötsligt blev politiskt i Finland.  

För några år sedan var Lotta i Helsingfors, och hon minns hur hon av en vän blev varnad för att inte prata svenska på allmänna platser.

- Min vän trodde att det var lugnt med mig, eftersom jag inte talar finlandssvenska utan rikssvenska, men hon uppmanade mig ändå att vara försiktig på kvällstid i tunnelbanan. Det slog mig väldigt starkt och fick mig att reflektera över min finskhet. Jag är inte längre finsk på det sätt som jag skulle känna att jag var om jag hade bott i Finland under hela min uppväxt och aldrig lärt mig svenska. Men jag är ju heller inte riktigt svensk ...

Ja, vem sade att det här med identitet skulle vara okomplicerat?