1 av 3
Aki Kaurismäkis långfilm Mannen från Le Havre. Foto: Folkets Bio pressfoto
2 av 3
Mika och Aki Kaurismäki, Finlands största filmexport, flerfaldigt prisbelönta och uppmärksammade över hela världen. Jag vet inte riktigt skillnaden dem emellan, den ena är väl på något sätt större än den andra eller något sånt... (På bild: Aki Kaurismäki)
3 av 3
Erkki Kuronen: Åh, vad det känns befriande att ta bladet från munnen och erkänna detta! Foto: Privat

Erkki Kuronen erkänner: Jag hatar Kaurismäki

"Aldrig mer ska jag låtsas vara imponerad"
4:13 min

Jag har suttit och lidit mig igenom flera av filmerna, plågats av de visuellt torftiga miljöerna, den knappa dialogen, de absurda och burleska inslagen. Ja, allt det som ju tycks vara behållningen med Kaurismäki. Jag har ingenting gemensamt med någon av dessa människor eller miljöer och är fullständigt trött på att Kaurismäki närmast fått definiera vad finnar och Finland är inför hela världen, säger Erkki Kuronen i dagens krönika.

Nu är det snart dags för den stora årliga internationella filmfestivalen i Göteborg, ett ypperligt tillfälle att se filmer av alla möjliga sorter från hela världen. Och då känns det också perfekt för mig att komma ut med detta: Jag HATAR Kaurismäki. Eller hata kanske är ett starkt ord. Jag begriper bara inte hela grejen. Och för den som inte vet så är Kaurismäki alltså två bröder, Mika och Aki Kaurismäki, Finlands största filmexport, flerfaldigt prisbelönta och uppmärksammade över hela världen. Jag vet inte riktigt skillnaden dem emellan, den ena är väl på något sätt större än den andra eller något sånt. Det finns i alla fall en hel kult kring filmerna och allt runtomkring, det är ett fenomen.

Hur ofta har jag inte hört ”Ååh, du har finskt påbrå? Jag fullkomligen älskar Kaurismäki!”. Jag har åtskilliga gånger genom åren suttit i samtal och möten där olika cineaster och annat folk samstämmigt hyllat Flickan från tändsticksfabriken, Mannen utan minne eller I Hired a Contract Killer. Och jag har nickat med och hört min egen röst säga att ja, det är onekligen en samling intressanta och fascinerande filmer… Jag tycker inte alls det! Jag har suttit och lidit mig igenom flera av filmerna, plågats av de visuellt torftiga miljöerna, den knappa dialogen, de absurda och burleska inslagen. Ja, allt det som ju tycks vara behållningen med Kaurismäki. Ibland tänker jag elakt att det kanske mest är kulturtanter med trygg medelklassbakgrund som lockas av det där exotiskt torftiga och svarta? Själv har jag tillräckligt med svärta och tristess i mitt liv som det är, jag behöver inte uppleva det genom Kati Outinens uttryckslösa gulbleka ansikte i hård lysrörsbelysning. Jag ska ju inte själv behöva plågas både fysiskt och psykiskt i biosalongen för att kunna förstå de djupt störda och olyckliga karaktärernas sargade psyken.

Åh, vad det känns befriande att ta bladet från munnen och erkänna detta! Aldrig mer ska jag sitta på den där hemska syltan Kafé Moskva i Helsingfors och låtsas gilla att bli serverad av uttråkad personal i den vidriga sovjetpastischinredningen med de fula skrynkelspetsgardinerna sydda av någon äkta autentisk rysk tant från Leningrad (obs, inte Sankt Petersburg). Aldrig mer ska jag låtsas vara imponerad av att någon minsann såg självaste Matti Pellonpää sitta där vid den diskvattentrista bardisken en tisdagseftermiddag 1993. Nu är det slut med det! Jag har ingenting gemensamt med någon av dessa människor eller miljöer och är fullständigt trött på att Kaurismäki närmast fått definiera vad finnar och Finland är inför hela världen! Det finns säkerligen massa genomtänkta budskap i filmerna och den urblekta och urgröpta estetiken fyller antagligen sin funktion. Men mig tilltalar det icke.

Nä, jag står för att jag sett Pretty Woman ungefär tjugosju gånger och Stränder cirka trettiofyra gånger. Särskilt Stränder har en stor plats i mitt filmälskarhjärta – där har vi både glädje, svärta, hopp och sorg, och man behöver inte sitta på huk i en dusch i timmar efteråt och skrubba sin själ. Jag gråter fortfarande varje gång när Barbara Hershey dör i slutet och kameran zoomar in mot den kaliforniska solnedgången och Bette Midler sjunger:


Did you ever know that you're my hero,
and everything I would like to be?
I can fly higher than an eagle,
'cause you are the wind beneath my wings

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".