Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Erkki Kuronens krönika

Den absurda idén om nationalism

Publicerat fredag 21 februari 2014 kl 10.05
Erkki Kuronens krönika
(6:05 min)
De blåvita lejonen möter Tre Kronor i hockeysemifinal i Sotji på fredag eftermiddag. Foto: Ludvig Thunman/TT

Vinter-OS i Sotji går mot sitt slut. Att prata om en nationell heder, hur den elimineras eller återställs beroende på utgången av en hockeymatch. Är inte det väldigt märkligt?

Vinter-OS i Sotji går mot sitt slut. Norge toppar medaljtabellen stolt och även Sverige tycks landa på ett alldeles fint facit, även om det gick bättre i både Vancouver och Turin. Och Finland fick åtminstone sitt första guld sedan spelen i Nagano 1998, om inte annat. Ja, till och med jag som annars inte bryr mig nämnvärt om sport blir märkligt engagerad i medaljer och prisutdelningsceremonier under OS. Det är ju så rörande att se de aktiva på prispallen medan pampiga nationalsånger spelas och allas hjärtan slår i samma takt. Det är väl inget fel med det?

Jag vet inte, jag. Det där är så dubbelt. Idén om nationalism känns bara så absurd. Att folk på allvar kan känna sig personligen stärkta i sin vardag av en idrottares prestationer på arenor i fjärran land. Att prata om en nationell heder, hur den elimineras eller återställs beroende på utgången av en hockeymatch. Är inte det väldigt märkligt? Jag blir särskilt provocerad när jag hör fulla hockey/fotbollssupportrar bröla fram Dugaaamladufriiia eller Oimaammesuooooomi. Å andra sidan är väl det mer ärligt än någon vackert framförd hymn som lömskt smeker in sitt förföriska nationalistiska budskap i våra lättpåverkade hjärnor.

I Sverige har vi diskuterat nationella markörer och dess betydelse till leda. Norges flaggviftande och uppsluppna syttende mai har ju alltid ansetts som en förebild, något för oss att ta efter. Den finska självständighetsdagen sjätte december är kanske inte lika välkänd, men vi är väldigt medvetna om att grannarna minsann ”vågar” fira sina nationaldagar. Jag har alltid förundrats över hela diskussionen, det är väl självklart att länder vars självständighet på olika sätt kränkts och riskerats har större anledning att bearbeta och uppmärksamma sin existens och historia. Nationalism är väl inget självändamål i sig? Jag tycker inte att det är något att avundas och sträva efter. Jag förknippar nationalism i bästa fall med en inåtvärmd självtillräcklighet, tänk bara Ryssland och utvecklingen där. I värsta fall finns det gott om ännu värre nationalistiskt färgade skräckexempel genom världshistorien.

Sverige tog under många decennier aktiv del i världspolitiken och vågade till och med kaxa sig mot USA. Idag ska man helst skratta lite självförringande åt denna period, man skämtar om det som allmänt kallas för DDR-Sverige, man hånar att FN-dagen uppmärksammades i skolorna som en av årets festligaste höjdpunkter, och så vidare. Själv blickar jag stolt tillbaka på den tiden. Visst kunde det finnas en viss naivitet i den svenska världsbilden och visst är det nyttigt att rannsaka sig själv, men överlag skulle det behövas lite mer Palme, lite mer Bamse i dagens Sverige. Jag har alltid uppskattat internationellt samarbete, vare sig det sker inom ramen för nordiskt samarbete, EU eller FN. Eller OS, för den delen.

Det finns förvisso alltid en risk för vi-mot-dem-strukturer i allt, men oavsett vad så blir det alltid bättre när många länder, kulturer och befolkningar samverkar. Det blir automatiskt mer kosmopolitiskt, mer växelverkan, mer dynamik, mer idéer på det sättet. Det är även där vi har nyckeln till att Sverige utan tvekan är Nordens mest kosmopolitiska land – vi har ju stora delar av världen på plats här. En enorm tillgång och kunskapsbank! Sverige toppar listan över världens soft powers, innovationsrankingar – ja, allt sånt som i slutändan även gagnar den ekonomiska utvecklingen, förutom den självklara humana aspekten. Tyvärr har vi själva inte till fullo insett vår potential än, alldeles för många människor är idag marginaliserade. Integrationen måste bli bättre. Men att Sverige tjänar på invandring är det knappast någon tvekan om. Något för Finland och andra invandringsrestriktiva länder att fundera på när den provinsiella frustrationen blir för stor.

Nästa gång går vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea 2018. Det återstår att se hur många medaljer det blir då, men vad sägs om ett helt nytt grepp – varje guldmedaljör väljer en nationalsång från ett annat land! Snacka om internationellt utbyte i sann olympisk anda. Skulle jag stå på en prispall så vet jag direkt vilken jag skulle ta – japanska Kimigayo. En härligt minimalistisk och stämningsfullt pampig bit. Dessutom föredömligt kort. Arigato!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".