Frederik. Kung-fu taistelee. Foto: Reetu-Records Oy
1 av 2
Finlands bonn-disco-kung Frederik gjorde en cover på Kung Fu Fighting. Foto: Reetu-Records Oy
Johanna Koljonen Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
2 av 2
Johanna Koljonen Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
Finnblicken

Pophistoria med Johanna Koljonen: Kung Fu fenomenet

För mig är Kung-fu taistelee ett nostalgiskt vykort från 70-talets Finland, ett land som älskade internationell popkultur helt oironskt, utan att alltid ens förstå vad orden betydde, eller för den delen vad som kanske varit menat som ett skämt eller ett hån.

Året är 1974. Illa dubbade men dödligt spännande kampsportsfilmer från Hong Kong och Taiwan gör sitt segertåg över världen. På gatorna i London ser den jamaikanske sångaren Carl Douglas barnen leka kung fu och inspireras att skriva en sångtext om fenomenet:

…Everybody is kung fu fighting.

Hans producent Biddu Appaiah, född i Bangalore men bosatt i Storbritannien, rafsar snabbt ihop låten. Han fläskar på med överdrivna ljudeffekter och kampsportsgrymtningar. Det är fånigt, vet Biddu, men det spelar ingen roll. Ingen kommer att höra låten, som ska bli B-sida på Carl Douglas nya singel. Dom har ont om studiotid, så Douglas sätter sångpartiet på tio minuter.

Men det blir inte riktigt som dom tänkt sig. Skivbolaget lyfter fram låten på A-sidan. Kung fu fighting säljer nio miljoner enheter och blir listetta i elva länder och Douglas blir den förste jamaikanske artisten att få en listetta i USA. Låten når också sjuttiotalets Finland. Sångtextlegenden Vexi Salmi, som idag har över 5000 mer eller mindre odödliga låtar på sitt samvete, gör en finsk tolkning. Den spelas in av Finlands Tom Jones, Ilkka Sysimetsä, bättre känd under sitt artistnamn Frederik (som han för övrigt tagit efter den danske kronprinsen).

Idag kallas Frederik ibland, också av sig själv, för Junttidiscon kuningas. Det betyder ungefär bonn-disco-kungen. Och en av hans bäst ihågkomna bonn-discolåtar är just denna, Kung-fu taistelee, som 39 år efter släppet fortfarande spelas både på hemmfester och på krogen.

Av alla finska popklassiker tycker svenska folket att Kung-fu taistelee är roligast. För här står nåt slags finsk Fabio i rött pannband! Och sjunger en rolig låt som man känner igen! Fast på finska! Ha-haha! Finska!

Ja, tack. I mitt hemland var det, precis som i till exempel Frankrike, mycket vanligt på 60- och 70-talen att översätta utländska hits. Vi kunde inte så mycket engelska på den tiden, men hade i gengäld fantastiska textförfattare, grymma sångare och sensationella studiomusiker – lyssna bara på flöjtpartiet i just den här sången.

Och vet ni vad? Jag blir ledsen när ni skrattar åt hur mitt språk låter. Däremot skrattar jag också själv åt Kung-fu taistelee. Till exempel åt den obegripliga titeln. Den betyder ”Kung fu strider”. Salmi hade kallat låten Kung-fu, men Frederik trodde i sin okunskap att Kung-fu var en person.

För mig är Kung-fu taistelee ett nostalgiskt vykort från 70-talets Finland, ett land som älskade internationell popkultur helt oironskt, utan att alltid ens förstå vad orden betydde, eller för den delen vad som kanske varit menat som ett skämt eller ett hån.

När jag skrattar åt låten skrattar jag åt hur lyckliga vi blev som barn på 80-talet när den spelades i radio, för att den var så häftig. Den fick ju oss att tänka på Bruce Lee och American Ninja – två i våra oupplysta små huvuden precis lika autentiska kampsportsikoner.

Originalet Kung-fu fighting har spelats i ett otal amerikanska filmer, oftast i scener där karaktärerna slåss på allvar men man vill betona att det ska uppfattas som lustigt. Låten, som avsiktligt var byggd på klichéer, blev helt enkelt snabbt i sig en kulturell kliché.

I många humorsammanhang som vi idag uppfattar som rasistiska förekom flöjtriffet ur Kung-fu-fighting som ett slags ljud-ikon för idén om ”roliga asiater”, ofta ackompanjerad av en annan audio-stereotyp, den stora skrällande gonggongen. Och i Cee Lo Greens och Jack Blacks Kung Fu Fighting-cover har de faktiskt fällt in just det ljudet, helt omedvetna om att hela låten efter årtionden av orientalistiska och rasistiska referenser är känslig för många.

För bara några år sedan blev en pubsångare i England faktiskt stämd för att han råkat spela Kung fu fighting när en kinesisk man gick förbi med sin mamma – dom hörde introt och uppfattade det som ett rasistiskt påhopp. Människor med asiatiskt påbrå berättar att en del människor tvångsmässigt brister ut i ”kung-fu fighting”-riffet när de ser asiater. Och det är inte okej nånstans.

Att spela Kung-fu taistelee i Sveriges Radio är alltså problematiskt av två orsaker. Dels för att originallåten är en del av en västlig komeditradition med många rasistiska inslag. Och dels på grund av den svenska humornormen enligt vilken det automatiskt är okej att skratta åt det finska språket.

Men just nu, i detta specifika sammanhang, ska vi försöka se om vi kan lägga de perspektiven åt sidan, och försöka leva oss in i vad den finska publiken kände den gången på 70-talets dansgolv: att Kung-fu taistelee var både finskt och fjärran, något som kopplade oss samman med den stora världen långt där ute.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".