Kommendör Jonas Wikström, Försvarsmakten. En svensk ubåt, HMS Gotland, med besättning. Foto: Anders Wiklund/Bertil Ericson/TT. Montage: Sveriges Radio.
1 av 3
Finland's defence minister Carl Haglund. Photo: Fredrik Sandberg / TT
2 av 3
Finland's defence minister Carl Haglund. Photo: Fredrik Sandberg / TT
Julia Wiræus. Foto: Mirva Helenius
3 av 3
Julia Wiræus. Foto: Mirva Helenius
Popula

Krönika: Den svenska rysskräcken

"Jag blir förvånad att Sverige vaknar upp först nu"
3:07 min

Finland har lärt mig leva med ryskan och ryssarna. Därför vill jag, precis som försvarsminister Carl Haglund, veta vad som egentligen hänt där ute i Stockholms skärgård. Nu kan jag bara spekulera och roas av ubåtsunderhållning samtidigt som det svenska försvaret kan räkna med ordentligt höjda anslag. 

Spektaklet i Stockholms skärgård

Ryssen kom och skrämde slag på hela Sverige. Vi kastades tillbaka till ett kallt åttiotal där sovjetiska ubåtar gick på grund i svenska vatten. Ingen kan ha missat militärpådraget i Stockholms skärgård med helikoptrar, taxifartyg och hundratals människor som spanade längs havsbandet. Trots det såg man inte ens en svallvåg av ett undervattensfartyg. Det var en spännande liverapportering där medierna som på plats i skärgården berättade att de inte sett någon ryss den här dagen heller, men ingen ville missa att vara där om något nu skulle hända.

Spektaklet gick in i nya faser, men det går inte att hålla på hur länge som helst och det roliga har alltid ett slut. Så även denna gång packade försvaret ihop sina saker och lämnade skärgården. Showen var över, men fortfarande vet ingen vad som egentligen låg bakom den enorma militäroperationen.

”Lösa observationer som inte leder till bevis skulle vi inte ställa till med farser kring. Det är inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret”, sa Finlands försvarsminister Carl Haglund i en intervju med Yle.

Sovjettiden inte långt borta

På andra sidan ryska gränsen skrattar de nog roat åt ubåtsjakten. Det var som om Sverige i något skede glömde bort Sovjettiden och att Ryssland ligger några timmar bort. Det är inte särskilt länge sen som min väninna Elina satt i sovjetisk skola i sin pressade bruna skoluniform. När det var festligheter var skjortärmarna, kragen och förklädet vitt, annars gick de i svart.

”Tänk dig, man var tvungen att sy fast dem med nål och tråd varje gång man skulle tvätta” säger hon roat.

Under sommarlovet fick eleverna en lång lista över ryska klassiker som skulle vara lästa innan höstterminen började. Det var ord och inga visor. Elina är född i början av 1980-talet och tillhör den generationen som hann få en smak av det gamla innan hon blev en del av det nya och flyttade till Finland. Några av hennes släktingar anpassade sig snabbt till det nya och hennes pappa öppnade en bastunattklubb i Moskva. Andra hittade inte riktigt sin plats, även om mycket är samma nu som då. Det finns många som Elina. Sovjettiden är som sagt inte särskilt långt borta. Du raderar inte en politisk epok på några år. Människor minns och strukturerna finns kvar, även om planekonomin försvunnit.

Förvånande att Sverige vaknar upp först nu

Därför blir jag lite förvånad över att Sverige vaknar upp först nu. Vi har de grannländer vi har och den historia vi har. Jag hör ryska nästan dagligen på gatan, i spårvagnen eller i affären. Jag vet att finska slangord som mesta, lafka och narikka alltså ställe, märke och garderob kommer direkt från ryskan. Finland har lärt mig leva med ryskan och ryssarna. Därför vill jag, precis som försvarsminister Carl Haglund, veta vad som egentligen hänt där ute i Stockholms skärgård. Nu kan jag bara spekulera och roas av ubåtsunderhållning samtidigt som det svenska försvaret kan räkna med ordentligt höjda anslag. 

Krönikan sänds i Popula fredagen den 31/10 kl 18:10-19:00. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".