Forskare: Kranierna skulle bevisa att finnarna inte var européer

3:00 min

"Finska" kranier var eftertraktade på 1800-talet, eftersom finnarna enligt rasforskningen inte tillhörde den europeiska rasen. Kranierna behövdes alltså som forskningsmaterial i bl a Anders och Gustaf Retzius forskning om "långskallar" och "kortskallar".

 Karolinska institutet KI i Solna har ännu i sin ägo 76 kranier märkta med ordet "finne" i den sk Retziuska samlingen. Majoriteten av de grävdes upp ur sina gravar under en resa till Finland sommaren 1873, som leddes av anatomen Gustaf Retzius. Många av de övriga kranierna fick Gustafs far, Anders Retzius, i utbyte mot andra skallar.

Delade upp den "europeiska rasen"

Den finska idéhistorikern Pekka Isaksson, som forskat om rasism i den nordeuropeiska rasforskningen, beskriver bakgrunden till gravplundringarna och handeln med "finska" kranier så här:

– Anders Retzius anses vara den forskare som först splittrade den europeiska "rasens" enhetlighet . Innan honom hade forskarna ansett att den europeiska eller kaukasiska, det vill säga vita rasen, var mer eller mindre enhetlig. Anders Retzius delade dock upp den i kortskallar och långskallar.

Redan tidigt blev det tydligt vilken av skalltyperna finnarna tillhörde:

– I Anders Retzius forskning var finnarna, tillsammans med samerna, typiska exempel på den kortskalliga typen, som skillde sig väsentligt från långskallarna.

Snart likställdes skalltyperna med raser:

– Långskallarna blev med tiden lika med den germanska eller nordliga rasen och kortskallarna blev mongoler, eller delar av det turanska urfolket eller en del av den alpinska rasen. Det fanns många olika rasbeteckningar och benämningar på finnar, men alla hade det gemensamt att finnarna tillhörde en annan ras, som skiljde sig från det nordliga germanska folket.

Pekka Isaksson, idéhistoriker

Behövdes som forskningsmaterial

Skallar från Finland eller finsk befolkning behövdes alltså som forskningsmaterial, berättar Pekka Isaksson:

– Dessa forskare mätte skallarnas egenskaper. Ett skäl till det var att de ville reda ut hur finnarna skiljde sig från svenskarna. Gustaf Retzius ville också beskriva finska folkets rassammansättning, det vill säga hur mycket långskalliga germaner och kortskalliga finnar det fanns i Finland.

Skallarna från Pälkäne överraskade

Gustaf Retzius publicerade år 1878 verket "Finska cranier jämte några natur- och litteraturstudier inom andra områden af finsk antropologi" .

Hur skulle du beskriva verket, Pekka Isaksson?

– Gustaf Retzius ville med den producera mer bevismaterial för att det finns långskalliga och kortskalliga typer.

Kranierna som Gustaf Retzius grävt upp från Pälkäne kyrkogård i Tavastland i Finland gäckade dock honom:

– Jag tror att till och med Gustaf Retzius själv blev förvånad över att de flesta kranier från Pälkäne var "långskallar" och inte "kortskallar", så som de borde varit enligt teorin. Detta förklarade han med att det nog funnits en svensk befolkning på området en gång i tiden.

Pekka Isaksson är finsk idé- och lärdomshistoriker och journalist, som specialiserat sig på rasism i rasteorier. Han doktorerade är 2001 med avhandlingen Kumma Kuvajainen, som handlar om samerna i rasteorier och den finska fysiska antropologin.

Journalismimme perustana on uskottavuus ja puolueettomuus. Sveriges Radio on riippumaton poliittisista, uskonnollisista, taloudellisista, julkisista ja yksityisistä intresseistä.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista