Sofia Taavitsainen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Sofia Taavitsainen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Kanalchefen om förändringarna: Sisuradio inkluderar allt fler sverigefinländare

När det traditionella radiolyssnandet stadigt minskar måste nya grepp till i kampen om lyssnarna. Som en minoritetskanal med en mångfacetterad lyssnarskara står Sisuradio inför en ordentlig utmaning: att möta lyssnarna där de är och få dem att bli nyfikna på sina sverigefinska rötter.
Som kanal måste vi därför våga testa nya plattformar och korsa språkbarriären, skriver Sisuradios kanalchef Sofia Taavitsainen.

Hösten 2015 har fört med sig många förändringar för Sisuradios lyssnare. Den största förändringen är att de regionala finskspråkiga programmen försvinner från P4. Alla finskspråkiga program finns numera i kanalen P2 (P6 i Storstockholm). Kanalbytet är en del av Sveriges Radios interna utvecklingsarbete vars mål är att förtydliga radiokanalernas profiler. Sisuradios analoga radiotid minskar inte, men att de regionala finskspråkiga programmens sändningstid försvinner betyder naturligtvis ett slut på en betydelsefull era.

 

Historiskt sett har denna sändningstid haft en stor betydelse för den finskspråkiga radioverksamheten. Programmen som sändes i Sveriges största radiokanal var under flera års tid den enda möjligheten för många sverigefinländare att höra finska i radion. Men tiderna har förändrats: internet är fullproppat med finska (program/webbkanaler) och den finskspråkiga radioverksamhetens analoga fönster i Sveriges Radio är inte längre den enda källan till det finska språket. De publikundersökningar som TNS Sifo har utfört för Sveriges Radio (2010 och 2015) visar även tydligt att sverigefinländarnas frågor som gäller hela landet är mer intressanta för målgruppen än de som berör den egna ortens sverigefinländare. Samma undersökningar visar även att man genom de analoga fönstren i första hand når de mer ålderstigna, första generationens sverigefinländare.

 

När vi nu står vid vägskälet från det gamla till det nya är utmaningen förstås; hur ska vi hitta till fler sverigefinska lyssnare och hur ska de hitta till oss?

 

#vågafinska – plötsligt händer det!

 

Sisuradio är förstås inte den enda sverigefinska aktören som under en lång tid har försökt nå dem med finsk bakgrund som är födda och uppvuxna i Sverige. Statistiken visar att det finns flera hundra tusen sverigefinnar, men de svarar inte på lyssnarfrågor, de syns inte på publikevenemang och inte heller i publikundersökningarnas staplar. Varför når vi inte ut till dem? Är ämnena inte intressanta? Har vi fel tillvägagångssätt eller är språket vi använder främmande? Med ljus och lykta har vi på Sisuradios redaktion sökt svar på dessa frågor, tills det för två år sedan hände något oerhört stort. Något vi inte kunnat hoppas på. Sisuradio planerade och genomförde en temavecka med namnet #vågafinska och efterlyste sverigefinländares berättelser om hur det är att prata finska i Sverige. Det var en journalistisk satsning som hade sociala medier som sin huvudsakliga plattform och som vi förstås också gjorde journalistik av för etern. Fördämningarna brast: till redaktionen rasade det in berättelser om skam, stolthet, sorg och glädje över att känna igen sig. Berättarna var andra, tredje, ibland även fjärde och då och då första generationens sverigefinländare. De identifierade sig som svenskar, finländare, ibland till och med sverigefinländare, även om det var ganska sällan. I många familjer fanns också ett tredje språk och kulturarv.

 

Varför nådde #vågafinska ut till dem? Varför inte den tidigare så viktiga P4-kvällen eller våra sändningar i P2? Därför att vi för första gången var närvarande där de också är: i sociala medier och på digitala plattformar. Allt fler människor hittar i dag sina nyheter i mobilen på rekommendation från vänskapskretsen, som i allt mindre utsträckning består av finländare/finskspråkiga i jämförelse med deras föräldrars vänskapskretsar en gång i tiden. #vågafinska sänkte även tröskeln för att berätta. Det var möjligt att delta i diskussionen både på svenska och finska. En av dem som deltog i temaveckans diskussioner var Marko Säävälä, som ett år senare berättade att #vågafinska inspirerade honom till att ta tillbaka sina en gång försvunna kunskaper i det finska språket. Han har finska föräldrar men förlorade sitt språk i skolåldern. Orsakerna var bristen på hemspråksundervisning och en helt svenskspråkig skolmiljö och svenskspråkiga kompisar. Marko vågade alltså inte prata finska eftersom han själv inte tyckte att han kunde språket tillräckligt bra. Tack vare #vågafinska har Marko börjat prata finska igen, även om det enligt honom själv fortfarande orsakar svettdroppar i pannan.

Motsvarande berättelser finns det gott om.

 

Radio – mycket mer än sändningstid och FM-kanal

 

#Vågafinska tände en gnista. Temaveckan klargjorde att det finska språket och finskspråkig radioverksamhet även intresserar större grupper av sverigefinländare, om det erbjuds i rätt form. Aktiviteten i sociala medier syntes nämligen också i lyssnarstatistiken. Man måste alltså våga testa alternativa sätt att nå sverigefinländare och, ja, även ibland misslyckas. FM-radion är fortfarande stark och Sisuradios sändningar i P2- och P4-kanalerna är mycket viktiga, särskilt med tanke på den äldre publiken. Sociala medier och internet är inte svaret på allt, men de är viktiga kanaler när en liten minoritetskanal försöker nå sin mycket utspridda målgrupp. Särskilt när vi samtidigt ser att det tablåbaserade lyssnandet minskar och lyssnandet i efterhand ökar. Genom användningen av bland annat Facebook, Twitter och Instagram får Sisuradio kontakt med många av de sverigefinländare som inte följer den vanliga radions programutbud.

 

En fråga om språk

 

Hur är det med Sisuradios nya tvåspråkiga produktioner i P4-kanalen? Att blanda in majoritetsspråket i minoritetsspråkets verksamhet har, såväl inom förskolan som i media, traditionellt ansetts vara enbart negativt ur ett minoritetsperspektiv. Det sägs att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Föreställer man sig nu intet ont anande att vägen till de finskspråkiga lyssnarnas hjärtan går via svenskspråkiga program? Håller man på att i all välmening i stället göra något dåligt – att rent av ta död på det finska språket i Sverige? Svaret är nej. Sisuradio är fortfarande en finskspråkig kanal. Under hösten har många nya eller förnyade program startat: Karlavagnen med Fredrik Virtanen & Marjaana Kytö (P4), Nyheter från Sisuradio (P4), Iltapäivä (P2), Levyseppä (P2), Kielipuoli (P2), Soilin seurassa (Sisuradio), Urheiluradio (Sisuradio), Kulttuurikeskustelu Koukku (P2), Konsertti (P2). Nytt är att produktionerna som hörs i P4-kanalen är tvåspråkiga och de som hörs i P2-kanalen är enspråkigt finskspråkiga. Samtidigt har sändningstiden för Sisuradios huvudsändningsplattform, d.v.s. webbkanalen (sverigesradio.se/sisuradio), ökat med 16 timmar per vecka. Sisuradios hela tablå består till 7 % av tvåspråkiga program och till 93 % av finskspråkiga. Det går inte att påstå att svenskan har tagit över.

 

Varför ska vi då överhuvudtaget göra program på två språk, eller ibland till och med bara på svenska? Till det här årets nyheter hör nämligen även att Sisuradio för första gången någonsin har producerat serien "Sverige är finskt" för P1 och podden ”Sverige – så funkar det” för P3. En av de starkaste berättelserna från #vågafinska är sorgen över att ha förlorat sitt språk. Många berättade om att de är intresserade av sina rötter och sitt förlorade språk och att de sörjer att de inte längre ens förstår sitt barndomsspråk – eller att de aldrig har fått lära sig det. Hur stor den här gruppen är kan vi inte veta exakt, men de är många. Till den här gruppen vill vi sträcka ut en hand – erbjuda en möjlighet att återuppliva relationen till sina rötter och sitt förlorade språk. Det här gör vi genom riktade, separata programsatsningar, samtidigt som vi tydligt koncentrerar största delen av våra krafter på vår grunduppgift: att göra finskspråkig radio för Sveriges finskspråkiga befolkning. Tvåspråkigheten präglar inte alls hela Sisuradios utbud, utan fungerar i vissa strategiska platser som en kulturbro och ett lockmedel för dem med finsk bakgrund som vanligtvis inte söker sig till det minoritetsspråkliga utbudet. I höst kan man på måndagar ringa till Sveriges kanske mest kända radioprogram, Karlavagnen, och berätta sin historia på finska. I programmet har man fått höra sverigefinska berättelser och röster som aldrig tidigare har hörts i Sisuradio. Att denna folkets favorit, som i det närmaste har blivit en institution, öppnar sina dörrar för finskspråkiga lyssnare torde vara en riktig vitamininjektion för den språkliga självkänslan.

 

Tiden får visa om de sverigefinska lyssnarna tar emot den utsträckta handen. Vi har dock inte råd med att låta bli att försöka. Om de tvåspråkiga programmen inte hittar sin publik och leder nya grupper av sverigefinländare till det finskspråkiga programutbudet, får vi utvärdera dessa satsningar igen. Klart är att vi med vårt utbud hittills bara nått en del av sverigefinländarna: de som kommit upp i en mognare ålder och tillhör första generationens sverigefinländare. Den gruppen är en väldigt viktig del av Sisuradios publik och vi gör förstås fortfarande många program för de äldre lyssnarna i Sisuradio. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sveriges Radios uppgift är att skildra hela landet med all dess mångfald och Sisuradios uppgift är att betjäna hela den grupp av finskspråkiga som bor i Sverige, oavsett kunskapsnivån i språket. Men så länge vi inte inkluderar även andra sverigefinländare i vår målgrupp, kan vi inte påstå att vi är en kanal för alla med finsk bakgrund i Sverige. Därför öppnar vi nu dörren till ett nytt Sisuradio, i din radio, på webben och i sociala medier.

Journalismimme perustana on uskottavuus ja puolueettomuus. Sveriges Radio on riippumaton poliittisista, uskonnollisista, taloudellisista, julkisista ja yksityisistä intresseistä.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".