Andreas istuu sohvassa yllään huppari. Hänellä on vähän partaa.
Andreas Ali Foto: Iris Honkala / SR Sisuradio
Kielipuoli

Andreas kåserar: "Jag bröt för att göra dig stolt"

"De ville att folk skulle höra att de bröt"
4:59 min

Andreas Jonassons värld förändrades när han läste Antti Jalavas Asfaltblomman.

När man var liten var ju nästan allt pinsamt. Speciellt ens föräldrar. Man försökte att inte märkas när man gick med morsan på torget och man såg att de svenska skolkamraterna kom.

Tänk om de skulle höra hur min mamma pratade. Om de skulle höra hur min mamma pratade så skulle man vara avslöjad.

Jag kunde gömma mig bakom min perfekta svenska och mitt helsvenska namn. Men om de skulle råka få höra min mammas brytning skulle allt vara förstört. Jag hatade att hon aldrig kunde säga rätt. Att hon uttalade allt så jäkla finskt.

Eller när man var med sina svenska kompisar och gick på torget och man hörde de finska alkisarna vråla så det ekade över hela Hisingen. De där är mitt folk, tydligen. Vare sig jag ville det eller ej.

Haha en fyllfinne! Är det dina landsmän det där Andreas? Kan inte du också prata så där roligt.

Det bodde ganska mycket finnar i området så det fanns ganska många platser man var tvungen att undvika för att slippa höra språket.  

Om man åkte till Friskväderstorget i Biskopsgården i Göteborg, ett mijonprogramsområde på Hisingen, kunde man länge läsa orden:

Varför bor det bara svartskallar, finnar och fattiga svennar här?

som någon hade sprejat över den blå viadukten där alla spårvagnar stannar. Det värsta var ändå kvartsamtalen i skolan. Det var då allt blev så tydligt. Läraren var svensk. Hon pratade så som man skulle prata. Det gjorde inte min mamma. Hon sa fel hela tiden.  

Så länge jag kan minnas hade jag gått runt och bara känt skam inför det finska språket och allt som kunde kopplas till det.

Så var det inte hos alla sverigefinnar. Jag hade många vänner som inte kunde ”smita undan” sin finskhet lika lätt som jag.  De hade finska namn och vissa hade en brytning som avslöjade dem.

De hade ett intressant förhållande till sin identitet. De bröt med mening. De ville att folk skulle höra att de bröt. De hade t-shirtar som det stod Biskopsgården på, för att verkligen visa att de inte skämdes. Att det inte fanns något att skämmas för.

Jag fattade aldrig riktig den grejen när jag var 14. Men så en dag befann jag mig på biblioteket. Jag minns hur jag såg en hylla där det stod ”Finska böcker”. Jag vet inte riktigt varför jag gick fram till hyllan. Där fanns ju mest böcker på finska. Men en bok var på svenska. Asfaltblomman av Antti Jalava.

”Av olyckliga omständigheter skriver jag på svenska” förklarade författaren i inledningen. Va fan menade han med det? OLYCKLIGA omständigheter? För mig lät det inte riktigt klokt. Men det var tillräckligt för att fånga mitt intresse. Jag slog upp en sida på måfå, och där stod det:

"Du tror väl inte dom släppt hit alla finnar, greker, turkar och jugoslaver för att dom tycker att utlänningar är trevliga? Glöm det i såfall. Vi är här för att jobba, inget annat än jobba. När du och jag var små sket dom i oss, då ville dom bara ha din farsa och morsa och Juha, dom ...ville ha arbetskraft, dom importerade din farsa och morsa och Juha, hör du det - IMPORTERADE. Fattar du vad det betyder? Att dom där stålarna du får för att du är arbetslös är lika mycket våra som deras, vi är inte skyldiga dom ett förbannat öre.

Det är dom som snor, inte vi, det är dom som är parasiterna. Om dom föraktat dig tills du började förakta dig själv så betyder det att dom är rasister och inte att du är föraktfull. Ge helvete i och tyck illa om dig själv och låt din morsa bryta och säga fel och visa att vi är finnar, vi har inget som behöver döljas... krossa spegeln och börja om."

Jag bara stod där. Vafan hade jag till mitt försvar? Varför hade jag låtit det gå så långt? TACK ANTTI JALAVA FÖR DEN KÄFTSMÄLLEN. TACK.  Jag var nu en av de där snubbarna som stolt bar t-shirtar som skrek ut min postadress och min bakgrund. Jag bröt för att göra dig stolt, som Oskar Linnros sjunger. Det fanns inte att skämmas för. Tvärtom. Bara stolthet.  Stolthet över att det var våra föräldrar som byggde upp Sverige, som tog de allra sämsta jobben, som städade allas kontor, som byggde alla bilar, som diskade all disk. Vi. De importerade.

Det var våra mammor, ensamstående och kanske arbetslösa, som mot alla odds fixade så vi ändå hade mat på bordet. Finns det något finare att vara stolt över?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".