1 av 3
Steve.
2 av 3
Grynet.
3 av 3

Grisminnen från lyssnarna

Tidigare imorse bad Hanna alla lyssnare hjälpa henne att slå ett slag för grisen, ett underskattat djur. Redan nu har det hunnit ramla in både bilder och historier:

*Anette hälsar att hennes jättesvin Steve är mycket smartare än hennes hundar.

*Jörgen har en gris -och jakthistoria på lager:

Min pappa var ute och jagade för ett antal år sedan och stog på ett pass ute i skogen när han plöstligt fick se ett djur komma gående mot honom (på ett ganska långt håll). Han kunde inte se vad det var för ett djur. Han tyckte det var stort för en hare och ett rådjur var det inte. Djuret kom närmare tills han plöstligt förstod att det var vår Gris...Grisen hade tagit sig ut ur sin kätte och följt efter min pappas fotspår efter han hade varit inne och gett honom mat på morgonen. Min pappa undrade nu hur i hela världen han skulle få hem sin gris för han var ju några kilometer hemifrån, men han började locka på grisen som snällt följde min pappa hela vägen hem till sin kätte.

*Stina skickar in en bild på en av familjens 85 suggor:

*Cornelia från Uppsala bjuder på lite grisfakta:

Grisen är det enda klövdjur som bygger hus. Detta eftersom den också är det enda däggdjur som inte kan förbränna brunt fett. Det fett vi förbränner då vi har för låg kroppstemperatur. För att få upp kroppstemperaturen måste grisar därför huttra, det är ju jobbigti längden. Därför gräver de hålor när de ska ha kultingar. Heja grisen!

*Julia minns tillbaka på familjens Nöffe:

Vi hade en gris när ja var liten. Nöffe. Han var alltid uppe på morgonen och trippade med sina klövar. Pappa sa alltid att jag var tvungen att bädda min säng innan frukost vilket jag hatade. Därför lärde vi också Nöffe att bädda sin säng av filtar. Vilket han lärde sig. Då var vi två iaf som gjorde pissjobbet. Sen fick vi njuta av den goda frukosten tsm. Vilket vi älskade. Ps. istället för bris. Barnens rätt i samhället. Bokstavligen gris. Grisens rätt i samhället.

*En lyssnare kickade in denna bild på grisen Grynet:

*Elin i Frösunda har en något ledsam grishistoria:

Jag har en grishistoria som inte slutar så bra för grisen ifråga, men ändå..

När jag var liten, ungefär 5 år gammal, lånade mina föräldrar en liten gris från sina vänner. Han var så fin! Liten som ett mjölkpaket och rosa. Han döptes till Lord Adam Bacon, vilket kändes lite pompöst just då, men det skulle visa sig väldigt lämpligt så småningom.

Vi hade en fantastisk sommar och lekte och hade det roligt tillsammans... Och när hösten kom var han helt otroligt stor!! Vet inte vad mina föräldrar hade trott, men han var närmare 1.5m lång. När han skulle ”hem till sin familj”, som pappa sa, stuvades han in i bakluckan på vår Passat Sedan för att skeppas de fyra milen hem till gården han kom ifrån. Jag var ledsen och ville inte följa med för jag förstod nog nånstans att han skulle bli korv och var lite lätt skärrad, men jag var tvungen för jag fick inte vara själv hemma. Så jag låg på golvet i framsätet och grät och skrek, och i bakluckan stod Lord Adam Bacon och skrek som bara en missnöjd gris kan, medan min mamma försökte hålla i honom. Han ville kissa och bajsa och lyckades då vända på sig varje gång, trots att han knappt fick plats i det trånga bagageutrymmet.

Det var en hemsk upplevelse, men såhär 25 år senare så tänker jag fortfarande på Adam med varmt hjärta. Jag ska köpa en gris så småningom, och INTE låta den gå till slakt. För att kompensera en aning...

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".