Paavo Haavikko

Paavo Haavikko föddes 25 januari 1931 i Helsingfors. Sedan debuten 1951 har han publicerat dikter, romaner, noveller, aforismer, opera-libretton, pjäser och pamfletter. Bland många utmärkelser har han bl.a. erhållit Svenska akademins stora Nor­diska pris 1993.

Under 50-talet sökte sig Haavikko till historiens barocka iscensätt­ningar, före borgerskapets hegemoni, för att hitta myter och material för sin på samma gång hårdföra och precisa poesi.”En man söker sig själv, sin kvinna, gud, och sin stam, sin ålderdom, sin grav,” så har han formulerat sin antropolo­gi. Senare har han sökt sig till en Byzantinsk tematik, med vars hjälp han bl.a. gjort sin förförande och för lika många förfärande omtolk­ning av det finska natio­nal­eposet Kalevala.

På svenska finns ett antal romaner och novellsamlingar. Och en ur­vals­volym av hans dikter.

Ett starkt och iögonfallande stråk i nästan all poesi Haavikko har skri­vit är förmågan att finna poetiska uttryck för det obehagliga, det oförlåtliga och t.o.m. frånstötande hos människorna, det egna jaget inbegri­pet. Hos Haa­vik­ko framträder denna ”råhet” aldrig som ett enkelt avslöjande av människans ondska eller civilisationens baksida, eller som utforskandet av ”ett spännande ämnesområde”, utan alltid som en gest av djupaste solidaritet med det mänsk­liga.

Tack vare Bo Carpelan, vars översättning jag utan kunskaper i finska ändå ville kalla omutlig, har vi fått tillgång till denna befriande dikt.

                                                                                                                G.S. 

      

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".