César Vallejo

Månadens diktare juni: César Vallejo

César Vallejo är en av de främsta latinamerikanska poeterna under 1900-talet. Vallejo föddes i den lilla nordperuanska staden Santiago de Chuco 1892 och dog i Paris 1938. Han var mestis, ättling av spanjorer och indianer, studerade och blev lärare, innan han fängslades på falska anklagelser. De sista femton åren av sitt liv levde han i landsflykt, lungsjuk och i misär, och försökte främst försörja sig på journalistik. Redan i det två diktsamlingar han gav ut i Peru, Los heraldos negros (De svarta härolderna, som kom 1918) och Trilce (1922) visar César Vallejo sin djupa originalitet. Med sitt koncentrerade språk gör han uppror mot både logik och meningsbyggnad, och liksom i samma andetag mot andligt och materiellt förtryck. Politiskt närmade han sig kommunismen, men hade i grunden en individuell och anarkistisk inställning. I Europa bodde han förutom i Paris, även i Moskva och Madrid. Han skrev en reportagebok från Sovjet och var mycket djupt engagerad i spanska inbördeskriget, som titeln på den postumt utgivna samlingen España, aparta de mí este cáliz (Spanien, gånge denna kalk ifrån mig) visar. I den nämnda boken och i den andra postuma samlingen Poemas humanos (båda kom ut året efter författarens död) har svärtan och känslan av hopplöshet djupnat, men paradoxalt – eller kanske helt följdriktigt – också känslan av suveränt oberoende, nästan nonchalant sorglöshet och ett sällsamt ljus.   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".