Judisk släktforskning

Det var ju den svenska lutherska kyrkan som hade till uppgift att föra bok över svenskarna ända fram till 1990-talet. Så när det i slutet av 1700-talet blev tillåtet för människor av annan trosinriktning än den lutherska att bo i Sverige utan att konvertera, då fick folkbokföringen tas om hand av de andra trossamfunden.

1774 kom den allra första juden hit som fick lov att bo kvar i landet utan att gå igenom ett kristet dop. Efter honom kom några tusen, men den stora invandringen av judar till Sverige kom givetvis under 2:a världskriget, då människor försökte fly undan död och förintelse i de länder som ockuperades av Hitlers Tyskland.

Carl-Henrik Carlsson är ordförande i den judiska släktforskarföreningen och han har dessutom doktorerat om diskrimineringen av judar från östeuropa från mitten av 1800-talet.

Länk till:

-Den allra första juden som kom till Stockholm var Aaron Isaac och en kompanjon till honom. De kom till Stockholm 1774 och fick tillstånd att bosätta sig här permanent utan att konvertera till kristendomen, berättar Carlsson.

Det var framför allt Gustav III som tyckte att det var dags att släppa på det gamla förbudet mot judar, men det var många som motsatte sig hans beslut. Därför kom det så kallade ”Judereglementet” 1782, som innebar en kompromiss. Där stadgades att judar fick lov att slå sig ner i tre svenska städer, Stockholm, Göteborg och Norrköping.

-Men i praktiken blev det fyra, för det kom att bosätta sig några familjer också i Karlskrona, berättar Carl-Henrik Carlsson. Dessutom fick en liten grupp slå sig ner på Marstrand under den så kallade ”Porto Franco”-tiden, under ett tjugotal år i slutet av 1700-talet. Under denna tid var Marstrand fritt för alla slags religioner och också handeln var i stort sett helt fri. Den lilla Marstrandskolonin flyttade till Göteborg när Porto-Franco-perioden var slut.

-Sverige var sena med att tillåta judar att bosätta sig här – även om Norge var ännu senare, säger Carlsson. Det hade diskuterats att tillåta judar att slå sig ner i Göteborg redan på 1600-talet med Axel Oxenstierna vägrade. 100 år senare gick det alltså bättre.

Från 1910 och framåt registrerades alla, oavsett religionstillhörighet i de kristna församlingarnas rullor. Men för den som vill forska i judiska rötter före den tiden finns i första hand de judiska församlingarnas eget folkbokföringsmaterial, som de hade skyldighet att teckna ner. Dessa längder tillhör fortfarande de judiska församlingarna, och ofta måste man ha särskilt tillstånd för att få lov att titta i dem. På Riksarkivets filial i Arninge finns den judiska församlingens i Stockholm material, och det är där vi träffas Carl-Henrik Carlsson och jag. Vi har fått in en församlingslängd från 1855-1894. Och det är egentligen inte så mycket som skiljer den från en vanlig svensk församlingsbok:

-Nej, de påminner om de gamla husförhörslängderna från vanliga svenska kristna församlingar, konstaterar Carl-Henrik Carlsson. Man kan följa en person, vad han eller hon föddes, vem de gifte sig med och när de dog.

Det som skiljer är att texten är skriven dels på svenska dels på hebreiska.

-Det kan vara värdefullt för släktforskare för om man tittar på de hebreiska namnen så anger de vem som var far till personen i fråga. Han pekar på en person som på hebreiska heter ”David, son till herr Moses”.

De hebreiska namnen, som främst användes i religiösa sammanhang kan också ange urspung på andra sätt.

Ofta försvenskades namnen när judar flyttade till Sverige, berättar Carl- Henrik Carlsson. En person som i de svenska längderna heter ”Carl” kan till exempel ha hetat ”Chaim”, vilket ger en antydan om att han kom från östra Europa och framför allt ger en ledtråd när man ska forska vidare i utländska arkiv.

Judisk släktforskning som utgår från Sverige hamnar alltid, och ofta ganska snabbt i andra länder. I Tyskland, Polen eller kanske Danmark, och därför har det varit svårt tidigare att finna så särskilt långa trådar bakåt. Men idag har två saker hänt som radikalt ändrat bilden; dels när den så kallade järnridån mellan öst och väst försvann och gjorde de östeuropeiska arkiven tillgängliga. Och dels alla de möjligheter Internet ger.

-Judisk släktforskning har blivit väldigt stort., inte minst under de senaste decennierna och det beror i hög grad på Internet, säger Carlsson. Om man håller på med judisk släktforskning blir det väldigt internationellt orienterat och då har man ovärderlig hjälp av att kunna kommunicera över nätet.

Carlsson berättar om en stor portal på nätet som heter ”Jewishgen” som han själv haft hjälp av.

Länk till :

-Jag glömmer aldrig när jag sent en natt läste där, och fann en person i Jerusalem som frågade efter sin mormors föräldrar. Och då såg jag att det var släktingar till mig som jag inte hade funnit några dokument efter från 1860-talet.

Det visade sig att de flyttat till USA.

-Jag kunde nysta upp en hel släkt där, och jag har dessutom kunnat träffa dem.

Judisk släktforskning handlar mycket om att forska på bredden istället för på djupet. Man kommer i de allra flesta fall inte så långt tillbaka i historien, men kanske får man en chans att återupprätta kontakter med människor man trodde var borta särskilt efter förintelsen under  Andra världskriget.

-Första gången man ser ett släktträd där hela familjer är utraderade, dog samtidigt Det gör stort intryck på en, säger Carlsson.

-Många människor har ingen släkt kvar, eller tror sig i alla fall inte har någon släkt kvar. Och då är det ju fantastiskt om man kan finna att de faktiskt har det.

-Men om jag skulle säga till dig att jag i min släktforskning har lyckats finna att du har en syssling i Trollhättan, så blir du kanske inte så uppjagad. Men en som är barn till överlevande till förintelsen som får samma uppgift – det kan betyda enormt mycket för honom eller henne.

Vi tittade tidigare i den judiska församlingens egen folkbokföring, men det finns också andra svenska arkivfynd att göra. Mellan 1860 till ungefär 1910 var det i princip fri invandring till sverige. Detta är ju precis den tid då de stora skarorna emigrerade från Sverige till framför allt USA. Under samma tid var det många judar från östra Europa som på samma sätt tog sig till USA, men det fanns också en liten rännil som sökte sig till Sverige. De flesta av dem sökte svenskt medborgarskap, eftersom det behövdes för att man skulle få lov att bedriva näring, och för att man skulle skydda sig från risken att bli utvisad. När man sökte medborgarskap krävdes det ett gediget polisförhör, något som finns kvar i arkiven. Och de här förhören är ofta en bra källa för släktforskare. De flesta som kommit till Sverige har sannolikt sökt svenskt medborgarskap, eller kanske tillstånd för att idka näring eller i alla fall ett arbetstillstånd.

-Man kan höra människor som säger att ”Min pappa berättade aldrig om sin bakgrund”, men då brukar jag säga, att det kanske han gjorde någon gång, i ett polisförhör för att han var så illa tvungen, säger Carlsson.

-Där kan han ha berättat om vilka föräldrarna var, vad de arbetade med vad deras föräldrar hette osv. De arkiven finns på Riksarkivet.

-Jag har till och med funnit kopior av polska födelseböcker i fall där de polska originalen är försvunna, säger Carlsson.

Ytterligare en källa som är speciell när man ägnar sig åt forskning i judiska släkter är de så kallade uppehållsböckerna från 1918.

-Då bestämdes det att alla icke svenska medborgare blev tvungna att söka tillstånd att vara här, och i dessa ansökningar bifogades oftast ett fotografi. Det var där jag upptäckte var min egen mormorsmor var född någonstans – tidigare visste jag bara Polen, nu fick jag en ort att gå till.

Carl-Henrik Carlssons egen släktforskning tog honom snabbt till Polen, och till USA

-Jag trodde ju aldrig när jag började att det skulle finnas dokument i Polen som hade överlevt två världskrig. Men när järnridån öppnades fann jag till min stora glädje och förvåning att jag hade fel.

-Jag glömmer aldrig när jag fick tag i min mormors föräldrars vigseldokument från 1864 Polen. Då fick jag reda på namnen på alla deras föräldrar, någon jag inte visste något om tidigare.

Judisk forskning är en mycket internationell företeelse, sammanfattar Carl-Henrik Carlsson.

-Jag skulle tro att alla som har judiska rötter har släktingar i USA, säkert också i Israel. Alla har nog släktingar som dog i förintelsen, och kanske också sådana som överlevde förintelsen.

Wienbibliothek im Rathaus- en guldgruva för släktforskare

I Österrikes huvudstad Wien ligger Wienbibliothek im Rathaus, ett av de största arkiven i Österrike.

I arkivet som ligger i Rådhuset mitt i centrala Wien finns över över 6 miljoner handskrivna dokument, drygt en halv miljon böcker och mängder av handskrivna musikstycken från våra mest kända kompositörer genom tiderna. Bland dem Frans Schuberts noter i original.

Länk till:

Bertil som är svensk släktforskare har sina rötter i centraleuropa. Hans farfars bror Ludvig levde i Wien i början av 1900- talet.

Ludvig bodde tillsammans med sin hustru i en vacker våning med utsikt mot Donau. 

Han var jude och en av de högsta bakdirektörerna i staden. Paret är mycket kulturellt intresserade och samlar bland annat på äldre manuskript- pjäser, brev och andra handlingar som rör kulturlivet i Österrike.

Ludvig och hans hustru fick inga egna barn, men det fick däremot Ludvigs ende bror Edmund. Hans två söner kom senare att flytta till Sverige och Bertil är en dessa bröders söner.

Genom gedigna efterforskningar har Bertil återfunnit handlingarna som Ludvig samlade på. Men de återfanns inte i någon släktings bokhylla eller bankfack. Bertil återfann handlingarna i Wienbibliothek im Rathaus.

Anledningen till det är tragisk. Ludvig tvingades som jude att lämna ifrån sig all egendom.

I och med Nürnberglagarna som trädde i kraft 1935 beslagtog staten alla judars egendom. Lagarna kom att gälla även i Österrike i och med nazitysklands inmarsch i Österrike 1938.

När Släktband träffar Bertil visar han de dokument som skrevs i samband med att Ludvig och hans hustrus egendom beslagtogs den 27 april 1938.

Bertil berättar att det i den sk förmögenhetsförteningen står exakt vad Ludvig och hans hustru ägde samt vad man tog från dem.

-Man tog av honom klockan han hade på armen, silverbesticken i köket och allt som hade något värde. Sen fick Ludvig en symbolisk summa för allt de tog.

Ludvig flyttade till sitt födelseland Ungern men deporterades 1944. 

Paret fick information att de skulle till ett arbetsläger i Tyskland, men i själva verket deporterades de till  Auswitsch. Från den ungerska staden där Ludvig bodde deporterades ungefär 180 personer varav sju återvände.

Bertil berättar att han fick rådet av en österrikisk historiker att kontakta myndigheterna i Österrike så att han på så sätt skulle kunna få fram mer information om vad som hände Ludvig. Det österrikiska arkivet Wiener Stadtarchiv lämnade till slut ut dokumenten efter att han skickat 200 kronor i ett kuvert.

Efter det att Bertil fått förteckningen över Ludvigs egendom från Wiener Stadharkiv började han fundera över de dokument som beslagtagits från Ludvig. Guldklockor och silver var ju sedan länge förlorat. Men kanske dokumenten skulle kunna ge ytterligare information om Ludvigs och andra släktingars liv.

Bertil började med efterforskningar och spåren ledde till Wienbibliothek im Rathaus. Det visade sig att arkivet hade fått handlingarna från ett annat arkiv för många år sedan.

Efter en lång och vänlig brevväxling mellan arkivet och Bertil  fick han veta att dokumenten innehöll handskrivna pjäser i original från 1800- talet, regianvisningar och oersättliga brev som skrivits av kulturpersonligheter.

Dessa handlingar hade varit av stor betydelse för forskning om 1800 talets kulturliv i Wien. Det hade skrivits både artiklar och avhandlingar med de här dokumenten som bas.

På arkivet sa man att dokumenten naturligtvis skulle återbördas till de rätta ägarna- det vill säga Ludvigs ättlingar. Bertil samlade ihop fullmakter från de få ättlingarna- fyra stycken och reste till arkivet i Wien där Dr Gerhard Remner och Dr Hermann Böhm tog emot.

Dr Remner och Dr Böhm berättade att dokumenten togs från Ludvig men att man betalade en symbolisk summa på 100 Mark eftersom donationer från icke arier inte kunde accepteras då. Idag är värdet på handlingarna mellan 5 och 10 000 euro, det vill säga nästan 100 000 kronor.

Dr Remner och Dr Böhm berättar att de har lämnat tillbaka två av tolv samlingar till dess rättmätiga ägare. En var en stor samling med Johan Strauss handskrivna kompostioner. Den köpta de tillbaks redan från början- handlingarna lämnade aldrig arkivet.

Bertil som mest är intresserad att få veta mer om sin judiske släkting bestämmer sig för att ta med samlingen hem. Dels för att dels själv få titta i dokumenten i lugn och ro och se om det finns något av mer peronlig karaktär som ger mer information om Ludvig. Dels för att låta de andra ättlingarna få titta i handlingarna.

När Bertil frågar Dr Remner och Dr Böhm om de är intresserade av att köpa tillbaks samlingen senare, svarar de omedelbart ja. Det här är ju material som finns omnämnda i vetenskapliga artiklar och avhandlingar, och för framtida forskare är det naturligtvis bra att dokumenten finns kvar på en plats där alla kan finna dem.

Dagens därpå har Bertil hunnit titta på handlingarna. De innehåller inget av personlig karaktär och har ingenting med Ludvig att göra.

- Det var rörande att se hans samling, men de här dokumenten hör hemma på arkivet. Jag hade hoppats på att det fanns något som berättade mer om Ludvig.

Och på frågan om det inte kändes märkligt att få ta med handlingar från ett arkiv svarar Bertil

-Ja, men det tillhörde ju inte arkivet, det itillhörde min släkting. Det var det som var anledningen. Nazisterna tog det från honom och därför fick vi det så småningom.

Länk till:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista