Hospital, Sinnessjukhus och Mentalsjukhus

Uppsala Landsarkiv förvarar sjukhusjournaler tre trappor upp i magasinet. Den allra äldsta journalanteckningen är från 1700- talet. Runt 1860 är journalbruket mer utbrett och Landsarkivet har bevarat dem alla fram till 1950-1955 då personnumren börjar användas.

Anna- Karin Westerlund är 1:e arkivarie på Landsarkivet i Uppsala. Hon berättar att det ofta finns mer utförlig information om patienter i mentalsjukhusens journaler än inom kroppsjukvården.

Patienterna stannade ofta länge och därför kan vissa patienter ha flera arkivkartonger fyllda med material i arkivet.

På måfå drar Anna- Karin Westerlund ut en arkvikartong. Den har troligtvis inte öppnats av någon anhörig berättar hon. I kartongen finns allt från patientens ena skosula till en medicinburk och avgångsbetyg från militärhögskolan.

Det visar sig att dokumenten tillhört en officer som blev patient någon gång i mitten av 1800- talet. Bland handlingarna finns mängder av brev som mannen skrev till ett antal prominenta personer. Breven skickades aldrig.

Där finns också inbjudan till middag på Grand Hotel och ett begravningstal som hölls 1796. Med tanke på årtalen räknar Ann- Karin ut att talet troligtvis hölls på patientens farfars begravning.

Eftersom det var lite tabu att prata om psykiskt sjuka i släkter förr är det många som idag inte känner till om deras anfäder eller anmödrar varit patienter på mentalsjukhus.

Genom åren har man kallat sjukhusen som tog hand om de psykiskt sjuka vid olika namn. Länge hette det Hospital vilket ersattes av Sinnessjukhus 1929. Från och med 1958 kallades inrättningarna för Mentalsjukhus.

Anna- Karin Westerlund berättar att det inte alltid är så lätt att hitta sina anhöriga i arkiven. Ibland ska man kunna personnumret andra gånger måste man veta efternamn, inskrivningsdatum och vilken klinik de låg på.

Landsarkivet i Uppsala har bland annat journaler från Ulleråkers sjukhus, Akademiska sjukhuset i Uppsala, delar av Nyköpings hospital och Samariterhemmets sjukhus.

Länk till:

I Västra Marks sjukhusjournaler finns bara kvinnor eftersom det var ett sjukhus enbart för asociala och imbecilla kvinnor. Sjukhuset öppnade i Örebro 1931 tog emot kvinnor från hela landet.

I en av arkivkartongerna som Anna- Karin tittar i lindas ett ohyggligt levnadsöde fram. Det är en ung kvinna som 20 år gammal blev gravid. Hon blev avskedad från konditoriet hon arbetade på. Efter ett antal förvecklingar hamnar hon på Västra Marks sjukhus och steriliseras. Först därefter får hon lämna sjukhuset 24 år gammal, utan barn och utan möjlighet att kunna bli gravid i framtiden.

Anna- Karin Westerlund berättar att många kvinnor ringt till arkivet för att be de ta fram bevis för att de blivit steriliserade. På så sätt kunde de få ersättning.

När det gäller sekretess är det 70 års sekretess som gäller enligt Sekretesslagen. Sjuttio år efter sista anteckningen i journalen.

Förvaring för omvärldens skull

Att psykiskt sjuka människor får vård är egentligen ett ganska nytt påfund. Genom större delen av historien har de låsts in, kedjats fast och hållit borta från resten av samhället. Att ta hand om de psykiskt sjuka har handlat om att skydda de friska människorna från de sjuka.

Lillhagen var det stora mentalsjukhuset i Göteborg, och där finns ett museum. Det håller just på att flyttas ihop med Medicinhistoriska museet i Göteborg.

Christer Andersson förestår museet. Han har framför sig en längd från 1600-talet. Där kan man se vad man satt för rubriker på dem som tagits in på hospitalet.

-Man benämner de intagna som blinda, åldriga, skröpliga, enhändingar, stollar, döva, vanvettiga och eländiga. Så var språkbruket under långa, långa tider, säger Christer Andersson. Det handlar alltså både om människor med psykiska sjukdomar och sådana som på grund av olika handikapp inte kan klara sig själva.

-Vid den här tiden var det inte tal om vård, fortsätter han – det var förvar av människor. De som var allra sjukast de kedjades fast i väggar och sängar, och man hade de allra oroligaste i burar.

Eftersom det inte var tal om vård utan just förvaring av sinnessjuka människor, så fördes det inga sjukjournaler. Men det finns så kallade fribrödsbrev, kvitton helt enkelt på att man betalt för sin vistelse.

-Man köpte sig en plats på hospitalet. Det var olika summor i olika tider, på 1640-talet var det fem riksdaler, berättar Andersson. Men den som inte hade några pengar kunde lägga något annat som betalning, en häst kanske eller en ko, eller vad man nu hade.

Christer Andersson har forskat lite extra runt en person som satt på hospitalet på 1700-talet.

-Han hette Erland Svensson och kom in till hospitalet 1737. Den gången betalade han 20 riksdaler. Men Christer har gått vidare till smedens räkenskaper och funnit spår av samme Erland där. Där finns anteckningar om kedjor som är gjorda för Erland räkning, kedjor som han skulle sättas fast med. Och där finns till och med noterat vad det kostade att tillverka en bur som han fick sitta i. Tre år senare, 1740 dog Erland.

-Jag har också hittat en notis om Erland i hans hemsocken. Där hade han gått runt och slagit djur, och han hade hotat de som bodde i gårdarna med att han skulle sätta eld på gårdarna. Han har också åstadkommit ”förargelse i kyrkan”, vad nu det kan innebära.

-Till slut ansåg nog socknen att det var bäst att spärra in honom. Livet på anstalten innebar att sitta fastkedjad eller att sitta i en bur.

Det fanns de som av ekonomiska eller andra skäl inte skickade sina anhöriga till hospitalen. Och frågan är väl vilket liv som var värst. De anhöriga var skyldiga att se till att den mentalsjuke inte gjorde någon skada.

-Det fanns lagar som styrde att om en person som var sjuk kom lös och åstadkom skada så var de anhöriga bötesskyldiga, säger Christer Andersson. Så det var inte alldeles ovanligt att man byggde så kallade ”dårkistor” att förvara dem i. En dårkista är precis så hemsk som det låter. En kista som rymmer en person som ligger ner, men istället för lock satte man ribbor.

Vi måste ta oss fram till 1800-talet innan man kan se skymten av vård på hospitalen och sinnessjukhusen. Fast med våra ögon sett handlar det om tortyrliknande metoder. I början av 1800-talet utsatte man de som kom in till sjukhusen för en 3 månaders så kallad provkur. Blev man frisk av den skickades man hem, om inte blev man kvar. Fast vem kunde egentligen bli frisk av den kuren kan man undra.

-Först satte man patienterna i en ensamcell och sedan satte man dem på en hård svältkur. Därefter hällde man massor av kallt vatten över dem, och gav dem kräkkurer och laxermedel, och ovanpå det gav man dem olika hudretande medel som hank och spansk fluga.

Hank innebar att man skar upp ett snitt i nacken och sedan retade såret med rep eller flätat människohår som man hade smetat en irriterande salva på. Varje dag drog man hanken i såret så att det skulle hållas öppet. Spansk fluga var helt enkelt en krossad insekt som man smetade ut på huden för att åstadkomma infektioner.

Det fanns en tanke bakom tortyren. Man var övertygad om att den så kallade dårskapen berodde på ett överflöd av slem i hjärnan och det skulle alltså komma ut med varet, avföringen och innehållet i magsäcken.

På Lillhagens museum, som förresten just ska flyttas ihop med medicinhistoriska museet i Göteborg, finns också många exempel på hur vatten har funnits med i behandlingen. Först var det kallt vatten. ”Störtbad” innebar helt enkelt att man hävde hink efter hink, mellan 50-100 hinkar, iskallt vatten över patienten, tills han eller hon blev lugn. Men en bit in på 1900-talet blev baden kroppsvarma– och långa.

-De som inte ville ligga kvar i badet satte man fast med ett spänntäcke, förklarar Christer Andersson. Det var segeldukstyg som satt fastspänt under badkaret och som bara tillät att huvudet stack upp. I dessa bad  fick patienten ligga från några timmar till några dygd. Det värsta exemplet Andersson hört talas om är från Örebro under kriget.

-Där låg en kvinna i bad i tre veckors tid, berättar han. Hon fick komma upp på natten och sova, men varje morgon lades hon i badet igen.

Någon egentlig mentalvård kan man inte prata om förrän en bit in på 1900-talet. Sedan en tid hade man då använt lugnande mediciner i form av opium och valeriana, men snart skulle nya metoder göra entré.

- Det kom ju mycket nya behandlingsmetoder under 30- och 40-talet, bland annat insulinkoma som många schizofrena behandlades med. De kunde bli bättre under en tid, och sedan fick man upprepa behandlingen.

Kardiazol kom in i behandlingarna, liksom elchockerna, och till slut började man också att lobotomera patienter, vilket innebar att man skar av nerver vid pannloben. Lobotomi blev mycket populärt under 40- och 50-talen. Behandlingsmetoden försvann aldrig helt, men när psykofarmakan kom blev den mer ovanlig. Inte minst eftersom man förstod att många patienter blev helt avskurna från yttervärlden av ingreppet, och att många avled av skadorna efter ingreppet.

Min själ var mitt smycke 

För några år sedan fick Birgitta Tingdal i Kungsbacka reda på att hennes morfars syster, Faster Ebba som hon kallades i familjen, lämnat en dagbok efter sig. Det var en dagbok hon skrivit under en stor del av de 19 år hon var intagen på ett mentalsjukhus.

Birgitta kom ihåg sin faster Ebba, hon brukade skriva brev till henne som liten. Men dagboken öppnade helt nya dörrar:

-Jag insåg att vi i familjen hade en berättelse inifrån ett mentalsjukhus om hur vardagen är, säger Birgitta Tingdal, och fortsätter.

-Jag har läst historier om människor som har kommit ut från mentalsjukhus, och jag har läst berättelser av personer som har arbetat på mentalsjukhus. Men att få en beskrivning inifrån på detta sättet, och dag för dag kunna följa livet på en 50-talsinstitution det var väldigt intressant.

-Dessutom, tillägger hon, kanske jag skulle få veta mer om den här kvinnan som jag skrev brev till när jag var liten.

Ebba Olsson var finlandssvenska, hennes pappa var född i Sverige och en stor del av släkten fanns kvar här. Hon skaffade aldrig någon egen familj, så länge föräldrarna levde bodde hon med dem. Pappan var stadsträdgårdsmästare i Helsingfors och Ebba var medhjälpare i familjens violodling.

Varför hon hamnade på mentalsjukhus vet inte Birgitta Tingdal riktigt, hon gissar att det handlade om en kris mitt i livet. Ebba hörde röster och fick en diagnos som schizofren. Men Birgitta tror egentligen inte att Ebba var särskilt sjuk.

-Nej, och det är ju lite kusligt. Det är ju ganska vanligt att människor får livskriser och idag kan den som känner att de går in i väggen få psykofarmaka eller psykologsamtal eller liknande.

-Det skulle hon nog också fått om hon hade levat idag. Men hon fick istället diagnosen ”paranoia och schizofreni” så fick hon ingen hjälp att komma tillbaks till livet.

Birgitta Tingdal har pratat med chefsläkaren på sjukhuset som medgav att Ebba, om det hade varit idag, aldrig skulle ha hamnat på sjukhus. Kanske kunde hon bott ensam med stöd eller kanske kunde hon fått plats i ett gruppboende. Alldeles säkert hade hon fått psykofarmaka.

Claes Andersson, den finlandssvenske poeten och psykiatern har arbetat på det sjukhus där Ebba var intagen. Han har läst Ebbas dagbok.

-Han sa samma sak ”Nå, int var hon väl så särskilt sjuk”, minns Birgitta.

Mellan åren 1952 till 1957 förde Ebba Olsson dagbok. Hon skriver om sina kontakter med släkten, med också om vardagslivet på avdelningen.

Ebba gifte sig aldrig och man kan känna när man läser hennes dagbok att hon är ganska rädd för män och vill hålla dem på avstånd.

-Familjehistorien säger att det fanns en fästman i bakgrunden när Ebba var i 25-årsåldern, men ingen vet när han försvann eller vad det var som hände, berättar Birgitta Tingdal. Men efter det verkar det som att hon tycker att karlar ska hållas kort, instämmer hon.

Ett drag som är lite speciellt är att Ebba under hela tiden på institution skriver brev och hyllningsdikter till kungligheter och andra prominenta personer.

-Ja det är märkligt, men hon var mycket intresserad av kungar, presidenter och högdjur överhuvudtaget, skrattar Birgitta. Hon vet inte säkert varför det var så, men uppenbarligen kände sig Ebba befryndad med dem på olika sätt.

-Hon har ju en hög bild av sin egen värdighet. Hennes pappa var ju en viktig person i Helsingfors, så hon var väl medveten om att hon inte var ”vem som helst”. Men högfärdig blev hon aldrig, tycker Birgitta.

Den av Ebbas egenskaper som har förvånat Birgitta allra mest är hennes förmåga att göra en dygd av nödvändigheten, att ”gilla läget” som vi hade sagt idag.

-Hennes förmåga att göra något bra i ett trängt läge inger respekt, säger Birgitta Tingdal.

-Det är ju en av de bästa egenskaper man kan ha i hela världen.

Birgitta trodde när hon började läsa att bilden av Ebba skulle vara dyster.

-Men så är det inte alls, hon följer med i världsutvecklingen, läser Hufvudstadsbladet varje dag, och läser mycket böcker och är aktiv i arbetsterapin. Under hennes 19 år på sjukhuset lyckades hon, med de begränsningar tillvaron gav, så fick hon ett mycket rikt liv, tror Birgitta.

Ofta har det varit tabubelagt i familjer där någon varit psykiskt sjuk att tala om det, men så var det inte riktigt i Birgittas familj.

-Det var ingen hemlighet att Ebba satt på ett hem och att hon hörde röster, minns Birgitta. Hon var alltid med som ett begrepp i familjen och vi skickade paket till henne till jul. Men man pratade aldrig på riktigt om henne.

-Hon fanns med och ändå inte.

Birgitta Tingdals bok om Ebba Olssons dagbok innehåller förutom dagboken en levnadsbeskrivning av henne.

Birgitta har intervjuat släkt, hon har läst brevväxlingar mellan olika personer i familjen, hon har intervjuat vårdare som minns Ebba, och hon har tagit reda på fakta om sjukhusvården vid den här tiden. Mycket uppgifter fanns på finska riksarkivet och på Brageinstitutet i Helsingfors som har mycket material som rör just finlandssvenskar. Men sjukjournalerna, de var borta.

-Alla journaler var brända, utom för dem som var födda den 18:e i varje månad . De sparades för att ha till statistik och annat, berättar Brigitta och tillägger.

-Det är ett märkligt förfarande, det tyckte förresten chefsläkaren också. Det var inte han som hade beordrat det.

När man som Birgitta publicerar en släktings dagbok, visserligen lite rensad från vissa upp gifter, ställs man givetvis inför ett etiskt dilemma; skulle Ebba någonsin kunnat tänka sig att någon skulle läsa hennes dagbok?

Birgitta har grubblat mycket över det.

-Det finns nog ingenting i den som inte hade kunnat stå för själv. Och jag tror inte att hon skulle vara missnöjd med att bli publicerad, slutar Birgitta Tingdal.

Boken heter ”Själen blev mitt smycke”. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista