1 av 6
2 av 6
Margareta Matovic
3 av 6
Marianne Juberg
4 av 6
Per Olsson
5 av 6
Anna Lovisa Adolfsdotter
6 av 6
- Nu får I allt låta bli å springa här längre, för då kan ja få dåligt rykte! Ur Albert Engsröms Gubbar.

Gifta på stockholmska

Under 1800- talet fick Stockholm ge namn åt en olegaliserad samlevandsform som kallades ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”.

Människor ingick förhållanden som kan ses som moderna samboförhållanden fastän det skedde direkt mot rådande lagstiftning och kyrkans uppfattning.

Historikern Margareta Matovitc skrev avhandlingen och boken Stockholmsäktenskap 1984. Hon menar att det fanns två strukturer, en dold och en synlig.

Vissa socialgrupper; över- och medelklassen, lyste och gifte sig i kyrkan medan de andra de andra sociala skikten; arbetare och tjänande, ofta hade en relation utan att vara gifta. Men ibland efter ett antal år, och också kanske barn, gifte de sig.

Anledningen till att dessa människor inte gifte sig med en gång var att människor alltid varit rationella, säger Margareta Matovic. Stora grupper i Stockholm var nyinflyttade fattiga människor som helt enkelt inte hade råd att gifta sig, och på så sätt styrde deras villkor styrde normerna och moraluppfattningen.

-Men när de etablerat sig och de var säkra på relationen, då gifte de sig och legaliserade också barnen, säger Margareta.

Stockholmsäktenskap var ett begrepp som användes i hela Sverige och betecknade Stockholm som syndens näste där man kunde leva ihop utan alltför stark social kontroll. Prästerna i Stockholm hade svårt att hinna med folkbokföringen eftersom det var så många människor och stor omflyttning.

-Det finns en skämtteckning som visar ogifta Augusta Stolt som tillsammans med fabriksarbetaren Carlsson har fem barn och får besök av stadens pastor ett flertal gånger. Till slut tar han med sig sin ämbetsbroder kyrkoherden till fröken Stolt som svarar honom på tal:

”Nu få I allt låta bli att springa här längre, för då kan ja få dåligt rykte!”

Det här visar att människorna som levde i så kallade  Stockholmsäktenskap inte själva upplevde att deras samlevnadsform var skamlig eller omoralisk.

Margareta Matovic menar att kvinnorna var mer rationella och pålästa än vi kanske tidigare anat. Mannens målsmanskap över hustrun var knuten till vigseln enligt 1736 års giftermålslagstiftning.

-Den kvinna som själv förtjänade sitt levebröd och saknade hemgift stod varken under fadern eller någon annan mans kontroll, berättar Margareta Matovic.

Och hon var inte alltid så benägen att ställa sig under en mans kontroll när hon hade eget jobb och tjänade ihop till sitt levebröd. Så lagstiftningen spelade också en roll i samlevnads formerna.

Trolovningsbarn är något som släktforskare ibland stöter på. Fattiga människor som sammanbodde och hade som avsikt att gifta sig kunde efter barnens födslar skriva under hos  prästen att barnen var avlade under äktenskapslöfte. Då blev barnen arvsberättigade.

-Jag rekommenderar att släktforskare söker i lysningshandlingarna eftersom det där finns olika sorters brev och tillstånd, säger Margareta Martovitc.

Gifte inom familjen

I en liten stuga strax utanför Hallsberg bor Marianne Juberg. Det sprakar och smäller i den gamla vedspisen när hon sitter i sitt kök och berättar om sin morfars föräldrar Per Olsson, som kallades Ors, och hans hustru Anna Lovisa Adolfsdotter.

Deras giftermål ställde till med skandal på sin tid – de var nämligen släkt.

-Per var farbror till Lovisa, och de fick inte gifta sig i Sverige, berättar Marianne Juberg. Men däremot gick det bra i Danmark, där de på julafton 1875 vigdes av en präst i den evengelisk-lutherska kyrkan.

Paret tog ut flyttningsbetyg och var under exakt ett år skrivna i Danmark men skrev sig hemma i Sverige så fort det var möjligt. Men svenska kyrkan godkände aldrig den danska vigseln.

Att kusiner gifter sig anses i många kulturer vara alltför nära. I Sverige är det sedan 1844 tillåtet att kusiner gifter sig utan särskild dispens. Men att gifta sig med någon som är närmare släkt än så innebar betydligt fler komplikationer.

Prästen i Per Olssons och Lovisa Adolfsdotters hemsocken försökte på alla sätt markera att han inte tänkte godkänna deras äktenskap.

-Prästen skrev i husförhörslängderna att de första två barnen var ”oäkta”, och han ville inte anteckna Lovisa som hustru utan han antecknade att hon var hushållerska. Och i födelseböckerna antecknar han att föräldrarna är släkt med varandra.

Visserligen var prästen inte glad åt Lovisas och Pers äktenskap, men allteftersom barnen fortsatte komma verkar det som att han tröttnade på att hålla emot – de sista barnen i deras stora barnaskara skrivs trots allt in i dopböckerna som födda inom äktenskapet.

Men på en punkt verkar det som att kyrkan höll emot och det gällde den så kallade kyrktagningen.  Ungefär en månad efter en förlossning skulle kvinnan tas upp i församlingen igen i en speciell ceremoni, som innebar både kyrkans välsignelse och att hon ansågs upptagen i den sociala gemenskapen igen. Men Lovisa förvägrades att bli kyrktagen något som ställde både henne och Per i skamvrån

-Det här var nog skamligt för hela familjen, tror Marianne Juberg. Hon berättar om sin egen mormor som ofta och gärna berättade allt om släkten – med ett undantag.

-Morfars släkt pratade hon aldrig om.

Marianne tror att människorna i Lovisas och Pers omgivning med tiden kom att se dem som gifta.

-Jag tror att det tog lång tid, men till slut tror jag nog att man såg dem som gifta. Och det spelade nog roll att de var arbetsamma och duktiga och dessutom hade ganska bra ställt.

Per och Lovisa ansåg sig själva vara gifta inför Gud, så står det i papper de har skrivit och som Marianne har funnit.

-Tror du att de till och med var lyckliga?

-Ja, det tror jag, svarar Marianne.

-Och var de olyckliga så berodde det nog inte enbart på det här, slutar hon.

Kyrktagen

Lovvisa aldrig kyrktagen. Att bli kyrktagen var en ritual eller välsignelse som kyrkan genomförde efter att en kvinna fött barn. I och med kyrktagningen var hon återigen en fullvärdig medlem av församlingen. Och att Lovisa förvägrades kyrktagning innebar alltså att hon ställdes utanför gemenskapen.

Anders Gustafsson som är professor i kulturhistoria vid Oslo universitet har skrivit en doktrosavhandling vid Lunds universitet om just Kyrktagningsseder i Sverige. Han berättar att fram till 1870 blev i stort sett alla kyrktagna, men att det sedan blev en upplösning som började i Strängnäs stift.

Förutom den kyrkliga aspekten var också folktron stark. Genom att kyrktas skyddades man mot de onda makterna som kunde skada kvinnan. Perioden efter födseln var en tid då onda makter kunde skada kvinnan och en period då hon var utsatt för stora faror, berättar Anders Gustafsson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".