1 av 4
2 av 4
Ett av torpen från boken om torpoch backstugor på Norrsjölandet
3 av 4
Kalle Bäck, historiker vid Linköpings Universitet
4 av 4
Per- Anders Lundh

Backstugusittare

Det fanns som mest 100 000 torp i Sverige, året var 1860. Därefter minskade torpens antal. Varför?

Kalle Bäck, historiker vid Linköpings universitet, berättar att förklaringen ligger i Laga skiftet. Gårdarna flyttade ut från byarna, bönderna behövde ny mark för odling och bebyggelse. Torpmarken blev attraktiv och torparna fick bli backstugesittare och daglönare.

Släktband handlar om de kanske fattigaste på landsbygden; backstugusittarna.

Backstugubegreppet och dess invånare har ändrat karaktär genom tiderna berättar Kalle Bäck. På 16- och 1700- talet var ofta backstugan platsen där de riktigt fattiga människorna bodde, till exempel de äldre, de oförsörjda, änkor och kvinnor med så kallade oäkta barn.

Men sedan under 1800- talet, särskilt under andra hälften, blev backstugan boplatsen för den lösa arbetskraften som tjänade pengar genom att göra dagsverken hos till exempel bönderna.

Den här förändringen beror tills stor del på reformen Laga skiftet 1827. Innan reformen bodde i princip alla bönder i byarna. Då skulle alla vara överens om till exempel vilka grödor som skulle sås. Men efter Laga Skiftet flyttade många av gårdarna ut så att marken anslöt direkt till gården och de respektive gårdarna kunde på så sätt sköta jorden som de själva ville.

Nästan varje by hade torp som låg i utkanterna av byns ägor. Det som hände när gårdarna som blivit ålagda att flytta ut var att torparnas stugor och odlade mark blev attraktiv för bönderna. Istället för att börja om från början och odla ny mark tog en del bönder istället över torparens mark och ibland även stugan.

Kalle Bäck berättar att ungefär 25% av torpen försvinner i samband med Laga skiftet.

-De torpare som fick bo kvar på torpet förvandlades till backstugusittare och fick gå runt och göra dagsverken mot kontant ersättning.

Mot slutet av 1800- talet var backstugesittarna lika många som torparna i Sverige.

Vad skiljde ett torp mot en backstuga?

-Jo, ett torp hade alltid åker- och ängsmark runt stugan. De ägde inte marken utan disponerade den av bonden, prästgården eller adelsmannen. Som betalning för arrendet fick bonden, hans hustru och barn utföra ett antal dagsverken åt bonden. Backstugan däremot hade ingen åkermark, möjligen fanns en liten potatisåker eller ett trädgårdsland.

Gränsen är inte helt tydlig, berättar Kalle Bäck, men när prästerna rapporterade in till dåtidens SCB, Tabellverket, drog de gränsen vid ett halvt tunnland åker.

Hur kan man då idag se om det stugan var ett torp eller backstuga?

-Man måste nästan gå tillbaks till torphandlingarna för att se om det var en backstuga eller torp, berättar Kalle Bäck. Stugorna i sig var väldigt lika, men om man till exempel finner ett hus i skogen med stenrösen och rester efter uppodlad mark kan man nog dra slutsatsen att det var ett torp.

Om du vill lyssna till Kalle Bäcks råd när det gäller att leta i torpkontrakt kan du klicka på den här länken:

Den samtida synen då?

-Torparna var nästan alltid fullständiga familjer och jordbruket var ju så beroende av torparna att den samtida synen var mycket positiv. Man sa till exempel att torparna var ryggmärgen i jordbruket. De var de obesuttnas aristokrat.

Backstugusittarna däremot var ju från början utslagna människor och den bilden hängde med fastän backstugorna befolkades av hela familjer.

Kronofogde Lindeberg skriver 1853 så här i en skrivelse;

”Dessa (backstugorna) utgöra deremot öfwerallt en werklig landsplåga. De bidraga intet till landets producivitet: dess innewånare utgöra ett slags bofaste tiggare, en besuten pöbel, hos hwilken landstrykare och brottslingar oftast finna fristad och deltagande. Willm an se lättjan, osnyggheten och ofta immoraliteten i hela sin wämjelighet, så inträde man i ett af dessa nästen...”

På jakt efter gamla torp

Per- Anders Lundh har skrivit boken ”Mellan Liljeholmen och Somvik” som presenterar samtliga torp och backstugor på Norrsjölandet i Östergötland.

Under somrarna har han vandrat i bygderna runt Boxholm, fotograferat och intervjuat de människor som kommer ihåg äldre tider. På vintrarna beställde han hem mikrokort och studerade de gamla kyrkböckerna från området.

Resultatet blev en över 200 sidor tjock bok som berättar ingående om alla de människor som bott på torpen.

Fastän boken täcker ett litet område som inte är särskilt tätt befolkat har boken tryckts i tre upplagor och en fjärde är snart på väg.

-Folk ringer varje vecka och vill beställa boken, säger Per- Anders.

Per- Anders berättar att av de 70 torp finns bara 30 kvar.

-De flesta försvann i början av 1900- talet och på 50- talet är det nästan slakt på husen. Man sålde de som ved under kriget.

Spår i arkiven

”Stugan som var omgiven av skog på alla sidor utom en liten öppen plats för potatisland. Den var byggd av grovt tillyxade stockar, grå och frätta av tidens tand. Ingen brädfordring och ingen målning hade påkostats. Yttertaket var gamla kantstötta skifferhällar. Två fönster fanns på stugan, dom var fyrkantiga med många små gröna rutor, som släppte in en dämpad dager, det var skumt i stugan även vid dagsljus.”

Det här är ett litet utdrag ur en av de många beskrivningar som finns nedtecknade på de svenska folkminnesarkiven runt om i landet. Här var det en kvinna som hette Agnes Olsson som berättade om en backstuga som gick under namnet Lugnet och som låg i Norra Ed i Kilatrakten i Värmland.

Intervjun med Agnes gjordes i mitten av 50-talet. Då berättade hon om hur hon som barn ofta träffade det gamla par som bodde i backstugan och om hur det såg ut därinne:

”Innan man kom in i stugan, som bestod av ett enda rum, cirka 4 meter långt och 3½ meter brett, fick man gå genom en smal förstugång som var avdelad av stugan. På ena sidan av gången fanns en skrubb där man förvarade kläder. På andra sidan förstugången låg bakugnen. Stugans innertak var av omålade bräder med grova bjälkar inunder. Både tak och bjälkar var brunsvarta av rök och matångor, och såg ut att aldrig ha tvättats.

Väggarna inne i stugan var rappade med murbruk och vitlimmades en gång om året (till midsommar). På senare år hade stugans invånare dock inte råd att vitlimma eller kritstryka dem. Golvet var av breda, slitna bräder och mycket ojämnt. Där kvistarna suttit fanns det upphöjda knölar eftersom de inte slitits så fort som resten av bräderna.

Ett av mina första barndomsminnen är minnet av mor Stina och Fader Anders på Lugne. Mor Stina var då, 1897 eller 1898, över 80 år. (Hon var född 1817 eller 1818.) Hennes ansikte var rynkigt som ett skrumpet äpple, men håret var gyllene och vågigt. Ena höften var genom värk, kanske också av tungt arbete, snedvriden, och sköt högre upp än den andra. Hon haltade svårt vid varje steg, men hon klagade aldrig. Båda makarna var förnöjda med sin fattiga lott, om de bara fick stanna kvar i sin stuga och slippa ligga kommunen till last. Det skulle för dem vara den största olyckan - att inte kunna klara sig själva till slutet.

De båda gamla bad aldrig om någonting, hellre hungrade de. Mor skickade oss dit med än det ena än det andra av förnödenheter. Då var glädjen och tacksamheten stor. Alltid ville mor Stina bjuda på något, om hon hade. Det blev kaffe utan grädde, eller tunnpannkakor som gräddats i den öppna spisen, kokspis fanns ingen i stugan. Men kaffet var mycket svagt och tunnpannkakorna var osaltade. De hade inte råd att köpa annat än grovt salt och sådant kunde hon inte ha i tunnpannkakan.

Till varje jul köpte Anders en tvålbit för 10 öre, mer än den hade de inte råd att köpa för året, sen den var slut fick de reda sig utan tvål. Kläder fick de ha de gamla så länge de varade och sen fick hon lappa och laga dem. En gång när vi kom och hade nya hemvävda bomullsklänningar, sade mor Stina: ”Så lyckliga nu är som får nya kläder, jag får aldrig någon mer klänning i mitt liv, det vet jag.” Men några dagar därefter hade mor Stina till sin obeskrivliga glädje, en alldeles ny klänning av samma väv som våra. Tiden gick och de gamla blev orkeslösa och sängliggande. Och så kom den länge fruktade dagen då de skulle flytta till fattighuset. Deras sparpenning var slut, krafter och hälsa var också slut. Det var svårt att se deras sorg. De smekte den gamla dragkistan, skåpet, bordet och tog avsked av allt. ”

Agnes berättelse om Mor Stina och Far Anders finns på dialekt- och folkminnesarkivet i Göteborg. Det är bara ett av flera liknande arkiv, som förutom i Göteborg finns i Lund, Uppsala, Stockholm och Umeå.

Agnes berättelse om Mor Stina och Far Anders finns på dialekt- och folkminnesarkivet i Göteborg. Det är bara ett av flera liknande arkiv, som förutom i Göteborg finns i Lund, Uppsala, Stockholm och Umeå.

Länk till:

Berättelserna om backstugesittarna handlar ofta om sorgliga liv - om svält, smuts och spritmissbruk. Men det glimtar till ibland, som när Karl Eriksson minns Klara, en backstugesittare som bodde tillsammans med sin syster Lina i Ormunga i Västergötland för hundra år sedan:

”Systrarna arbetade några år som kalksmäckor i Göteborg. Sedan bodde de hemma och uppehöll sig med att arbeta åt bönderna. Lina var mera händig; hon kunde spinna och väva, varför hon ofta utförde sådant arbete åt bondhustrurna. Klara kunde endast göra grovarbete, men det skötte hon som en karl. Klara var stor och stark. Utom att räfsa hö och ta upp säd, vilket var speciellt kvinnoarbete, anlitades Klara för att hässja hö, lasta och sprida gödsel, planera jord och att hjälpa vid tröskning. Omkring ett tunnland åker hade systrarna egenhändigt odlat upp.

Klara var den ädlaste människa som jag kommit i kontakt med. Trots sin stora fattigdom var hon alltid nöjd och glad. Hon hade den egenheten att hon brukade skratta utan synbar anledning. Vid ett tillfälle frågade min bror hur Klara kunde vara så glad, då hon saknade märkbara glädjeämnen. Klara svarade: ”jag är så innerligt glad över att inte alla har det så uselt som jag, för då hade ingen något att ge mig.” Klara kom ofta till mitt hem. Vi visste ju att det var hungern som drivit ut henne och därför bjöds hon alltid på mat. Hon kunde dock inte förmås att äta när vi andra åt. Först när alla ätit och hon förstod att det blivit något över, höll hon tillgodo. De båda systrarna hade gott om tid, ändå lät de smutsen hopa sig. Jag bad dem en gång att de skulle tvätta bort smutsen och ha det litet snyggare. Klara så då: ”Jag skall säga dig Karl, att en blomma som är van att växa i smuts, trivs bäst där.” Klara dog 1915. Vid begravningen följde hela traktens befolkning henne. Den tjänstgörande prästen ursäktade sig för att han var för enkelt ekiperad. Han hade trott att det var en fattigbegravning. Visst var Klara fattig men hon saknade inte vänner.”

Musiken som spelades i inslaget under uppläsningarna var ”Barkbrödslåten” efter Einar Viklund från Stöde i Medelpad. Pelle Lundgren och Håkan Backlund spelade durspel.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista