Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer hösten 2018

Slå ihjäl honom och kasta honom i ån!

Publicerat måndag 2 november 2009 kl 09.40
1 av 8
Bondkvinnor i Gagnef, Dalarna
2 av 8
Skifteskarta från Hönö, Öckerö socken. Foto: Lantmäteriet
3 av 8
Lars Nyström
4 av 8
Skifteskarta från Storskiftet 1765 i Östra torp, Skåne. Foto: Lantmäteriet
5 av 8
Lars Johansson med några av handlingarna rörande Börje Haraldsson
6 av 8
Lars Johansson
7 av 8
8 av 8
Gårdarnas lägen i Fyrunga by

1844 slöt sig en grupp bönder i Västergötland samman emot sin granne Börje Haraldsson som begärt skifte av marken i deras by. Historien fick ett tragiskt slut när Börje jagades ut i ån av sina upprörda grannar.

För att förstå händelserna kan det vara bra med en bakgrund om skiftesreformerna.

Under 1700- och 1800- talen genomfördes flera jordskiftesreformer i Sverige. Kravet kom uppifrån och syftet var att få ett mer effektivt jordbruk. Bönderna som oftast hade många små åkerlappar utspridda, ofta långt ifrån varandra, skulle genom skiftet få ett fåtal större samlade åkrar. Men det här skapade många konflikter eftersom det fanns små möjlighet för den enskilde bonden att vägra skifta sin jord.

Det genomfördes tre stora skiftesreformer i Sverige. Storskiftet i mitten av 1700 talet , enskiftet i sekelskiftet 17- 1800 och den mest omfattande reformen laga skifte 1827 och framåt.

Lars Nyström på Göteborgs universitet har forskat om hur skiftesreformerna påverkat människor. Han kan reda ut skillnaderna mellan de tre skiftesreformerna.

- För att göra det enkelt kan man säga att det första skiftet, det som kallades Storskiftet och initierades i mitten av 1700- talet, var det minsta av alla skiftena, berättar Lars Nyström.

Storskiftet löste inte upp den gamla bystrukturen men förenklade den, framför allt genom att varje bonde fick färre tegar.

- Den bonde som tidigare ägde upp till ett par hundra åkerlappar hade efter Storskiftet kanske tio eller 20 tegar, säger Lars Nyström.

De senare skiftesreformerna som var Enskifte och Laga skifte hade till syfte att alla bönder skulle få alla tegar samlade i ett enda stycke. Oftast innebar det att byarna sprängdes, och att många var tvugna att flytta ut sina hus till platser som tidigare varit ängsmark eller utmark.

Skillnaden på Enskiftet och Laga skifte var flera. Enskiftet genomfördes huvudsakligen i Skåne och på delar av Västgötaslätten. Laga skifte som genomfördes med start 1827 berörde stora delar av Sverige. En viktig skillnad mellan Enskifte och Laga skifte var juridiken, främst det så kallade ”ovillkorliga skiftesvillkoret”, som fanns med i Laga skifte: det räckte med att en enda person i en by begärde skifte, så skulle det genomföras.

Just bestämmelsen om att det räckte med en enda begäran om laga skifte för att det skulle genomföras är central i berättelsen om Börje Haraldssons öde i Fyrunga by i Västergötland.

Börje Haraldssons öde

Börje Haraldsson hade tillsammans med en av sina grannar begärt skifte för sina ägor. Det de troligtvis inte visste var att reglerna hade ändrats, att det inte längre var möjligt att begära skifte för enstaka gårdar. Med andra ord betydde deras ansökan att hela byn skulle skiftas, vilkte innebar att Fyrunga by skulle splittras och gårdar flyttas. Men det ville inte Börje Haraldssons grannar gå med på.

Fyrunga by var en relativt stor by med 42 boningshus och 53 ladugårdar. Att byn splittrades fick två tydliga följder, dels den sociala biten då folk skulle flyttas ut och inte ha lika nära kontakt längre och dels ekonomiskt eftersom de befintliga husen skulle flyttas eller nya hus skulle byggas.

På Stadsarkivet i Borås träffar vi Lars Johansson som är stadsarkivare och har studerat vad som egentligen hände i bland annat domstolsprotokoll. Han är också född och uppvuxen i socknen Fyrunga, och hans farmors far var i allra högsta grad inblandad i händelserna den där majdagen 1844.

- Det var ju så att byn var samlad, nästan alla gårdar i byn låg i kyrkbyn utom några få som låg ett par kilometer därifrån, däribland Börje Haraldsson och hans granne Svante Svensson. De var  på sätt och vis redan utlokaliserade och hade inte den sociala bygemenskapen omkring sig. Och det kan ha varit en bidragande orsak till att de sökte Laga skifte.

- Det framkommer i domstolshandlingarna att många anklagar Börje Haraldsson för att han vill göra dem utfattiga.

Börje Haraldsson var det här året ålderman i socknen och skulle därför genomföra en hägnadssyn i socknen. Det innebar att alla gärdsgårdar skulle ses över. Till sin hjälp hade han två biträden, plus de andra sockenborna som på så sätt fick veta vilka reparationer som skulle göras på sina respektive gärdsgårdar.

- Vid både den första hägnadssynen den 1 maj och den andra den 11 maj kom mycket klagomål på Börje Haraldsson, berättar Lars Johansson. Bönderna ansåg att han var för sträng och dessutom fanns det en stor vrede mot Börje eftersom det var han som begärt Laga skifte.

- Uppenbarligen, när man läser domstolshandlingarna, hade det under veckan talats om att man skulle sätta åt Börje. I vissa fall står det att han skulle dö, i vissa fall att han skulle få ordentligt med stryk. Inte mindre än tio personer lär ha sagt att Börje ska slås ihjäl, berättar Lars Johansson.

När hägnadssynen var klar på kvällen den 11 maj samlades alla i torpet Broddehagen som ligger i socknens sydvästra hörn. Börje Haraldsson hade velat gå hem men hade hindrats. Ute på gårdsplanen talades det illa om Börje. Bland annat ställde en av den sedemera åtalade, Johannes Adamsson, frågan "vem ska först dö?", varpå en dräng svarade "den som söker lantmätare!", vilket betydde att den som begärt Laga skifte måste dö.

Efter ett tag känner sig Börje Haraldsson hotad och begär att få gå in i stugan. Väl därinne låser han in sig i en liten kammare. En annan åtalad, Andreas Andersson, ville bryta upp dörren för att därinne kunna göra en ekonomisk uppgörelse med Börje och erbjuda honom pengar så att Börje skulle kunna ta tillbaks sin ansökan.

En annan av männen, Johannes Adamsson, sa att han fått fingrarna i kläm i dörren till kammaren, varpå två män bänder upp dörren med spadar. Det framkommer dock att ingen sett att någon hade fingrar i kläm, vilket tyder på att det var en lögn, berättar Lars Johansson.

- Innan de kom in i kammaren hade folk sprungit runt och slagit på väggarna, tittat in i fönstren till kammaren och ropat att de ville komma in. Någon har också hört Börje Haraldsson säga "dra mig icke i håret!" men ingen hade sett något i den stilen.

- Det som hände var under inverkan av sprit, en av de åtalade delförde sprit men det märkliga är att det inte kommenteras i domstolen, det var ju under husbehovsbränningens tid så det var väl helt enkelt något naturligt.

Ingen ska ha sett att Börje fått stryk, förutom att han en gång under dagen fått sig en klapp av Johannes Adamsson. Men när man läser obduktionsprotokollet står det att Börje hade många blåmärken, berättar Lars Johansson.

- Så vad som hände, det vet man väl inte. Dock fick Börje Haraldsson lov att gå ut och kissa. Han var ute en kvart och gick sedan tillbaks till huset vilket tyder på att han inte kände sig hotad just då. Annars hade det varit ett fint tillfälle att smita undan. Men efter en stund smet Börje ut och sprang ned mot ån Lidan.

Därefter är vittnesmålen väldigt olika, men tydligt är att Börje Haraldsson först föll en gång men lyckades resa sig innan sockenborna hann ikapp honom.

- Han fällde då några närmast spefulla yttranden när han stod vid ån "gån i skall ikväll gossar?", det vill säga, har ni skallgång. När sockenborna var på tolv famnars avstånd, ungefär 20 meter, gick Börje Haraldsson ut i ån och började simma. Halvvägs ut händer något, och ett av vittnesmålen, den 14- årige pojken Måns Johansson berättar:

... när jag kom till ån... då låg Börje på ryggen i vattnet och frustade flera gånger. Sedan såg jag att Börje slog med både armar och fötter. Sedan sjönk han ner en gång och kom upp igen. Sedan slog han i handen med högra handen. Sedan sjönk han och sågs ej mer.

Ingen av de 13 män som förföljde Börje Haraldsson ingrep för att rädda honom.

När Börje senare obducerades av provincialläkaren Frykman från Lidköping konstaterades att "döden varit en ovillkorlig följd av kvävning under vatten. Att blånader visar att han förut blivit misshandlad, men att ingen av dessa åkommor var för sig eller gemensamt haft dödlig verkan".

Lars Johansson säger att han känner en olust inför att en sådan för bondesamhället viktig och värdefull sak kunde få så katastrofala följder.

- För givetvis, ganska snart hade bönderna tjänat in den kostnad de hade i samband med flytt av hus eller nybyggnationer i och med att jordbruket kunde effektiviseras så mycket. Men det var säkert inte bara ekonomin, utan också att de förlorade den sociala gemenskapen och närheten till varandra i bysamhället.

De tre män som åtalades fick straffet full mansbot, det vill säga ett pengastraff för att ha vållat en annan människas död. På den tiden var beloppet 100 riksdaler. Men de fick också genomgå uppenbar kyrkoplikt, en typ av skamstraff i kyrkan, berättar Lars Johansson.

- Min släkting, Anders Svensson i Bösagården, som var en av de tre som straffades ansåg sig vara oskyldig och satt 30 dagar på vatten och bröd i fängelset i Mariestad istället för att betala 100 riksdaler.

Den 10 juni 1844 inleddes skiftesarbetet i Börje Haraldssons änkas gård, coh exakt på dagen två år efter Börjes död, den 11 maj 1846 var skiftet genomfört i Fyrunga socken.

På Fyrunga kyrkogård finns en minnessten som restes till minne av Börje Haraldsson hundra år efter händelen.

- Tyvärr har de som reste stenen missuppfattat detta med skiften, på stenen har man huggit in "Storskifte" fastän Börje Haraldsson var banbrytande i Laga skifte i Fyrunga, säger Lars Johansson. Men det är väl inte så många idag som kan skilja på Storskifte, Enskifte och Laga skifte.

Men även om skiftena förde med sig konflikter i de svenska byarna, gick det nog sällan till den sortens dramatik som för Börje Haraldsson. Historieforskaren Lars Nyström har studerat vad som hände på den svenska landsbygden under skiftena.

Skiftena- en tvångsinvestering på gott och ont

Byarna före skiftena fungerade som en slags organisk enhet. Varje bonde odlade visserligen sina egna utspridda tegar, men regeln var att markerna efter skörden användes gemensamt för till exempel bete. Därför var mycket av arbetet med jorden en gemensam angelägenhet, som till exempel att hägna in betesmark.

Det gemensamma ansvaret skapade givetvis trygghet, men också en slags ofrihet – den som ville pröva nya grödor och nya sätt att odla kunde inte göra det utan att få med sig alla de andra i byn.

I den äldre svenska historieskrivningen utmålade man ofta bönderna som tröga och lite dumma, och därför motståndare till jordskifte. Lars Nyström som har studerat vad som hände på den svenska landsbygden menar att den bilden är falsk. Idag vet man att det bland bönderna fanns, både folk som var för och som var emot skiftesreformerna - och båda grupperna hade goda grunder för sina ställningstaganden.

- Den gamla bilden av bonden som trög och dum den är ute ur bilden, liksom bilden av bonden som automatisk skiftesmotståndare.

Det fanns också tidigare en syn på att statsmakten tillsammans med framsynta adelspersoner låg bakom de stora förändringarna inom jordbruket i strid med bönderna. Inte heller den bilden är sann menar Lars Nyström.

- Det är alldeles tydligt att det fanns många bönder som var väldigt tydligt för skifte och som begärde det.

De bönder som å andra sidan, tvekade att skifta jorden gjorde det på grund av osäkerhet i många lager, menar Lars Nyström.  

Hur skulle man kunna veta vad det var för mark man fick efter skiftet och hur skulle man kunna vara säker på att skiftena gick rätt och rättvist till? Och vad var det för mening med att kämpa med sina tegar, rensa dem från sten och hålla skogen borta, om man inte var säker på att man skulle få behålla jorden och alltså få egen nytta av allt detta arbete. För att inte tala om den stora kostnad i både arbete som pengar som det innebar att bygga upp sitt hus på en ny plats, utanför den gamla byn.

- Det är ju en jättelik omvälvning som sker, både på det stora övergripande planet men också för den enskilde bonden, säger Lars Nyström, och jämför med en modern bostadsrättsförening.

- Tänk dig en sådan förening i ett gammalt skraltigt hus. Om det fanns en lag som sa att om en av medlemmarna i föreningen begär att man ska riva huset och bygga ett nytt så måste det genomföras.

- För den enskilde så innebär detta att han ställs inför jättelika investeringar. Han ska ofta bygga ny gård, odla upp ny mark, göra nya inhägnader, och till allt detta har bonden inte kontroll över när allt detta ska genomföras.

- Man måste också komma ihåg att skiftet på kort sikt innebär en enorm kapitalförstöring, eftersom man river gamla gårdar, och gamla hägnader, allt detta som bönderna mödosamt byggt upp och som innebär ett kapital blir ju värdelöst i ett enda slag.

- Skiftessystemet blir ett slags tvångsinvestering, säger Lars Nyström, och tillägger.

- Vi sitter ju med historiens facit på hand, vi vet att skiftena i det långa loppet blev lyckade, att det innebar ett stort uppsving för bönderna som tjänade på detta och faktiskt blev 1800-talets stora vinnare.

Men för bonden i samtiden var ju inget av allt detta givet, allt var osäkerhet och stora kostnader.

Det var staten som stod bakom skiftesreformerna men de konflikter som utbröt omkring reformerna hände ofta i byarna mellan bönderna. Staten kräver en förändring men överlåter till byinnevånarna att själva lösa alla de konflikter som uppstår.

- Jag håller med om att staten kommer ganska billigt undan, säger Lars Nyström.

- Den potentiella konflikten mellan bönderna och staten den förs ner i byarna. Och staten står hela tiden på dens sida som har begärt skiftet.

Fortfarande idag finns det platser i Sverige där oskiftade byar ligger kvar. Allra tydligast är det kanske i Dalarna där slingrande bygator runt hus och uthus vittnar om gamla tiders bebyggelsestruktur. Och det är ingen slump att det ser ut som det gör på många ställen just i Dalarna berättar Lars Vikström.

- Man undantog stora delar av Dalarna från Laga skifte, för bystrukturen var så oerhört komplicerad där så att det hade aldrig gått. Dels var byarna i dalarna ofta stora och det var svårt att nå enighet mellan alla de människor som bodde där, men byarna var inte heller strikt åtskilda utan många bönder hade mark i grannbyarna så att byarna gled in i varandra.

- Statsmakterna insåg att man var tvungen att undanta Dalarna. Marken där skiftades under andra former under 1900-talet.

- Men då sprängde man sällan de gamla byarna, tillägger Lars Nyström.

Jordskiftesreformerna har lämnat stora spår efter sig, både i geografin och i folkminnet. Av de gamla samlade byarna finns inte många kvar, idag är vi vana att se ensamma hus ligga till synes utslängda på markerna. Också de folkliga skrönorna fylldes på i samband med att skiftena genomfördes. Som vi hörde tidigare fanns det en stor oro bland bönder för om lantmätarna skulle göra ett rättvist mätarbete vid skiftena. Dessa lantmätare fanns länge kvar i folkminnet, fast då kallades de lyktgubbar.

- Lyktgubbar det är korrumperade lantmätare som går igen, och som är dömda att för evigt gå att mäta för att ställa till rätta det som de mätt fel efter att ha tagit emot mutor.

- Den här folkliga tron illustrerar nog mer den stora osäkerhet folk kände inför lantmäterimätningarna, jag tror inte att någon undersökt om det faktiskt förekom mutor i samband med skiftena, säger Lars Nyström.

För den som vill undersöka hur skiftena såg ut på specifika platser tipsar Lars Nyström om en websida som Lantmäteriet har. Klicka här:     så kommer du till sidan där du gratis kan titta på de historiska skifteskartor. Att ladda ner kartorna är däremot avgiftsbelagt.

- Där finns också de skifteshandlingar det vill säga protokoll från skiftessammanträden och andra handlingar som rör de lokala förhållandena.

Det finns ofta andra, äldre kartor från tillfällen då man gått ut i byarna också från 1500 och 1600-talen, slutar Lars Nyström.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".