1 av 13
Biographiska Anecdoter om märkwärdige Franske revolutionsmän
2 av 13
Gunvor Landen
3 av 13
Eva Eleonora Rosander
4 av 13
Varbers kyrka
5 av 13
Andreas Karlsson
6 av 13
Gravvårdar över Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld och hans släktingar på Norra kyrkogården i Lund
7 av 13
Reise über den Sund
8 av 13
9 av 13
Resa över sundet
10 av 13
Miniatyr på elfenben av Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld
11 av 13
Efterlysning i Lunds Weckoblad 1803 del 1
12 av 13
Efterlysning i Lunds Weckoblad 1803 del 2
13 av 13
Protokoll och handlingar från rättegången mellan slaktaren Mehr och Eberhard

Skräck för det tryckta ordet och en hård dom för svärande damer i kyrkan

Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld hamnade i centrum för ett tryckfrihetsmål precis i början av 1800- talet. Eberhard var son till biskopen i Lund Petrus Munck, och efter att fadern varit med som en av kyrkans män vid ett kungligt dop, adlades familjen.

Fadern var trogen Gustav III, medan sonen Eberhard var påverkad av de nya revolutionära idéerna som kom från Frankrike, vilket inte var helt ofarligt i Gustav III:s Sverige eftersom Gustav III var i det närmaste skräckslagen för att den franska revolutionens anda skulle sprida sig norrut.

Gunvor Landen i Lund är ättling till Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld och har forskat i hans historia och också skrivit en släktkrönika om honom, hans familj och samtid. 

Gunvor berättar att han svärmade för frihet.

- Han var ju biskopson och blev tvungen att läsa teologi eftersom fadern ville att han skulle bli präst. Men till slut fick han tillstånd att börja läsa medicin, berättar Gunvor Landen.

Eberhart blev medicine professor, praktiserande läkare och senare också intendent vid Ramlösa brunn under första hälften av 1800- talet. Sedermera mest känd för att först i Sverige ha vaccinerat mot smittkoppor.

1792 dog Gustav III och efterträddes av sin son Gustav IV Adolf som delade sin fars rädsla för revolutionsidéerna. 

Eberhards intresse för den franska revolutionens män kvarstod och med all sannolikhet låg han bakom utgivningen av boken "Biografiska anekdoter om märkwärdige franske revolutionsmän" som trycktes i Sverige år 1800. Eberhard hävdade att han aldrig haft med boken att göra. Om han hade haft det skulle han kunnat straffas hårt enligt de då gällande tryckfrihetsreglerna.

Men Gunvor Landen är säker på att det verkligen var Eberhard som låg bakom boken.

- Om man slår på Eberhards namn i Libris, Kungliga bibliotekets databas,  så finns bland annat en bok om revolutionsmän som kom ut 1799. I en liten notering står att det kanske är Eberhard som är översättaren till boken. Men sen har jag funnit en annan bok som kom året efter som också har en anonym författare, berättar Gunvor Landen.

- Jag har genom ett litet detektivarbete kommit fram till att det var Eberhard som antingen författade eller åtminstone översatte boken. I ett brev som Eberhard skrev till en vän i Stockholm, har jag funnit en fras där han ber vännen ändra i manuskriptet vännen hade fått. Just den frasen hittade jag i boken "Biographiska Anecdoter om märkwärdige Franske revolutionsmän" som trycktes hos Marquard år 1800.

Tre år efter det att boken om revolutionsmännen kommit ut, kom Eberhard att hamna i centrum för en ny uppmärksammad bokutgivning. Det gällde boken Resan över Sundet eller "Reise über den Sund" som den hette i original och som slog ned som en bomb hösten 1803 i Sverige.

- Boken väckte verkligen skandal eftersom den innehöll inte bara en beskrivning av landskapet Skåne och Blekinge utan också kritik av förhållanden i Sverige, som till exempel den dåliga sjukvården. Det fanns också kritik av Gustav III, hans lättsinne och flärd, Gustav IV Adolf för hans bigotteri och generalguvernören över Skåne Johan Christopher Toll på Bäckaskog som enligt beskrivningarna inte lyckades hålla sig fast på hästen vid den senaste truppmönstringen och hade 18 gånger fått korgen av olika kvinnor, berättar Gunvor Landen.

Myndigheterna satte igång med ett intensivt arbete för att stoppa och finna upphovsmannen till boken Reise über den Sund.

Trots att Sverige varit först i världen med att 1766 inrätta en tryckfrihetsförordning så hade flera inskränkningar gjorts under Gustav III tid vid makten. En princip som fanns från början och inte förändrades av Gustav III var den så kallade ansvarighetskedjan, som för övrigt finns kvar än i dag.

Den går ut på att man i första hand söker den skyldige författaren, när det inte går söker man upp utgivaren och i sista hand det tryckeri som tryckt verket.

Eberhard blev hårt ansatt och beskylld för att ha skrivit boken, eller i alla fall hjälpt sin tyske läkarkollega Johann Georg Kerner, berättar Gunvor Landen.

- Först blev Eberhard beskylld för att ha författat boken, men den var ju skriven på tyska. Så småningom visade det sig att boken skrivits av den tyske läkaren Johann Georg Kerner.

Men det som pekade mot Eberhard var han var god vän med Kerner som hade gästat honom i Ramlösa och följt med Eberhard på hans vaccinationsresor i Skåne.

Boken som var skriven i brevform översattes till svenska 1811 men var då censurerad. Då saknades bland annat det sista, det tionde brevet.

Översättaren av den versionen som kom ut 1811 skrev ett förord som skulle förklara det borttagna kapitlet och andra avsnitt.

Översättarens erinran

Man har haft den tron, att en med betänksamhet och urval gjord översättning af den bekanta boken Reise über den Sund, en bok som till och med gifvit i vårt land anledning till en vidlyftig rättegång, skulle ej allenast vara intressant, utan också i flera hänseenden af en verklig nytta.

Men i det fallet måste Originalet, som öfverflödas af oriktigheter, så i afseende på uppgifter som omdömen, granskas, förkortas och rättas.

Detta har man så vidt man kunnat, äfven företagit, och de betydligaste misstag, likasom de häftigaste utbrott af en ofta missledd individuell känsla är derför uteslutne.

Att bortskaffa alla sådana var dock icke möjligt, om man ej velat göra arbetet alltför stympadt och haltlöst.

De felaktigheter som ännu kunna finnas, stå helt och hållet för Författarens räkning, och man har det förtroendet till den upplyste Läsaren, att han ej förgäter tiden då dessa bref skrefvos.

- Eftersom man förstod att det Kerner skrivit delvis kom från Eberhard ville man komma åt Eberhard, berätta Gunvor Landen. Han blev därför anklagad att ha haft boken till försäljning, för vid den här tiden var det förbjudet att föra in böcker till Sverige utan hovets tillstånd.

- Ryktet om att Eberhard hade haft boken till försäljning blev till slut så besvärande för honom att han annonserade i Lunds Weckoblad att den som kunde bevisa detta skulle få 50 riksdaler hos boktryckare Berling.  Även den som kunde bevisa varifrån ryktet kom skulle få 50 riksdaler.

Slaktare Mehr påstod att han hade vittnen som kunde bevisa att Eberhard hade haft boken till försäljning, men fick inga pengar av Berling. Därefter stämde slaktare Mehr Eberhard.

Eftersom akademin, som Eberhard tillhörde, fram till mitten av 1850- talet hade egen jurisdiktion blev det där som den rättsliga processen fördes. Först i den lägre instansen, consistorium minus, sedan efter överklagan vid den högre, consistorium majus.

Rättegångarna blev fulla av dramatik och det hela blev så småningom ytterst bevärande för domstolens ledamöter. Den ene professorn efter den andre frambar olika skäl för att slippa närvara.

Eberhard blev till slut frikänd eftersom slaktare Mehr inte lyckades få fram några vittnen. De långdragna processerna löpte under hela våren 1804 och Eberhard lät sedan bekosta tryckning av alla protokollen som han lade till egna kommentarer till.

Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld blev 65 år gammal. Han dog den 17 maj 1840 i en hjärtattack under ett besök i Köpenhamn.

Gunvor Landens släktkrönika heter "Adelsfröken eller piga- förhållanden kring Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld, hans dotter Eva Eleonora och dotterson Peter Frithiof".

Klicka här:

Tumult i kyrkan

Släkt- och hembygdsforskaren Andreas Karlsson har studerat mängder av halländska domböcker och bland annat funnit handlingar som berättar om konsekvenserna av att vräka ur sig oförskämdheter till andra sockenbor.

Vi förflyttar oss till Varbergs kyrka söndagen den 26 juli 1691.

Inger som var hustru till sadelmakare Anders Jönsson Pohlin, satte sig ytterst på rad nummer tre, en mycket åtråvärd plats. Då dök hustru Karin upp och försökte sätta sig utanför Inger.

- Det var inte riktigt populärt, fortsätter Andreas berättelsen. Inger greppade tag i Karin och föste henne förbi sig längre in i kyrkbänken, samtidigt som hon yppade de ord hon senare skulle få sota för.

”Du skitfitta skall intet sitta där”.

- Man stöter på rätt så många liknande invektiv i domböckerna, säger Andreas. Han borde veta, han har läst hundratals rättegångsfall i gamla halländska domböcker.

Det var stor statusskillnad att sitta på olika platser i kyrkan. Ju längre fram desto finare, och ju närmare mittgången desto bättre. Inger, som alltså satt långt fram i kyrkan och därtill nära kyrkgången hade en hög samhällelig rang.

- Hon ansåg sig i alla fall ha det, säger Andreas Karlsson, och fortsätter berättelsen.

- Karins make Asmus kunde inte tåla att hans hustru blev skymfad på detta sätt, utan han instämde omedelbart Inger inför rätta. Vittnen inkallades och förhördes.

Nästa söndag, den 2 augusti, var det dags för kyrkbesök igen, men trots att det tidigare grälet alltså var föremål för rättslig prövning, kunde då båda kvinnorna inte hålla sig lugna heller denna söndag.

- Samma sak inträffade igen! fortsätter Andreas. Karin försökte tränga sig ner utanför Inger men blev undanknuffad.

Under rättegången som följde hördes många olika vittnesmål.

- Någon menade att Karin hade haft med sig sin piga en söndag och till att börja med placerat henne korrekt innanför sig själv i kyrkbänken. Men när Inger kom hade Karin snabbt flyttat ut pigan så att hon kom emellan de båda trätosystrarna, vilket var en skymf mot Inger.

Vid ett annat tillfälle skulle Karin ha gått och satt sig i en annan bänk när Inger kom, något som inte sågs med blida ögon.

Det var vanligt med bråk i kyrkorna, så vanligt att det utfärdades kungliga förordningar mot det. Karl XI skrev 1686 ”Kongelig majestäts stadga och förbud angående slagsmål, oljud och förargelse uti kyrkorna”. I den stadgades att den som drog en värja i kyrkan skulle dömas till halshuggning. Den som knuffades i kyrkan skulle betala 100 daler silvermynt, eller om han inte kunde betala, så kunde straffet omvandlas till gatlopp eller fängelse på vatten och bröd. Ytterligare en regel handlade om ”de som eljest träta och kiva uti Guds hus eller komma fulla och druckne dit och göra oljud och förargelse” skulle plikta med 50 daler silvermynt.

50 daler silvermynt motsvarade värdet på åtta kor eller två oxar.

- Det var mer än vad hela bohag värderades till, kommenterar Andreas Karlsson de dryga bötesbeloppen.

Regler mot bråk behövs givetvis bara när bråk förekommer, och det var ofta stökigt i kyrkorna.

- Det var oerhört utbrett, och det ser man också i domböckerna.

Andreas Karlsson tycker sig ha sett att bråken framför allt utbryter mellan kvinnor, och betydligt oftare i städerna än på landsbygden.

I fallet med bråket mellan Karin och Inger så hade båda två fått skriftliga besked om var de skulle sitta i kyrkan, men efter en omordning hade platserna ändrats, vilket givetvis ställde till det när saken skulle redas ut.

Det blev en lång rannsakning och man förhörde en lång rad vittnen, sida upp och sida ner i domstolsprotokollen så beskriver folk vad de tycker sig ha hört och sett. När domen slutligen faller får båda kvinnorna plikta.

- Inger hade yttrat vad man beskrev som ”inkompatibla ord som var otillbörliga i Guds hus” och hon fick böta 50 daler silvermynt.

Men Karin gick inte heller fri. I rätten konstaterade man att de båda kvinnorna hade ungefär samma status och att Karin inte hade rätt att vara oförskämd och flytta ut sin piga eller sig själv till en annan bänk. Karin var dessutom ”yngre gift” vilket innebar att hon varit gift kortare tid än Inger, vilket gav en smula sämre status i kyrkplaceringarna. Karin fick böta 25 daler silvermynt.

Ingen av de båda kvinnorna verkade ha råd att betala, utan de fick istället plikta med att sitta av sitt straff på vatten och bröd.

Inger, kvinnan som vräkt ur sig sina åsikter om Karin i kyrkan, levde mycket länge. Hon dog i en ålder av 101 år och några veckor, och hennes son Anders blev med tiden klockare i Träslövs socken.

Bråk om platserna i kyrkan var ganska vanligt, berättar Andreas och beskriver ännu ett fall, denna gång i Falkenbergs stad 1695. Då rök rådmanshustrun Katarina ihop med änkan Karin. Båda kvinnorna tyckte att de hade rätt till samma plats i bänken, och det bar sig inte bättre än att de till slut låg och brottades i kyrkbänken. Prästen försökte avstyra det hela genom att gå ner i kyrkan och ryta åt dem ”Ni ska hedra och vörda Guds hus!”. Men ingenting hjälpte, slagsmålet mellan kvinnorna fortsatte, och också denna konflikt hamnade i rätten. Som vanligt genomfördes en mycket noggrann undersökning, som slutade i att båda damerna fick dryga böter, så dryga att de inte hade råd att betala, utan var tvungna att sitta av straffet på vatten och bröd.

Efterlysning

Gunvor Landen hörde ofta som barn sin mormor berätta som sin farmors härstamning. Farmodern, som hette Eva Eleonora Rosander, skulle vara dotter till Eberhard. Hennes mor skulle ha varit en adelsfröken från Stockholm som inte fått lov att gifta sig med Eberhard, enligt de berättelser Gunvor hörde som liten.

Först som vuxen började Gunvor söka efter modern till mormoderns farmor. 

Eva Eleonora Rosander skulle vara född i Lund i november 1804. I födelselängden för Lund det året hittade Gunvor en flicka vid namn Eva ´Nora född den 20 november. Modern hette Gjertrud Andersdotter och var 20 år gammal. Barnet uppgavs som "oäkta", och enligt husförhörslängder från 1815 fanns det i Eberhards hushåll en flicka; Eva Eleonora Rosengren, född detta datum. Efternamnet byttes sedan till Rosander, kvar var alltså "Rosen". Att Eberhard var hennes far bekräftas av hans bror David i en skrift.

Men vem var hennes mor?

Gunvor har letat efter Gertrud Andersdotter i kyrkböcker och domböcker men inte funnit några anteckningar om henne. Var det kanske ett fingerat namn? Var hon kanske adlig och inte tilläts att gifta sig med Eberhard på grund av hans liberala ideer?

Om någon vet mer skriv till slaktband@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".