1 av 14
2 av 14
Kassabok från Caroline Gother
3 av 14
Marja Taussi Sjöberg i sitt arbetsrum på Umeå universitet
4 av 14
Mamsell Caroline Gother. Teckning av Anton Ulric Berndes. Foto: Svenska Porträttarkivet/ Nationalmuseum.
5 av 14
Ann Ighe
6 av 14
7 av 14
8 av 14
9 av 14
10 av 14
11 av 14
12 av 14
13 av 14
14 av 14

Myndighet ingen självklarhet för 1800- tals kvinnan

Den här veckan ska vi för ovanlighetens skull ta oss in i de lite finare salongerna, till de samhällsskikt där det fanns pengar att förvalta.

Kvinnorna i de högre samhällsklasserna på 17- och 1800-talen förväntades inte arbeta för sin försörjning, meningen var att de skulle gifta sig och på så sätt bli försörjda. Kvinnorna var heller inte myndiga, utan skulle ha en förmyndare, såvida de inte var änkor.

Men i mitten av 1800- talet uppstod en stor diskussion om de ogifta, omyndiga kvinnorna. De hade blivit ett problem, helt enkelt för att de blivit så många, och var svåra att försörja.

Ann Ighe forskar i ekonomisk historia vid Göteborgs univiersitet:

- Fler och fler kvinnor var ogifta under längre tid, vilket kunde bero på att de aldrig gifte sig eller helt enkelt för att de gifte sig senare i livet. Det betydde att vid varje givet tillfälle fanns det fler och fler ogifta kvinnor. Och att de inte befann sig innanför äktenskapet gjorde stor skillnad för dessa kvinnor under 17- och 1800 -talen. Och det var framförallt i städerna dessa kvinnor befann sig och såg som ett problem, säger Ann Ighe.

Kvinnorna i städerna hade fram till 1800-talets mitt mycket begränsade möjligheter att försörja sig. Reglerna för yrkesutövning satte effektivt stopp för det, om de inte var änkor och kunde ta över makens verksamhet. Och eftersom de inte heller var myndiga, så fick de alltså inte förvalta sina egna pengar.

Men det fanns en liten lucka i systemet, som trots allt gav kvinnor vissa möjligheter. Under 1700-talet började man ge kungliga dispenser till kvinnor som speciellt ansökte om det, så att de blev ekonomiskt myndiga.

Släkten, pengarna och Caroline Gother

En av de kvinnor som utnyttjade möjligheten att bli myndig, sköta sin egen ekonomi och sitt eget liv, och som dessutom valde att leva ogift var Caroline Gother.

När hennes far dog var han bankrutt och lämnade ingenting till Caroline och hennes syskon. Men Caroline blev med tiden en av Sveriges rikaste kvinnor i början av 1800- talet.

Marja Taussi Sjöberg är professor i historia vid Umeå universitet och har forskat i Carolines efterlämnade handlingar. Genom bouppteckningar, brev, både privata och sådana som gått till myndigheter, och inte minst genom noggrant förda kassaböcker, har hon kunnat återskapa bilden av en som det verkar mycket självständig kvinna i 1800-talets Sverige.

- Det visade sig att hon var väldigt rik och ägde över 100 000 riksdaler vid 1800- talets början. Dessutom såg jag att hon begärde myndighet 1793 hos Kunglig Maj:t, och hennes ansökan beviljades ganska omgående vilket betydde att hon kunde förvalta sina pengar själv, berättar Marja Taussi Sjöberg. Caroline Gother förde sen under hela sitt liv minitiöst alla möjliga hushållsböcker och kassaböcker.

När jag hittade dessa böcker i Uppsala på universitetsbiblioteket kom jag att undra över hur Caroline Gother blivit så rik. Jag sökte mig då tillbaka i hennes släkt. Jag förstod ju att hon måste ha ärvt pengarna eftersom kvinnor inte kunde jobba, speciellt om de var ogifta, vid den tiden, berättar Marja Taussi Sjöberg.

Jag hamnade då i Stockholm under frihetstiden där hennes morfar Frans Bedoire (1690- 1742), var en grosshandlare som ägnade sig åt fjärrhandel plus att han var chef för Ostindiska kompaniet. Den här gruppen grosshandlare var enormt rika och det fanns bara ett hundratal i Stockholm vid den tiden. 

En stor del av dessa grosshandlare var från andra länder, det kunde vara hugenotter från Frankrike eller tyskar eller irländare som flytt sina länder. Den här Och den här gruppen höll ihop och bildade egna församlingar i Stockholm där de träffades och troligtvis också planerade giftermål mellan barnen, berättar Marja Taussi Sjöberg.

Flickorna blev bortgifta i tidig ålder med kusiner, släktingar, faderns affärskompanjoner eller även personer som gjorde politisk karriär. 

Frans Bedoires dotter, det vill säga Carolines mor hette Maria Elisabeth (1726- 1783). Hon gifte sig med Engelbert Gother (1708- 1775) som var jurist utbildad i Uppsala. Han slog sig på affärer efter giftermålet och till en början gick det ganska bra, berättar Marja Taussi Sjöberg. Men när tiderna blev sämre gick många grosshandlare i konkurs, däribland Engelbert Gother.

- När han dör så lämnar han inget i arv till sina barn eller sin hustru, berättar Marja Taussi Sjöberg. Han var vid sin död 1775 upp till öronen skuldsatt, och det mitt i det materiella överflöd som familjen levde i på Södermalm i Stockholm.

Marja Taussi Sjöberg har bland annat i bouppteckningen efter Maria Eliasbeth sett att hon trots den dystra ekonomiska vändningen klarade sig ganska väl. Dels fick hon ett arv efter sin yngre bror men sen såg den stora och täta familjekretsen till att både de ogifta kvinnorna och änkorna fick ekonomiskt stöd från de välbärgade i familjen.

Av de tiotal barn som Maria Elisabeth födde levde bara fyra när Engelsbert gick bort, en son och tre giftasvuxna döttrar. Först ut ur boet var Carolines storasyster Johanna som giftes bort nästan direkt efter pappans död. Och som vi hörde var det inte ovanligt att mannen var några år äldre, Johanna 16 år gifte sig med den 21 år äldre Lars Reimers.

- Och det var ju ett lyckokast för Lars Reimers var oehört rik. Även han ägnade sig åt fjärrhandel och var dessutom direktör för Västindiska kompaniet som bland annat stöddes av Kungahuset. Västindiska kompaniet ägnades sig bland annat åt slavhandel, berättar Marja Taussi Sjöberg.

I samband med att Johanna gifte sig flyttade Caroline Gother till Skåne där hon arbetade som guvernant och husmamsell. Från den tiden finns en liten brevsamling bevarad, berättar Marja Taussi Sjöberg. Bland andra brevväxlade hon med Johan Elers som var en känd poet i Stockholm. Han var 30 år äldre och kär i Caroline, och genom dessa brev får man veta lite mer om Caroline Gother;

Min Carolines glädje vittnar alltid om en stadgad karaktär, den liknar varken en flicka i dansen eller en bedagad gummas gång som vilar händer på sin krycka.

Älskade barn, föreställ dig att de dagligen tänker på dig, att du utgör ett glatt ämne i deras samtal, att 60 mils avstånd icke är en besvärlig promenad för en vän som med tankarna kan i ett ögonblick flyga dig i famnen, att pennan kan säga mera än orden och ersätta förlusten av en glad konversation, att din frånvaro bereder dina vänner en högtid, då de åter får omfamna dig, att du är alltid lika älskad och att vänskapen bygd på din förtjänst reser åt dig små altaren, där minnet offrar åt dig en önskan än ett ögonkast åt din skugga och än en visa till ditt lov...

Efter brevväxlingen står det att hennes lillasyster Albertina (1764- 1812) hade blivit gravid. Caroline reser tillbaks till Stockholm för att antagligen hjälpa sysetrtrn med de fyra barn hon får på löpande band. Ett av mellanbarnen var dövstum och Caroline tog sig an flickan och levde hela livet tillsammans med henne.

Caroline Gother valde en ovanlig väg för sin tid. Istället för att gifta sig tar hon alltså hand om den dövstumma systerdottern och ansöker 32 år gammal hos Kunglig Maj: t om att få bli myndig. 

- Hon fick snabbt myndighet och när jag räknade de andra kvinnor som sökt det året hamnade jag på ungefär 70 kvinnor, berättar Marja Taussi Sjöberg. Alla som sökte fick inte myndighet.

Stockholms slott den 22 november 1793

Kongl. Majt:s nådiga utslag uppå avlidne borgmästaren i Stockholm Gothers dotters, Caroline Gothers underdåniga ansökan att varda myndigförklarad, varvid sökandens förmyndare landshövdningen och riddare av K. Maj:ts Nordstjierna och Vasa ordern, adel och välbördig Jean de Bedoire samt svågrar kommerserådet Lars Reimners och bruksinspektörern Carl Gustav Netzel i underdånighet förklarat sig icke hava något att påminna.

- Jag vet inte klart utifrån källorna varför hon sökte myndighet. Men min känsla är att hon bestämde sig för att förvalta sina pengar själv, hon hade ju sett sin mamma drabbas av makens konkurser, så gitermålet i sig var inte räddningen. Dessutom hade hon fått en utblidning och kunde handskas med pengar.

Hur fick hon då pengarna? Jo, alla hennes mostrar hade gift sig väldigt rikt och nästan alla lämnade lite till henne, det var tydligen ett sätt att se till att bland annat ogita kvinnor i de välbärgade klasserna fick sin framtid försäkrad. Men det största arkvet kom när alla Carolines syskon dött och hon ärver stora delar av Johannas man Lars Reimers förmöghet, berättar Marja Taussi Sjöberg.

Det som är intressant att fundera över är om en ogift kvinna som var myndigförklad och rik, kunde använda pengar på samma sätt som de män som var myndiga. Och svaret är naturligtvis nej , berättar Marja Taussi Sjöberg.

Hon kunde låna ut pengar, kunde inte starta företag. Caroline var inte affärsdrivande. 

Under hela sitt liv förde alltså Caroline Gother kassabok, men också en annan bok där hon lika noggrant för in de inkomster hon får genom att låna ut pengar mot 6% ränta och genom att köpa aktier och göra inteckningar i andras hyreshus.

Och det i en tid då de allra flesta levde i stor fattigdom.

- Ja majoriteten av alla var fattiga och många dog i svält. Under den Gustavianska tiden kom måttlighetsföreningar som förbjöd de välbeställda att äta mer än sex rätter plus soppa och efterrätt. Och medicinalstyrelsen kom också med rekommendationer att allmänheten skulle äta kråkor och hästar. Skillnaderna mellan fattiga och rika stora, avslutar Marja Taussi Sjöberg.

Boken som handlar om Caroline Gother heter: Släkten, pengarna och Caroline Gother. En grosshandlarsläkt i Stockholm under tre generationer 1740- 1836. Den är utgiven av av bokförlaget Atlantis.

Förmyndarskap

Det var långt ifrån självklart att en 1800-talskvinna skulle styra över sina egna pengar och sitt eget liv. Grundregeln var att kvinnor var omyndiga. Det kanske viktigaste undantaget från denna regel var änkorna, som kunde tillåtas att driva vidare sina mäns företag.

Den som inte är myndig måste ha en förmyndare, och det fanns, speciellt i städerna, ett ganska avancerat system som reglerade vem som skulle bli förmyndare, och vilka skyldigheter och rättigheter en förmyndare hade.

Ann Ighe är forskare i ekonomisk-historia vid Göteborgs universitet, och hon har studerat förmyndarsystemet.

-I första hand är det fadern som blir förmyndare, men ofta finns det ingen fader, och då får andra närstående män gå in som förmyndare – farbröder, morbröder eller bröder.

-Jag såg i min forskning hur det var en medborgerlig plikt att ställa upp som förmyndare.

Fram till 1800-talets mitt hade skråsystemet greppet över handel och ekonomi i städerna. Inom staden fanns det bara plats för ett visst antal utövare av varje yrke, varje skrå, och fullvärdig medlem, och därmed helt myndig, blev bara den man som blev upptagen i de olika skråna, och därmed fick så kallat burskap. Det var med andra ord långt ifrån alla män som var fullvärdiga medlemmar av stadsamhället.

När man sökte efter förmyndare till de kvinnor och barn som inte hade en given person ur släkten, då sökte man ofta inom skråorganisationen berättar Ann Ighe.

-Det är bland de som har burskap man söker. Det fanns till och med en förväntan inom staden att en man med en viss ställning och med pengar skulle ställa upp som förmyndare. Och tillhör du ett skrå eller en yrkesgrupp så förväntas du ställa upp som förmyndare för barn eller änkor efter avlidna yrkesbröder.

Den som var förmyndare hade rätt att ta ut ett visst arvode för sitt arbete, men Ann Ighe har sett hur det ibland ansågs ofint att plocka ut det.

-Det var ju en kristen plikt att ställa upp som förmyndare. Men om det handlade om att förvalta en större förmögenhet så hade man rätt att ta ut arvode – och dessutom så hade man rätt att låna pengarna mot ränta, och detta i en tid när bankväsendet inte var särskilt utbyggt och möjligheterna att få krediter på den vägen var små.

-På så sätt kan man se hur de omyndigas pengar faktiskt ingick i kreditmängden i samhället under den här tiden, säger Ann Ighe. Men, tillägger hon med ett litet skratt:

-Å andra sidan kunde man ju få fullständigt obemedlade ungar på halsen där du som förmyndare har plikten att se till att de får en utbildning som passade som man sa, deras ”kön, stånd och villkor”, och att de togs om hand till dess att de kunde göra det själva.

Ann Ighe har sett ganska många exempel på män som försökte komma undan ansvaret som förmyndare.

-Det är många som slingrar sig, som säger att de redan har flera myndlingar, eller att de inte har betalat skatten. Och de hade lagen på sin sida, för den reglerade inte bara vem som skulle ha förmyndare, utan också vem som kunde vara lämplig eller olämplig som förmyndare.

Olämplig var framför allt den som låg i konflikt med myndlingarnas ekonomiska eller andra intressen. Man skulle ha en lämplig ålder, inte vara för gammal och inte för ung, och om man redan hade flera förmyndarskap så kunde man slippa.

Ann Ighe har också funnit några exempel på hur kvinnor försökt bli av med sina förmyndare för att få en ny, en som hon valt själv:

-I de flesta fall så vill man ha en ny därför att den gamle dör eller blir för gammal. Men jag minns ett tydligt fall där rättsprotokollen visar att en omyndig kvinna tydligt försöker styra situationen.

Kvinnan som levde i Göteborg i slutet av 1700-talet hade en högre social ställning. Hennes förmyndare kunde inte längre vara hennes förmyndare, och han hade ett förslag på en person som borde ta över. Men kvinnan säger emot och har ett eget förslag, som rätten till slut accepterar.

-I det här fallet är det tydligt hur den gamle förmyndaren kommit överens med den person han föreslagit som efterträdare om att han plötsligt ska ha tillgång till en stor summa pengar, säger Ann Ighe. Inte för att stjäla pengarna, men för att göra investeringar.

-Men rätten kräver att den gamle förmyndaren omedelbart betalar ränta till kvinnan, och hon får alltså den förmyndare hon själv valt.

Genom att ansöka hos kungen om att få bli myndig så kunde ogifta svenska kvinnor få en chans att ta hand om sina egna pengar redan under 1700-talet. Men på 1860-talet utvidgas kvinnornas möjligheter. 1858 ändrar man lagen och säger att ogifta kvinnor kan bli myndiga vid 25 års ålder, de behöver inte längre ansöka hos kungen utan det räcker att ansöka hos den lokala rätten. Och redan fem år senare ändras lagen igen. Nu blir ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder.

Myndighetsreformen för kvinnor är starkt ihopkopplad med näringsfriheten. Skråväsendet upplöstes genom en rad reformer från 1800-talets mitt. Det betydde att möjligheterna för såväl män som kvinnor att etablera sig i olika yrken blev helt annorlunda. Därmed kunde kvinnor bli myndiga i ekonomiskt hänseende. Andra tecken på myndighet, som rätten att få gifta sig med vem man ville, var ännu långt borta – men rösträtten var å andra sidan betydligt närmare än man skulle kunna tro.

-Det man fick var en ekonomisk myndighet och delvis en civil myndighet som innebar att man kunde företräda sig själv i rätten. Men den så kallade giftomannarätten, dvs rätten ingå äktenskap, den låg inte hos kvinnan förrän långt senare.

-Men vi ska komma ihåg att med de här förändringarna får de ogifta kvinnorna faktiskt kommunal rösträtt. Rätten att rösta var fortfarande beroende på hur stor inkomst man hade, rösträtten var ännu långt ifrån allmän.

-Men de myndiga kvinnorna fick faktiskt kommunal rösträtt på samma villkor som männen, understryker Ann Ighe.

Myndighetsreformerna i slutet av 1800-talet väckte mycket debatt på sin tid. För en svensk kvinna på 1860-talet så var det kanske inte lika självklart som för dagens människor att det låg trygghet och frihet i, att få råda över sitt eget liv och sina egna pengar. Det var många som såg myndighet för kvinnor som en slags kvinnofälla, ett sätt att utsätta dem för stora faror, berättar Ann Ighe.

-Somliga ville se det som att man skapade mer frihet för kvinnor, andra att man faktiskt skapade mer utsatthet för dem.

-Man kan se det som att kvinnorna utan förmyndare lämnades åt ”giriga mäns rov” att de inte längre hade något skydd.

Ann Ighe påpekar också att det ända fram till 1920-talet fanns en möjlighet för kvinnor att ansöka om att få bli omyndiga och få en förmyndare utsedd.

Arkiven

Vill man söka rätt på kvinnors myndighetsansökningar finns det flera arkiv att gå till.

Ansökningar om dispenser före 1858 finns i Justitierevisionens material på Riksarkivet, och under perioden 1858- 63 ligger myndighetsansökningarna på Landsarkiven.

På flera av Landarkiven finns också särskilda förmyndarskapsprotokoll där man kan följa processen när någon blev utsedd till förmyndare för kvinnor eller barn.

Caroline Gothers hushållsböcker

Klicka på bildspelet och du kan se några sidor från Caroline Gothers olika kassa- och hushållsböcker.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".