1 av 7
Louise Lönnroth
2 av 7
Barbro Maassen
3 av 7
Camilla Brodin
4 av 7
Yrkesinspektionens berättelse 1890
5 av 7
6 av 7
Fabriksföreningens rullor
7 av 7

1800- talsbarnet anpassad och nyttig för de vuxna

Den röda tråden i höstens programserie har varit den enkla människans förhållande till övermakten, och få kategorier har varit så maktlösa genom historien som barnen.

Barn skulle lyda de vuxna, lära sig katekesen och vara så osynliga som möjligt. De skulle också bidra till familjens försörjning genom arbete. I jordbrukssamhället var deras hjälp en självklarhet liksom bland städernas hantverkare. När sen industrialismen kom med fabriker i och runt städerna blev det lika självklart att barnen tog plats där.

Långa arbetsdagar, farliga miljöer och usel betalning var vardagen för många av den nya arbetarklassens barn.

Barnarbete i arkiven

På Landsarkivet i Göteborg finns det ganska gott om material som beskriver hur barnen hade det på sina arbetsplatser i slutet av 1800-talet. Det finns fler vägar att söka – företagen har ofta register över sina anställda, och där redovisas deras ålder, en del av deras uppgifter finns sammanställda i företagarföreningens statistik. Men här finns också material från de statliga Yrkesinspektörerna som tillsattes från 1890. Där finner man bland annat uppgifter om hur långa arbetsdagar barnen hade. Camilla Brodin, som har plockat fram materialet, läser innantill.

Dagliga arbetstiden är i allmänhet från 7 till 7 om sommaren eller 8 till 8 om vintern, med tvenne halvtimmars raster och en timmas middagsvila. Lördagarna slutades dock arbetet vanligen klockan 6, somligstäde klockan 5 om aftonen.

Yrkesinspektören fortsätter sin beskrivning av arbetsvillkoren:

Verkstäderna voro i allmänhet mindre renligt hållna, ofta dammiga och med smutsiga väggar och tak. Bristfälligt ventilerade och uppvärmningsinrättningar obehagliga. Vanliga plåtkaminer. Enstaka undantag finnes utvisande bemödande från arbetsgivarnas sida att hålla lokalerna sunda, klosetterna snygga och med anordnade särskilda rum, såväl för intagandet av måltider som för ytterplaggen. Men vanligast saknades sistnämnda bekvämligheter helt och hållet och var folket hänvisat till att njuta sina förfriskningar under rasterna i fabrikslokalerna och att där hava sina ytterplagg ofta trångt hopade på varandra.

Yrkesinspektören kommer i samma årsberättelse med ett förslag om en lagskärpning.

Att det blive förbjudet att använda minderårig under 18 år för smörjning eller rengöring av igångvarande transmissioner som maskinist eller ångpanneskötare.

I företagarföreningens register väljer vi en av alla de industrier där barn var vanliga, Rosenlunds spinnerifabrik. Där hittar vi framför allt flickor i rullorna.

I listan från 1856 finner vi Ida Kristina Aronsson som var född 1844, och som alltså var 12 år. Men hon är långt ifrån ensam. Det här året arbetade 45 barn under 15 år i fabriken, det var nästan 20 procent av arbetarna.

Nyttiga barn

Barn i de lägre klasserna måste vara till nytta, det var helt enkelt en moralisk fråga som handlade om att genom arbete tukta dem till att bli goda vuxna. Det berättar Louise Lönnroth som är landsarkivarie i Göteborg.

 -Barn skulle precis som alla andra kategorier av medborgare göras nyttiga, så redan på 1600-talet sätts barn att arbeta i manufakturer, berättar hon.

-De ska vara sysselsatta så att de inte springer lösa.

Den här synen följer med genom historien, menar Lönnroth. I lantbruket var det självklart att barnen arbetade, liksom i hantverken i städerna. När så småningom industrialismen gör sitt intåg blir det självklart att barnen ska anställas.

-De är ju framför allt mycket billigare att anställa, de kostar mindre än hälften än en vuxen.

Trots att barnen betalades med mycket låga löner så gjorde de ofta samma jobb som vuxna i de nya industrierna. Arbetsdagarna var långa, det normala var 10 timmar, och nattarbete var inte ovanligt i de fabriker som ville utnyttja sina maskiner maximalt. Nattarbete för barn förbjöds 1851. 1881 kom ännu en förordning som sa att barn mellan 12 och 14 år skulle bara jobba 6 timmar om dagen. Men det fanns ännu ingen som kontrollerade att reglerna efterföljdes, och redan år 1900 var det åter lagligt att låta 13-åringar arbeta 10 timmar om dagen och 14 åringar ytterligare en timme.

I Sverige var det vissa branscher som utnyttjade barnens arbetskraft mer än andra: bomullsspinnerierna, tändsticksfabrikerna, tobaks- och porslinsfabriker, samt glasbruk och sågverk. Överallt i dessa nya industrier behövdes det barn.

Innan industriprocessen blev så särskilt avancerad rent tekniskt så satte man barn att göra vissa väldigt avgränsade moment – men det var ju en väldigt farlig arbetsmiljö, och med tiden kom den lagstiftning som förbjöd barn under 11 år att arbeta i industrin. Men trots lagarna så fortsatte barn under 10 år att arbeta i fabrikerna långt in på 1900-talet, säger Louise Lönnroth.

Dagens syn på barn som behöver sitt utrymme för lek kommer inte förrän ganska långt in på 1900-talet.

-Barn i arbetarklassen måste arbeta för att bidra till försörjningen.

1842 kom bestämmelsen om allmän folkskola. Barnen skulle alltså både gå i skola och arbeta. Det verkar svårt att få ihop.

-Det stod i förordningarna att barnen skulle ha klarat av sin skolgång innan de fick börja arbeta, precis som det var skrivet att de skulle ha vad man kallade ”goda kroppskrafter”.

-Men jag tror att man ofta tubbade på det, och lät arbetet gå före skolan, säger Louise Lönnroth.

En bit in på 1900-talet försvinner barnen från industrin. Det finns historieforskare som menar att det helt enkelt var den teknologiska utvecklingen som var skälet till att barnen försvann. De enkla handgrepp som barnen tidigare utfört ersattes av teknik, som helt enkelt gjorde barnen blev överflödiga och därmed olönsamma. Andra menar att det var humanitära idéer som satte stopp för barnarbetet. Louise Lönnroth tror att det ligger sanning i båda påståendena.

 -Jag tror att man var medveten om problemen med barnarbete redan tidigt, man började diskutera frågan redan i mitten av 1850-talet, och det fanns många krafter som arbetade för att få till en ändring, säger Lönnroth och fortsätter:

Men det var ett arbete i motvind, det märks inte minst när viss reglering av barnarbete införs – då undantog man de industrier där flest barn arbetade, nämligen järn- och träindustrierna.

Stockholms folkskolors skolkarehem

Det fanns det starka krafter som verkade för att alla barn skulle gå i skolan. 1882 infördes skolplikten 40 år efter att folkskolan hade inrättats. Men det var ända barn som inte kom till skolan. De skulle föras tillbaka till den rätta vägen ofta genom att placeras på institutioner och mot slutet av 1800 talet bildades det många såna. En av alla dessa institutioner var Stockholms folkskolors skolkarehem för pojkar som startades 1897.

Stockholms folkskolors skolkarehem låg i Stora Blecktornet och inrättades 1897Barbro Maasen har studerat närmare hundra brev som lärare, föräldrar och myndighetspersoner skrivit om barn. När hon läste breven förstod hon att det inte bara var arbete som höll barnen borta från skolan.

- Det finns olika skäl till att barnen inte kom till skolan. Ett som var giltigt förfall var om de inte hade kläder och skor precis som om de skulle varit sjuka, berättar Barbro Maassen. Det var ju ett ekonomiskt skäl. Men om gossarna var ute och arbetade eller hjälpte någon för att få en slant, också för att de var fattiga, så räknades det som skolk.

- Man ska komma ihåg att i Stockholm hade stor inflyttning vid den här tiden och samtliga föräldrar till de barn jag studerat har kommit från andra håll i Sverige. De har slltså ryckts upp från sina rötter och bodde både trångt och under förfärliga sanitära förhållanden , berättar Barbro Maassen.

Samtidigt fanns normen i samhället om vad ett gott hem och en god moder var. Materialet som Barbro Maassen studerat genomsyras av att hade bara modern lyckats åstadkomma ett trevligt hem så skulle barnen hålla sig hemma och mannen skulle inte vara ute och dricka.

Gottfrid Eugen Sundmark 11 år har visat ett i alla avseenden dåligt uppförande, vilket synes alltjämt förvärras.

Kommer ofta ända upp till en halvtimme för sent till skolan, visar olydnad mot läraren och har avlägsnat sig från skolan utan lov eller uteblivit utan föräldrarnas vetskap.

Därtill kommer att det visat sig att han i sedligt avseende är djupt sjunken, varför hans exempel även däri inverkar högst menligt på övriga barn inom skolan.

Orsaken: dåliga föredömen i det låga hemmet. Född utom äktenskapet, styvfar saknar egentlig sysselsättning, har ett supigt leverne och brukar ofta misshandla gossen ganska allvarsamt.

På grund av det nu anförda föreslås att gossen snarast möjligt tages från hemmet och insättes å någon lämplig upppfostringsanstalt.

I materialet syns att vissa föräldrar bett om att få barnen flyttade till skolkarehemmet, i andra fall gömmer föräldrarna barnen så satt de inte ska kunna hämtas och det finns också fall där man begärt handräckning av polis för att ta barnen från hemmet till skolkarehemmet.

- Föräldrarna fick sedan ansöka om att träffa gossarna, och då sågs de vid grinden, berättar Barbro Maassen.

När det kom till skolkarehemmet skulle de omdanas så dagarna fylldes med arbete av olika slag för att de inte skulle ha en möjlighet att tänka på eller prata om sitt gamla liv eftersom de skulle bli "nya" människor, berättar Barbro Maassen.

Barnen var från åtta år gamla till 14, i något enstaka fall 15 år. Men de flesta var runt tio elva år. Och det vara bara flickor på Stockolms folkskolors skolkarehem.  Barbro Maassen berättar att det fanns fler institutioner för flickor än pojkar vid den här tiden. Och det handlar också om att det var viktigt att fostra goda mödrar och att kvinnorna var bärare av ansvaret för sina barn.

- Att ryckas upp från föräldrar är väl aldrig bra, men en sak som kanske var bra med skolkarehemmet var att de säkert fick bättre mat än hemma, Kanske inte vad vi skulle kalla bra mat, men de fick mat regelbundet. De sanitära förhållandena var inte de bästa på skolkarehemmet. Vid ett tillfälle skulle en pojke hämta sina kläder som var alldeles mögliga och fuktiga och de hade också problem med stora råttor så att de ansökte om att få en råtthund till skolkarehemmet, berättar Barbro Maassen.

Bland de 92 breven som Barbro Maassen läst från skolkarehemmet finns ett brev som gripit tag i Barbro Maassen mer än de andra. Det handlar om pojken Fritz som en dag tar med sig en kniv till skolan.

- Min bild är att det var en mycket rädd och osäker pojke som kände sig väldigt pressad. Men om jag ställer den bildern mot den som läraren har när han beskriver Fritz är det som om han vore en mycket farlig person. Här är ju läraren överheten och det är hans ord som gäller.

Så här skriver folkskolläraren till inspektorn över Stockholms stads folkskolor och det är skrivet när pojken redan kommit till skolkarehemmet:

Då gossen var frånvarande för sjukdom besökte jag honom i hemmet- ett trångt kyffe åt gården på nedre botten.

Modern som jag då även talade vid, gav icke något så dåligt intryck. Men enligt moderns uppgift till skolvaktmästaren lär fadern nästan alltid gå drucken.

En gång då skolvaktmästaren förra terminen hämtade gossen hade fadern följt efter vaktmästaren på gatan och trätt på honom ända tills de mött polis.

Under de få dagar jag hade gossen i skolan (avdelningen) har han förhållit sig lugn ehuru blicken alltid varit riktad ned mot bänken eller golvet- med undantag av den klatsch på fingrarna som gavs sedan gossen redan skolkat, har jag icke så mycket som rört vid honom, icke ens bannat honom. Varför jag icke kan tro att något vare sig oberättigat eller berättigat mot mig kan vara anledningen, varken till skolket eller beväpningen med kniv.

Att döma av den fräckhet och beräkning som gossen visade så väl, synes mig troligen att hans vanart är både gammal och djupt rotad.

Om han får stanna vid skolkarhemmet endast ett år och sedan komma tillbaka till det gamla hemmet fruktar jag att han kommer åter till dem som ingivit honom att gentemot kamrater och lärare rusta sig med kniv- varför många års vistelse vid en uppfostringsanstalt troligen vore det bästa för honom.

FolkErik Rönell folkskollärare

- Det Erik Rynell vill säga är att skolkarehemmet inte är tillräckligt för Fritz. Han borde komma på uppfostringsanstalt anser folkskolläraren. Det vi vet, berättar Barbro Maassen är att pojken kommer till skolkarehemmet och stannar där och omnäms sen av föreståndaren på skolkarehemmet som en pojke som skött sig bra och har inga anmärkningar mot hans beteende där.

- Jag ser skolkarehemmet som ett resultat av den diskussion som fanns bland de folkskollärare som kämpade för att folkskolan skulle finnas till för alla barn men att när alla barn kom och det visade sig att det fanns så många vanartiga barn, tvingades man avskilja dem till skolkarehem och andra institutioner så att medelklassens barn inte skulle avskräckas att gå till folkskolan, säger Barbro Maassen.

1902 kommer en ny lagstiftning som bland annat resulterar i barnavårdsnämnden och en uppdelningen där man skiljer på barn som är sedligt försummade och skolkande barn. Skulden för de sedligt försummade barnen läggs på familjen medan för de vanartiga skolkande barnen läggs skulden på de dåliga anlagen hos barnen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista