1 av 9
Arne Jansson
2 av 9
3 av 9
1865 November 25. Kyrkoherde Anders Lindbäck hänger sig.
4 av 9
Hans Hulling
5 av 9
6 av 9
Anders Lindbäck. Foto: Wikipedia
7 av 9
Böcker om Sillbodal
8 av 9
9 av 9
SS Klintehamn fast i packisen år 1891. Foto: N.J. August Lagergren

Förgiftat nattvardsvin och suicidalmord

Paul Wulffs suicidalmord 1652
2:53 min

Släktband bjuder på två, för vår tids öron, märkliga historier. Båda innehåller mord som huvudingrediens men är också kryddade med den skräck och ångest människor förr kände inför självmord.

I 1860-talets Värmland skedde en serie mord som var så sensationella att det skrivits flera sånger och böcker om det. Prästen i socknen lade arsenik i nattvardsvinet och tog livet av flera av sina sockenbor.

På arkivcentrum i Värmland finns de officiella handlingar som rör kyrkoherden Anders Lindbäcks mord. Hans Hulling som arbetar där, har tagit fram dödboken för Sillbodals socken 1864 som innehåller en mycket ovanlig anteckning. Där står först en dödsorsak för en avliden person, Anders Lysén, nämligen ”Slag”. Men den anteckningen är överstruken och istället har någon skrivit dit följande anteckning: ”Förgiftad av Kyrkoherde Lindbäck! (Mirabile dictu!)”

-Det är latin för att detta är besynnerligt, underligt, kanske till och med bisarrt.

-Att man ändrar en dödsorsak på det här sättet är givetvis mycket ovanligt, kommenterar Hulling.

Det tunna strecket över den först inskrivna dödsorsaken för handlaren Lysén, och anteckningen intill, rymmer en mycket märklig historia.

Det handlar om kyrkoherde Anders Lindbäck i den lilla fattiga Värmlandssocknen Sillbodal som på 1860-talet genomförde 3 mord, och som försökte ta livet av ytterligare minst tre andra sockenbor.

Metoden i de flesta fallen var extra obehaglig, eftersom prästen helt enkelt förgiftade sina församlingsbor genom att lägga arsenik i nattvardsvinet.

Anders Lindbäck föddes i Brålanda i Dalsland 1803.

-Han växte upp under vad som verkar ha varit ganska fattiga förhållanden, och hans föräldrar dog tidigt, berättar Hans Hulling. Men Anders fick hjälp från olika håll för att kunna utbilda sig. Han läste till präst i Uppsala.

Sina första 30 år i prästyrket tillbringade Anders Lindbäck i Dalsland framför allt i Skålleruds socken. Men i början av 1860-talet får han äntligen en chans att bli kyrkoherde, och det i den lilla värmländska socknen Sillbodal.

Socknen var fattig, mycket fattigare än den han just kommit ifrån. Anders Lindbäcks arbete fokuseras helt på fattigdomen, superiet och brottsligheten i trakten.

-Som kyrkoherde får han en mycket tydligare maktställning än han haft tidigare, och får nog en möjlighet att genomföra sina visioner, menar Hans Hulling.

Lindbäcks visioner förefaller handla mycket om att få ordning på både ekonomi och förekomsten av fattiga människor i socknen. Han styr inte helt ensam över Sillbodals församling. Han skaffar sig ett råd som består av 9 personer och tillsammans med dem sätter Lindbäck upp nya hårda regler för hur fattigvården ska bedrivas.

-Det är tydligt att han driver igenom hårda beslut, säger Hans Hulling. Man beslutar till exempel att endast de egna sockenmedlemmarna ska få hjälp, utsocknes får söka sig därifrån. Reglerna för vilka som ska få hjälp och vad som krävs av de fattiga för att de ska få hjälp blir också hårda.

-En del av dessa beslut kan till och med ha varit olagliga om man jämför med den nationella lagstiftningen, säger Hulling.

Att människor dör tillhör ju den naturliga ordningen och det var nog ingen som reagerade på att de två fattighjonen Karin Persdotter och Nils Petterson dog.

Det var först när Anders Lysén, som nämndes inledningsvis, var både död och begraven som pratet satte igång på allvar. Lysén hade ju varit handlare och var inte alls var fattig, snarare tvärt om. Han bodde inneboende hemma hos prästen och det var där man hade upptäckt honom en morgon, svårt sjuk och utom all räddning.

-Det började spridas rykten om att Lyséns död var märklig – man hittade honom tvärs över hela sängen och han hade kräkts på ett sätt som tydligen trotsade all beskrivning, berättar Hulling. Senare kom det också fram att Lysén lämnade efter sig en stor summa pengar, och det var prästen själv som stod som förmånstagare, något som Lyséns släktingar ifrågasatte starkt. Det var släktingarna som till slut fick till stånd en gravöppning och obduktion av Lyséns kropp. När den gjordes konstaterade man arsenikförgiftning.

Från början var det bara mordet på Anders Lysén som togs upp i den rannsakning som följde. Men under rannsakningen så erkände kyrkoherden morden på de två fattiga sockenmedlemmarna Karin Persdotter och Nils Petersson.

-Efteråt kom det fram att prästen dessutom genomfört ännu fler mordförsök, tre av dem döms han för.

Oftast har morden och morden genomförts när prästen gett sig iväg ut till människorna i socknen med sitt så kallade ”sockentyg” vilket var en liten portabel nattvardsutrustning. I vissa fall har arseniken istället blandats i mediciner, eller som i Lyséns fall, i kvällsgröten.

Anders Lindbäck dömdes för de tre morden samt för ytterligare tre mordförsök. Straffet var avrättning genom halshuggning. Men prästen hann före rättvisan. I november 1865 hittades han död i sin cell. Han hade tagit sitt eget liv genom att hänga sig. Självmord var ett av de värsta brott man kunde tänka sig vid den här tiden, eftersom det innebar att man aldrig skulle få en chans att komma till himmelriket.

Den som hade tagit sitt eget liv begravdes utan alla de ceremonier som skulle markera att den döde nu skulle kunna få tillträde till himmelriket, bland annat var det vid den här tiden uttryckligen förbjudet att ringa i kyrkklockorna när en självmördare begravdes. Så var det för Anders Lindbäck, som begravdes ”i tysthet” som det står i handlingarna.

Den stora gåtan är ju givetvis hur prästen förklarade och försvarade sitt handlande – hur kunde han, en kyrkans man tycka att det gick att ursäkta mord på sockenbor? Vi vet fortfarande inte, men Anders Lindebäck själv påstod ju in i det sista att han utförde morden av barmhärtighet, och för att han plågades av att se den stora fattigdomen.

 -Han var nog påverkad av fattigdomen, men sen var det nog viktigt för honom att boksluten skulle gå ihop och att ekonomin skulle skötas på bästa sätt.

-Men själv hävdade han ju att barmhärtighetsskälen stod högt upp. Han menade att detta var personer som hade det bättre som döda än de hade det i livet, slutar Hans Hulling på Värmlands Arkivcentrum.

Suicidalmord

Den som tog sitt eget liv kunde inte få syndernas förlåtelse och var därmed dömd till evig förtappelse. Men om man däremot blev avrättad för till exempel ett mord, ingick det i ritualen att få prästens välsignelse.

De var de här föreställningarna som låg bakom de besynnerliga brott som kallas för suicidalmord.

Arne Jansson, historiker i Stockholm, har i sin forskning uppmärksammat företeelsen som var vanligare än man kan tro just runt 16- och 1700 talen. Hans forskning rör suicidalmord i Stockholm från mitten av 1600- talet till slutet av 1700- talet. Och det var främst nedstämda, ensamma och isolerade människor som begick de här morden.

- I många fall fanns det en klar yttre orsak till depressionen. Det kunde vara en uppslagen förlovning, motgångar i arbetet, fattigdom eller vanära, berättar Arne Jansson.

Det är i de flesta fall barn som mördas. En anledning är att barn är lätta att övermanna, men en annan anledning var den inställning man hade eller den religiösa uppfattning som innebar att ett barn var säkert om saligheterna att komma till paradiset utan att behöva ångra sina synder, berättar Arne Jansson.

Däremot fick en vuxen människa på dödsbädden gå igenom en ånger och försoningsritual. Därför menade man också att det var ett svårt brott att ta livet av någon hastigt så att den mördade inte fick möjlighet att ångra sig och få syndernas förlåtelse av en präst.

Det var framförallt kvinnor som mördade i det här syftet.

- För det första var kvinnoöverskottet stort, vilket till stor del berodde på krigen. När det var som väst våren 1715 gick det så mycket som 1400 kvinnor på 1000 män i Stockholm. Många kvinnor var dömda till ett liv i ensamhet, berättar Arne Jansson.

Det var även en ringaktning och ovilja mot kvinnokönet, kvinnan sågs som en fresterska och mindre värdig person, dessutom försämrades kvinnors löner under den här perioden.

Arne Jansson har skrivit den historiska romanen Catharina Eketrä som bygger på ett verkligt fall som Arne stött på i sin forskning. Den handlar om en kvinna som föddes omkring 1670 i Småland. Hon blev tidigt föräldralös och reste till Stockholm där hon gifter sig med en man som gick till sjöss.

Catarina Eketräsk hör inget från sin man på många år och tar till slut för givet att han dött. När han sen kommer tillbaka är hon gift med en annan man och blir åtalad för tvegifte som var ett dödsstraffbelagt brott.

Medan hon väntar på att dödsdomen skulle fastställas satt hon på Smedjegården i Stockholm där de fångar som skulle avrättas förvarades. Medan hon satt där hade hon med sig en son, lille Arwed. En medfånge tog livet att barnet med klart syfte att bli dömd till döden och bli avrättad.

Brita Andersdotter hade vuxit upp på ett litet kronohemman i Litslena socken, någon mil öster om Enköping.

Hemmet hade varit fattigt med nio barn och fadern borta på arbeten i bergslagen långa tider.

tillfrågad om flickans uppväxt, hade hennes mor svarat, att Brita som oftast varit nedstämd till sinnes, sällan eller aldrig glad. Hon kunde inte minnas sig ha hört flickan skratta eller ens sett henne le.

Två gånger hade Brita fått ut på svag is just som hon blivit varnad. Båda gångerna hade modern känt det på sig och skickat en av bröderna att kasta ut lina. Andra gången hade Brita fallit i bröstsjuka efteråt och vägrat äta.

I milda ord hade sockenkaplanen förmanat henne och klargjort, att en självspilling icke kunde bestås begravning i vigd jord och kunde vara viss om sitt eviga plågostraff i helvetet.

Våren 1696 hade Brita begivit sig till kaplanen och bekänt, att hon fött ett barn i lönndom som hon dränkt i sjön. Brita fördes till Smedjegården.

Den 16 oktober hade Brita just fått  komma upp ur tjuvkällaren och satt på avträdet. Hon hörde lille Arwed leka utanför. Han hade nyss suttit i sin mor Catharinas famn, men sedan tagit sin käpphäst och lekt stall, medan Catarina lade sig att vila.

Någon klappade på ytterdörren, och Brita hörde vaktknekten resa sig från bordet för att gå och öppna. Hon kastades sig ut, ryckte till sig vaktknektens matkniv från en hylla i Corps du Gardie och rusade efter Arwed.

Innan någon hann hindra henne, tog hon fast pojken, höll honom i håret med vänster hand och skar av hans hals med den högra.

- De  två vanligaste sätten att mörda var med kniv och dränkning, berättar Arne Jansson. Man ska halsen av barnet och dränkning var särskilt vanligt vid den bro som byggdes mellan Norrmalm och Kungsholmen. Vi den bron passerade det mycket folk, och många barn tiggde där.

Barnen lockades med hjälp av en kringla eller brödbit och knuffades sen i vattnet av de levnadströtta suicidalmördarna.

Morden skedde ibland sponant efter en svårt motgång, berättar Arne Jansson. Andra har gått och planerat och kikat på barn i flera år innan de verkställde sin plan.

En yttre ånger på galgbacken fanns, men ingen enda i Arne Janssons forskning uttrycker någon verklig ånger.

Om en mördare inte straffades med döden skulle Gud straffa riket med missväxt eller farsoter.

Suicidalmorden blir mer och mer sällsynta i slutet på 1700- talet då synen på självmord mildras. Det finns ett prejudikat från 1787 där en suicidalmördare inte döms till döden och det blev nog vägledande, anslutar Arne Jansson. 

Bonuslyssning

I dessa två bonusspår kan du lyssna till Arne Jansson där han berättar om de olika graderingar som fanns när det gällde självmördares begravningar, och också om guldsmedsgesällen som begick suicidalmord och lämnade efter sig en levnadsbeskrivning.

Arkivens dag lördag den 13 november- hur var miljön förr? 

Hanna Rudolph är samordnare för Arkivens dag som funnits sedan 1998 och alltid äger rum den andra lördagen i november. 

I hela landet bjuder man på fullmatade program med utställningar, visningar, föreläsningar och andra aktiviteter på bibliotek, hembygdsföreningar och släktforskarföreningar.

 Varje år har Arkivens dag ett speciellt tema och i år det klimat och väder.

-När vi väljer tema försöker vi med breda ämnen, och i år valde vi klimat eftersom det är ett aktuellt ämne, berättar Hanna Rudolph.

Den absolut viktigaste anledningen till att det arrangeras Arkivens dag är att visa att arkiven är öppna för alla. Det ska fungera som en ögonöppnare för människor som vanliga fall inte kommer till arkiven.

-Man får ta en titt bakom kulisserna och guidas runt, berättar Hanna Rudoph. Det är också viktigt att poängtera att det är gratis att forska på arkiven och att de är öppna inte bara för den nu vanligaste forskaregruppen; universitetsforskare och släktforskare. En målgrupp som är viktig är den nya generationen och lärare.

-Internet är en bra inkörsport, men sen är det nästan nödvändigt att komma till arkiven för att fördjupa forskningen.

På frågan vad Hanna själv tycker är mest spännande att titta på i arkvien, svarar hon- medeltida handskrivna pergament.

-Även om de är svåra att läsa finns hjälp att få på arkiven, dels av arkivarier och arkivpedagoger men också genom de kurser som arrangeras av olika arkiv, avslutar Hanna Rudolph.

Se vad som händer nära dig:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".