1 av 9
2 av 9
Polisman på Brunnstorget i Göteborg. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
3 av 9
De gamla stadsmiljöerna var brandfarliga med trånga gränder. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
4 av 9
Björn Furuhagen
5 av 9
Mats Karlsson med några av släktforskarhandlingarna som rör Erik Olof Älg
6 av 9
Tårta till det hundrade programmet med fotografi av Erik Olof Älg. klicka på bilden.
7 av 9
Erik Olof Älg på skidor 1917
8 av 9
Erik Olof Älg med bybor från grannbyn Jansjö. Klicka på bilden.
9 av 9
Erik Olof Älgs skidor från Backe Hembygdsgård. Foto: Mats Karlsson

Släktband fyller 100! Tjuvskytten Erik Olof Älg och gamla polisbegrepp

Om länsmannens status och problem
2:59 min

Släktbands hundrade program! 

Genom åren har vi haft ett antal olika ramar eller teman. Den här säsongen har vi skildrat brott och brottslingar från förr, vilket bidragit till att ge en bild av hur man såg på människor som avvek från normen och vilka värderingar som styrde vardagen.

I dagens program får vi bekanta oss med en man som blev legendarisk redan under sin livstid. Han hette Erik Olof Olofsson och föddes i mitten av 1800 talet i Stensvattnet i Ångermanland. Så småningom fick han tillnamnet Älg.

Erik Olof Älg var tjuvskyttarnas tjuvskytt och kallades för Norrlands Robin Hood. Om honom har det  diktats, skrivits bygdespel och sånger om många av hans bravader.

Mats Karlsson är nästintill ättling till Erik Olof Älg, det var hans farfars morfars bror. På sin pappas sida har Mats hört berättelserna om Erik Olof Älg i hela sitt liv.

För att se om de var sanna gick han till arkiven och fann att Erik Olof Älg fanns med i nästan alla domböcker under 30 års tid.

-Pappa berättade en del, men framför allt var det farfar som berättade. Och det var de mest fantastiska historier jag fick höra när vi for upp och hälsade på släkten i Norrland, berättar Mats Karlsson.

Erik Olof Älg föddes i Stensvattnet, en fattig by på en utmark som  togs upp på 1830- talet. 

-Det var sankt och stenigt och eländigt, berättar Mats Karlsson. Att byn hette Stensvattnet beror nog på att det bara fanns sten och vatten där.

Byn fick 30 skattefria år efter att de börjat bryta mark för uppodling. Men när dess år var över kom nödåren 1867- 68 och folk svalt. Erik Olof Älg var då runt 18 år och hade redan visat prov på vilken skicklig skytt han var.  I skolan hade han till exempel skjutit småvilt och älg som han försåg skolfröken med.

-Rätt var det var kunde han dyka upp med en fälld älg till någon stuga i skogen där folk svalt, berättar Mats Karlsson.

Men med åren blev Erik Olof Älg mer och mer speciell. Han såg mer och mer älgen som sitt privata villebråd, och kom andra tjuvskyttar jagade han bort dem.

Hur många älgar sköt han då? Ingen vet, berättar Mats Karlsson. När folk frågade honom sa han på sitt speciella sätt; femhundra och flera tusen. Erik Olof Älg kunde varken räkna eller skriva, men när han väl fick chansen att tänka efter kom han fram till att det var runt 200 älgar han fällt, vilket nog var en underdrift, säger Mats Karlsson.

Erik Olof Älg fällde mer älg än han behövde, och för att gömma undan det styckade köttet hissade han upp det i granar. Långt efter hans karriär har man funnit såna här älgbitar, berättar Mats Karlsson.

I åtminstone 20 års tid var han ständigt jagad av länsman och kronojägaren för tjuvjakten. Under långa tider vistades han utanför hemtrakterna och befann sig i Borgafjällen hos lapparna. Där fick han lära sig göra skidor av lapparna, berättar Mats Karlsson.

-Man märker att länsman var frustrerad över att inte kunna fånga Erik Olof Älg. Länsman skäller på Stensvattenborna, för att de håller honom bakom ryggen, och på sin länsmanskollega i Junsele för att han inte gör tillräckligt. Han skriver då till sin överordnade, kronofogden, och begär att det ska utfästas en belöning. Men den avslås för att lagen just då ändras. Det får inte längre utfästas några statliga belöningar för att fånga brottslingar.

Ofta kunde han inte betala böter utan fick sitta av sina straff i fängelse istället. Bara tre år efter han ställs inför rätta första gången är han less på att vara jagad av kronojägaren och länsman. Han tycker inte att han får ro någon gång.

Vid ett tillfälle har Erik Olof Älg fällt en älg som han och svågern styckar i en bod. Då dyker kronojägaren med ett biträde upp och tar de på bar gärning.

-Det intressanta med det här är, säger Mats Karlsson, att över 50 år senare skriver kronojägaren i Sollefteå bladet om detta, att han sent kommer att glömma påsken 1870.

Sollefteå bladet 22 januari 1924

Var det gott om älg i skogarna, så var det också gott om tjuvskyttar.

En av de värsta tjuvskyttarna var en nybyggare, Erik Olof Olofsson i Stensvattnet i Fjällsjö. Med honom hade jag årligen i fem års tid rättegångar som alla vanligen slutade i edgång och böter.

Vid ett tillfälle å Ramsele ting yrkade länsman Forsell att den oförbätterlige Olofsson skulle kallas Älg, och vi började därefter kalla honom Erik Olof Älg.

Bland de många nappatagen med honom må jag här anföra följande.

En påsklördag hade jag förföljt Erik Olof Älg hela dagen. Jag fick så anledning till att hålla rannsakning med honom i hans hemvist och skaffade mig biträde för detta ändamål. Själv begav jag mig in i en bod för att undersöka, och tillsade biträdet att stanna utanför för att hålla dörren öppen.

Medan jag var därinne kom Älg inrusande tillsammans med sin svåger och överföll mig. Vi tumlade om med varandra på bodgolvet. Till sist kom jag på benen och tog upp min revolver.

De hörde att jag drog upp litet på revolvern och jag fick så pass rådrum att jag fick upp dörren som de slutit efter mig.

Jag begav mig hem och fick då se Erik Olof Älg komma efter mig med bössa. På cirka 100 alnars avstånd sköt han, men träffade mig inte.

Den påsklördagen glömmer jag inte så länge jag lever.

Johannes P Flemström, Kronojägare, Kyrktåsjö

Att det var ont om älg berodde på att Gustav III släppte jakten fri 1789 i stort sett, berättar Mats Karlsson. Och det tog ju kål på älgen, hela stammen var borta i början av 1800- talet nästan. Så 1825 förbjöds älgjakt vilkte gällde hela 1800- talet. Först efter kriget kommer jakten igång igen.

Erik Olof beskrivs av som satt, kraftigt växt, långa armar och rör sig med gungande gång på grund av han var plattfot. Hans kroppsodör var nog inte heller den bästa, säger Mats Karlsson. Han bodde ju alltid i sina kojor.

Men trots det träffade han kvinnor. De kanske var ensamma och helt plötsligt kommer Erik Olof med kött och blir en välkommen gäst.

- En gång höll han sig undan tre fyra år i Doroteafjällen. Han träffar då Sigrid i Avaträsk och 1885 föder hon tvillingflickorna Kristina Olivia och Johanna Margareta. En natt bultar det på porten, och när Erik Olof vaknar av bankandet vräker han sig ut genom fönstret och ger sig i väg i nattsärken på ett par skidor som väntade utanför fönstret, berättar Mats Karlsson.

Erik Olof Älg har uppmärksammats, bland annat i en radioföljetong i slutet av 1950- talet. När den sändes stannade arbetet av på sågverken, och det sägs att en disponenet ringde till Sverige Radio för att be dem flytta sändningen till kvällstid så att det inte skulle störa arbetet.

Han har även nämnt i en bok om Älgen (djuret) som kom för några år sedan och Dick Harrisson nämner honom i förordet om boken om legenden Robin Hood.

Kjell Höglund skrev också en sång. Han bodde i en grannby och kände väl till historien om Erik Olof Älg.

Erik Olof Älg bodde de sista åren hemma hos sin brorsdotter efter att i några år försökt bo på ålderdomshemmet.

När Erik Olof Älg dog 1934 blev det en notis i lokalpressen och till begravningen kom endast dottern Kristina och fattignämndens ordförande. Men det sägs att han vilar på den fina avdelningen på Backens kyrkogård tillsammans med skogsförvaltare och träpatroner.

På Backe Hembygdsgård finns Erik Olof Älgs skidor och några jakttrofeer bevarade.

 

Polisbegrepp från förr

Erik Olof Älg hade alltså ett lite ansträngt förhållande till länsman, dvs polisen.

När man hör talas om gamla tiders poliser, om fjärdingsmän och länsmän, så blir man emellanåt förvirrad över vad det var för uppgifter de hade. Björn Furuhagen är docent i historia och har forskat i polishistoria. Han berättar att de uppgifter som idag ligger på tre olika myndigheter, redan från tidig medeltid var ihopbakade i en och samma tjänst. Den person som landsbygdens folk oftast kom i kontakt med var fjärdingsman.

-Han skulle inte bara utföra polissysslor, utan han skulle också hjälpa till med att driva in böter och skatter. Det blev nästan fjärdingsmannens viktigaste syssla på 1800-talet, berättar Björn Furuhagen.

-De skulle också hjälpa till när det hände olyckor, och de skulle se till att broar och vägar sköttes. Så de var en slags allt-i-allo funktionärer.

Fjärdingsmännen valdes från början bland byarnas bönder, med tiden blev det ett mer modernt, avlönat arbete. Fjärdingsmannen hade dubbla uppdragsgivare. Dels skulle han företräda socknen gentemot centralmakten, det var av socknen han fick betalt. Men han blev också kungens eller statens förlängda arm ut i socknarna.

Samma dubbla roller fick den nya funktion som växte fram, länsman.

-De sorterade under fogdarna och skulle hjälpa till med skatteuppbörden, fortsätter Björn Furuhagen. Länsmännen var chefer över fjärdingsmännen, och ibland fick de också fungera som åklagare i lokala mål.

Både länsmän och fjärdingsmän plockades alltså ur socknens eget folk, och de hade en mycket rudimentär utbildning. Det förändras först under tidigt 1900-tal talet, då ytterligare en högre funktion inträdde på scenen – landsfiskalen.

-Det började bli lite bättre från mitten av 1800-talet, men egentligen är det först på 1900-talet när länsmännen ersätts med landsfiskaler som det kommer ett krav på en slags examen.

Men det var inte bara kungen och staten som via sina länsmän och domstolar kunde döma vanligt folk. Prästen och socknen hade också en roll.  I varje socken utsågs ett antal så kallade ”sexmän”, en slags kyrkans lokala ordningsmän, och de hade i uppdrag att berätta för prästen när någon i socknen bröt mot tidens moralregler.

Om prästen tyckte att saken var tillräckligt allvarlig kunde han välja att ta upp den på sockenstämman – som alltså blev en slags parallell domstol särskilt i familjerättsfrågor.

-Det var inte ovanligt att kvinnor drog igång processer på sockenstämmorna för att de hade det svårt i sina äktenskap, säger Björn Furuhagen. Andra mål som kom upp på dessa ting kunde handla om ungdomar som var ostyriga, eller konflikter grannar emellan. Inom byarna var man beroende av varandra på ett helt annat sätt än i städerna, och vardagen fungerade helt enkelt inte om folk var osams i byn.

I städerna såg vakt- och kontrollbehovet helt annorlunda ut än på landsbygden, så där växte också ett annat system fram. I de trånga gränderna i städerna var det först och främst den stora risken för eldsvådor som gjorde att medeltidsborgarna själva gick brandvakt om nätterna. Med tiden lejde man folk till sysslan, stadsvakter, som också fick mer och mer polisiär form.

-Det var en beväpnad och uniformerad vakt som man tog ut en särskild skatt för att bekosta.

Dessa stadsvakter fanns kvar en bit in på 1800-talet, och parallellt med dem hade man i Stockholm ett system med icke-militära polisuppsyningsmän. I mitten av 1800-talet inrättades man en enhetlig civil polis.

-Det var då man började med fotpatrullering och särskilda polisstationer, säger Furuhagen.

Men militären hade fortfarande polisiära befogenheter, och kunde sättas in som ett slags extrapoliser vid oroligheter. Detta skedde sista gången vid de stora demonstrationerna i Ådalen 1931, som slutade med katastrof då fem personer sköts ihjäl.

I mitten av 1800-talet reformerades Stockholmspolisen, och deras organisation spred sig först till landets övriga städer, och med tiden också till landsbygden. En viktig del i det nya systemet var att poliserna fick bättre utbildning. Från början hade det räckt med att en länsman kunde läsa och skriva och hade gott anseende i byn, men utbildningen blev nödvändig när polisen hade fått alltför dåligt rykte.

-Det var inte bara Guds bästa barn som blev poliser, förklarar Furuhagen som, har kontrollerat vilka personer som blev stadsvakter och poliser i Stockholm. Han har funnit att det var personer ur de fattiga undre samhällskikten som fick dessa många gånger svåra jobb.

-Det var drängar och gesäller, och de fick länge i stort sett ingen utbildning alls.

-Ibland ställde de själva till med oroligheter och bråk.

Polisväsendet fortsatte att vara delvis kommunal, och delvis statlig tills man slutligen förstatligade polisväsendet 1965.

Björn Furuhagen har skrivit en kort historik över polisens organisation genom århundradena. Här finns en länk till den:

Hör också Björn Furuhagen berätta om länsmannens status och problem:

Björn Furuhagen om hur behovet av poliser växte fram:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".