säsongspremiär 19 september

Lockad till Orienten

När vi tänker på våra förfäder så är det lätt att tro att de på sin höjd passerade sockengränsen då och då, men genom alla tider har det funnits en grupp människor som varit mer rörliga än andra och som tagit sig ut i världen.

En av dem var mjölnarsonen Kalle Qvarnström från Värmland som for till Baku, i nuvarande Azerbadjan vid Kaspiska havet, för att delta i den stora oljerushen vid 1800- talets slut. Men i Baku fanns inte bara olja utan också svåra sjukdomar och våldsamheter. När till sist revolutionen bröt ut 1917 fick de svenskar som var där fly hals över huvud. 

I slutet av 1800-talet lockades äventyrliga västerlänningar av oljefyndigheterna vid Kaspiska havets västra strand. Några av dem som kom dit tidigt, var de svenska bröderna Nobel.

De startade raffinaderier och en rad andra företag som hade med oljan att göra. För att driva dessa verksamheter behövde man bra tekniker och de svenska företagen hämtade många av sina tekniker hemifrån Sverige.

Baku var känt sedan många århundraden tillbaka för sina heliga oljekällor.

-Oljan låg ytligt och bubblade upp ur marken. Den fattade lätt eld och soldyrkarna trodde då att helig andar kom underifrån jorden och talade till dem.

Det här berättar Brita Åsbrink som forskat och Bakusvenskarna och också skrivit en bok om dem. Hon berättar att Ludvig Nobel ganska tidigt förstod vilka rikdomar som fanns i marken.

Men det var först när Robert Nobel kom dit 1873 i ett helt annat ärende som Nobelbröderna bestämde sig för att göra en storsatsning i Baku. Robert hittar inte det virke han hoppats finna. Han återkommer 1874 och köper ett litet raffinaderi och en jordlott av skepparen Debour. Brodern Ludvig kommer till Baku 1876.

Bröderna Robert och Ludvig Nobel startade raffinaderier och en rad andra verksamheter som hade med oljan att göra. För att driva allt detta behövde man bra tekniker och annat duktigt folk, och många av dem hämtades i Sverige.

En av dem som lockades att flytta till Baku var mjölnarsonen Kalle Qvarnström från Stavnäs socken i Värmland. Under Kalles porträtt på en gård i Sörmland sitter hans ättling Björn Qvarnström.

-Han var min farfars far. Han var tekniskt begåvad och nöjde sig inte med att stå i en kvarn utan ville vidare. Han utbildade sig och hamnade i Göteborg på det mekaniska företag som med tiden skulle utveckla sig till Eriksbergsvarvet.

Det var på Eriksberg i Göteborg som Kalle Qvarnström blev värvad till Baku. Riktigt hur det gick till vet ingen, men man får förmoda att någon som kände honom tyckte att han var duktig och hade tipsat om att han fanns. 1878 hamnade han första gången borta vid Kaspiska havet.

Bara att ta sig dit var ett stort äventyr. En av hans söner, Wilhelm Qvarnström, skrev om dessa strapatser långt senare i en minnesskrift:

”För de första svenska resenärerna var resan lång och besvärlig. Båt till Åbo, tåg i etapper till S:t Petersburg, Moskva, Tsaritsyn (senare Stalingrad) på Volgastranden. Därefter vidtog en behaglig färd på flodångare till Volgas mynning vid Astrachan, omstigning till flatbottnade pråmar genom det grunda deltat till ångbåtsredden, som låg utom synhåll från land. Sista etappen blev båtresan på Kaspiska havet.

Från sjösidan ser staden ståtlig ut, vackert belägen som den är vid en stor havsbukt på halvön Apscheron. Bebyggelsen reser sig amfiteatriskt från stranden. Men på närmare håll fick nykomlingarna från Norden säkert intrycket av att ha kommit till en ökenstad: överallt en steril sandstäpp. Några ynkliga träd mitt i staden gjorde patetiska försök att verka trädgård. Och inte blev det bättre när man installerats på sina arbetsområden, antingen det blev fabrik i Svarta staden eller i de 12 km därifrån belägna borrfälten i Tartarbyarna Sabutji, Balachany, Romany och Surachany.”

-Kaukasien på den här tiden var väldigt outvecklat, säger Brita Åsbrink. Den lilla staden Baku var omgiven av en mur och hade små, platta hus, slingrande gator. Staden ligger som i en gryta, med hamnen längst ner och bergen bakom som klättrar uppåt.

-Det var svårt och farligt att bo där, fortsätter Brita Åsbrink.

-Många dukade under av olika sjukdomar som malaria och TBC, och koleran härjade nästan varje sommar.

Ludvig Nobel försökte ordna förhållandena för de svenskar han lockade dit. Han byggde en liten villastad, som kallades Villa Petroleum för sina anställda, för att de ska kunna leva och må bra, och stanna länge och ta dit sina familjer. Området omfattade 12 hus inklusive disponentbostad.

-Ludvig kallade området sitt lilla paradis, säger Brita Åsbrink.

Framme i Baku fick Kalle Qvarnström först anställning som mekaniker, men han steg ganska snabbt i graderna berättar Björn Qvarnström.

-Han var chef för den mekaniska verkstaden. Den var då precis nystartad av Ludvig Nobel och det man gjorde var att utveckla nya tekniker att få upp oljan.

Kalle var anställd av Nobel i 11 år, men sen vågade han sig på att starta sin egen verksamhet. Tillsammans med en kompanjon startade han en verkstad, och köpte han en tomt där de anlade ett oljeraffinaderi. Efter några år lämnade kompanjonen Baku, och det var egentligen då som affärerna tog fart på riktigt. Nu titulerade Kalle sig fabrikör:

-Det går väldigt bra för Kalle. Han skickar hem pengar till sin far, och har planer på att bygga en ny stor kvarn till sin far, säger Björn Qvarnström.

-Redan på 1880-talet skickade Kalle hem 10.000 kronor! Säger Björn, och tillägger: Det var nog en ansenlig summa pengar vid den tiden.

Kalles liv förändrades på flera sätt.  Till den bostad han delade med en annan svensk i Baku kom Kristina, en ung svensk kvinna, som skulle sköta deras hem

-De behövde en hushållerska, och det var Kristina Dahlin som kom dit. Antagligen kände de henne från början, tror Björn Qvarnström. Kristina och Kalle fick tre barn tillsammans, Wilhelm, Valdemar och Dagmar.

Tillvaron i Baku var hård på många sätt, inte minst gjorde klimatet tillvaron tuff för de ovana svenskarna. Somrarna var otroligt heta, och sjukdomar grasserade i värmen. De flesta i svenskkolonin skickade hem sina familjer, det gällde också familjen Qvarnström. Barnen blev också hemskickade för att gå i skola, den äldste sonen Wilhelm hann med att utbilda sig till civilingenjör och åka tillbaka till Baku för att med tiden börja arbeta i sin fars företag.

Men det fanns mer än klimatet som gjorde vardagen hård för Baku-svenskarna. Våldet låg på lut hela tiden, rån, överfall och till och med mord var vanliga. Också detta måste familjen Qvarnström hantera. Hur de tänkte förstår man av en dagboksanteckning, skriven av en annan svensk, Gunnar Dahlgren, i Baku:

”Herr Qvarnström, fabriksägare var äfven där. Vi kom förstås att tala om de begågna morden och hvad säkerhetsåtgärder man skulle vidta. Qvarnström höll på, att för dessa anarkister var intet att göra och att man ej hade någon nytta af att bära revolver, för den kan man aldrig begagna, helst som mördare alltid skjuter bakifrån.

För röfvare var den heller till ingen nytta, för skulle man begagna den mot en, blef man strax ovillkorligen ihjelskjuten af en annan. Bäst var att låta dem ta pengar och klocka, men man bör ej ha mindre än 15 till 20 rubel på sig, för få rövarna ej så pass mycket, får man stryk. Jag höll dock på att det kunde bli tillfälle då man kunde ha nytta af revolver och att man i alla fall kände sig mera trygg med än utan. En qvinna blef häromdagen i en gränd, nära Strandgatan och midt på dagen frånrövad 140 rubel, som hon förvarade i barmen, där röfvaren letade fram dem.”

-Man skulle alltid ha en summa pengar på sig så att man kunde muta sig ur situationer. Det kunde vara poliser som stoppade en på gatan, och om man inte gav dem en dusör så kunde man bli inburad eller i värsta fall avrättad, berättar Björn Qvarnström.

Han tror att tillvaron där borta vid Kaspiska havets strand, tedde sig väldigt olika för svenskarna beroende på om de var kvinnor eller män. Männen lärde sig det ryska språket ryska i arbetet, men de svenska kvinnorna kunde oftast språket betydligt sämre och hade sannolikt ett tråkigare liv.

-De hade det nog ganska besvärligt, inte bara för att de inte lärde sig språket, tror Björn Qvarnström. Kvinnorna var tämligen isolerade, de bodde ju i en ganska sluten stad och umgänget var nog inte så stort som de var vana vid hemma, tror han.

-Männen däremot hade nog intressanta liv med spännande arbete som dessutom var lönsamt.

Ändå fanns det ljuspunkter.
-De svenska familjerna hade oftast hushållerskor som också var svenskor. Och jag har faktiskt sett någonstans att en del av handlarna i Baku till slut lärde sig en smula svenska så att de svenska kvinnorna kunde utföra sina ärenden enklare, säger Björn.

Vardagsvåldet var svårt i Baku, men det skulle bli värre. I början av 1905, då Ryssland låg i krig med Japan, bröt våldsamma strider ut på flera platser runt Kaspiska havet.  Det var de första försöken till den kommande ryska revolutionen.

-De ryska arbetarna var oerhört fattiga, de hade dåliga löner och levde under usla förhållanden, säger Brita Åsbrink. Det kokade över hela Kaukasien. Revolutionärer kom ut på verkstäder och fabriker och agiterade. Bland dem fanns troligen Josef Stalin, som var en ung revolutionär på den här tiden.

Under oroligheterna i början av 1900-talet skjuts tre av Nobels svenska anställda. I Baku fick striderna etnisk och religiös karaktär. Och mitt i våldet fanns familjen Qvarnström.

-Folk satte eld på oljekällor och fabriker, och det brann över hela regionen. Svenskarna kunde egentligen bara titta på, säger Björn Qvarnström.

Tiderna fortsatte att vara svåra. 1914 utbröt första världskriget, och då avstannade oljeproduktionen nästan helt. Och så kom då 1917, när den stora ryska revolutionen genomfördes. Baku låg långt bort från Moskva, men till slut nådde revolutionen också de stora oljefälten vid Kaspiska havet. Den här gången flyttade Kalle västerut, men först efter lång tvekan

-Kalle är ihållig, och tror i det längsta att det ska ordna sig, berättar Björn Qvarnström. Kalle skaffar sig ett kontor i S:t Petersburg varifrån han styr affärerna. Kalles bror, som också varit med i Baku flyr dramatiskt 1918 genom inbördeskrigets Finland, och tar sig över isen till Åland, varifrån han åker pansarbåt hem till Sverige. 1919 ger också Kalle upp när hans kontor blev pepprat av kulhål.

Väl hemma i Sverige igen grämde sig Kalle över att hans livsverk fallit i spillror. Under en period var han i Amerika, men han insåg att den mesta oljan fanns ute till havs, och det fanns ännu ingen teknik för att ta hand om den.

Björn Qvarnström har hört talas mycket om Kalle under sin uppväxt.
-Man har alltid pratat om honom som en driftig person. Han var en man som vågade ta itu med saker och ting, hade han en dröm så förverkligade han den. Bara en sån sak som att resa kors och tvärs över jordklotet på slutet av 1800-talet.

-Kalle var en person som fick saker gjorda. Det var en sjutusan till karl, helt enkelt, avslutar Björn Qvarnström.

Björn Qvarnström har fått många uppgifter om sin farfars far av släktforskaren Göran Eriksson i Stockholm som funnit en del av sitt stora material på Folkrörelsernas arkiv i Karlstad.

Det finns en hel del lämnat efter Bakusvenskarna som bevaras i våra arkiv. Tekniska museets arkiv i Stockholm är ett av dem.

Brita Åsbrink har tillbringat många timmar på arkivet, och visar en personförteckning med hundratals namn på människor som arbetade i Baku. Det är en samling öppenhjärtliga och fylliga berättelser som är nedtecknade av Ludvig Borggren 1929.

En av personerna som tecknas är Axel Blomgren från Smedjebacken. 1910 kom han till Baku, men skickades till Turkestan för att elektrifiera borrfälten. Där träffar han sin hustru och kommer 1917 tillbaka till Baku.

-Men där blir han utsatt för beskjutning av turkar och engelsmän. Så småningom blir de berövade sina ägodelar men håller sig kvar i Baku eftersom hans svärmor inte får utresetillstånd. 

Bolsjevikerna erbjuder Axel Blomgren en tjänst i det nya nationaliserade oljebolaget eftersom de behöver arbetskunnigt folk. Axel blir lovad lön i guld och den bästa våningen ska utrymmas för honom och hans familj.

Samtidigt proklamerar Lenin att de som obstruerar eller inte samarbetar ska tagas ut och skjutas.

Axel Blomgren bestämmer sig då för att fly och ta sig hem till Sverige.

Idag finns inte mycket kvar av Villa Peteroleum, disponentvillan plundrades ganska omgående men finns fortfarande kvar. De andra husen har succesivt försvinnit, avslutar Brita Åsbrink.

Arkivtips

På Tekniska museets arkiv finns brev, fotografier och annat material. Mycket av materialet finns på deras hemsida, annars har de en stor och rymlig forskarsal.

Det finns många arkiv som rymmer företagsmaterial. Men företagen har aldrig haft samma krav på sig att som till exempel myndigheter att arkivera efterlämnade papper.

Några få stora företag  har egna arkiv och museér, annars pågår det sedan ett antal år byggande av speciella industri- och företagsarkiv. De flesta av dem drivs ideellt.

De material i företagsarkiven som i första hand kan vara av intresse för släkt- och personforskare är lönelistor, personalhandlingar, så kallade minderårsböcker där de barn som arbetade i industrierna finns speciellt förtecknade. Det kan också finnas gesällbrev från olika hantverksföreningar. Ofta har företagsarkiven också tidningsurklipp samlade.

Centrum för Näringslivshistoria har arkiv från cirka 300 stora svenska företag.

På deras sidor finns också en speciell länk där det ligger material om de svenska Nobel-företagen i Baku. Där finns ett digitalt arkiv som är under uppbyggnad.

 

Det finns också en rad regionala och lokala företagsarkiv. De finns samlade i Näringslivsarkivens förening, NAF. På deras hemsida finns en lista med alla de regionala arkiv som hos sig har näringslivsmaterial.

Det är inte lika självklart att leta i dessa arkiv som i till exempel vanliga mantalslängder. I de flesta fall är nämligen dessa arkiv ägda av sina respektive företag och betalar för att ha dem i arkiven. Det är med andra ord företagen själv som avgör vem eller vilka som ska få söka efter uppgifter där.

Böcker

Brita Åsbrink: Ludvig Nobel "Petroleum har en lysande framtid! En historia om eldfängd olja och revolution i Baku" 

Bengt Jangfeldt "Svenska vägar till S:t Petersburg"

Max Engman "Dagligt liv i S:t Petersburg: bland kejsarens finländska undersåtar".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista