Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer hösten 2018

Skogsfinnar

1 av 9
Karta över Grannäs 1672
2 av 9
Kjell Söderlund
3 av 9
Nyckeln i Grannäs grävs fram.
4 av 9
Gården Ritamäki i Lekvattnet . Foto: Seppo Remes.
5 av 9
Svedjeråg.
6 av 9
Svedjan brinner. Foto: Seppo Remes.
7 av 9
Nuuttis nyckel från 1600- talet. Foto: Lasse Söderlund.
8 av 9
Karta över skogsfinnarnas utbredning i Sverige.
9 av 9
Maud Wedin

Skogsfinnarna, eller svedjefinnarna som de också kallas, kom till Sverige i slutet av 1500 talet. De kom i tusental och befolkade stora delar av landet. Idag är många ättlingar till dessa nybyggare som bröt mark i svenska obebodda trakter.



De lockades till Sverige med skattefrihet och tillgång till stora skogsområden som de fick använda för sin speciella svedjebruksteknik, huuhta.

Genom att bränna ner skog och så en speciell råg i varm aska fick de skördar som var enorma jämfört med det svenska åkerbruket.

Förutom tillgången till de stora orörda skogarna i Sverige lockades de finska nybyggarna med skattefrihet, under sex år, men ibland mer.

Den svenska staten ville få det obebodda inlandet koloniserat och med det också nya skattebetalande hemman.

Många skogsfinnar lämnade också Finland på grund av fattigdom, nödår, svåra tider efter krig och fogdevälde. De kom främst från Savolax, norra Tavastland, norra Satakunta och Österbotten.

Den första kolonisationsvågen gick mot Södermanland, Tiveden, Karlskogaområdet och Ångermanland under 1580-talet. Från 1590-talet skedde inflyttningarna främst via Gästrikland.

Under några årtionden koloniserades snabbt skogsområdena i södra och mellersta Norrland, vidare mot Orsa Finnmark, Bergslagen, Värmland och Norge.

Maud Wedin skriver just slutorden på en avhandling om skogsfinnarna i Norrland.

Hon har själv rötter i finnbygderna i södra Medelpad och Norra Hälsingland. För att kunna studera skogsfinnarna har Maud Wedin lusläst domböckerna från 1600- talet i Gästrikland, Hälsingland och södra Medelpad.

Maud Wedin säger att  man inte alltid såg på skogsfinnarnas svedjande med blida ögon. Bruken klagade eftersom de behövde träkol. Bönderna ansåg att marken som skogsfinnarna eldade upp var deras.  Därför infördes restriktioner mot svedjebruket redan i mitten av 1600-talet.

Vid mitten av 1600-talet hade kolonisationen nått sitt maximum, spridd från Tiveden i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till norska Telemark i väster.

Ännu i dag kan man se spår efter deras bebyggelse och kultur. Till exempel finns det rökstugor kvar i Värmland.

En av dom, Ritamäki, var bebodd ända fram till mitten av 60 talet av ett syskonpar. Rökstugorna var unika och saknade skorsten. Värmen hölls länge eftersom man hade en stor stenugn i hörnet av stugan.

Försvenskningen gick långsamt i många områden. I Dalarna dog finska språket ut först på 1880-talet och i Värmland fanns språket levande ända fram till mitten av 1900-talet.

Idag finns den skogsfinska kulturen bevarad, bland annat i form av ortnamn, som återfinns i stort sett i alla finnskogsområden. I Norrland och Orsa Finnmark finns närmare 3000 ortnamn bevarade.

Ola Engström från Viksjö i Ångermanland ger exempel på hur det i hans bygd finns mängder av namn som fortfarande används.

Nuutti blir Knut i Grannäs

En av de många finnar som kom till Sverige, hitlockade av löften om skattefrihet och goda möjligheter till svedjebruk var Knut, eller Nuutti som han hette i Finland. Han kom tillsammans med sin bror  Matti Pekkainen.

Kjell Söderlund i Bollnäs är ättling till Knut, och han har forskat i de båda brödernas öden.  Kjell frågade en gång i sin ungdom sin farfar var släkten kom ifrån, och farfadern då sa att det var en finsk adelsman som rymt hemifrån efter att ha blivit misstänkt för dråp i Finland.

Eftersom Kjell visste att farfadern sällan tog i för hårt i sina berättelser, utgick han från att det låg en del sanning i berättelsen. Det gjorde det också, historien var nästan sann.

De två bröderna Pekkainen arrenderade en adelsgård i närheten av Åbo i Finland. Därifrån flydde de efter att Knut varit i slagsmål och dödat en man. Den dråpanklagade Knut och hans bror fann det bäst att ge sig av till Sverige.

De kom med båt till Gävle, och de gick sedan den långa vägen upp till södra Hälsingland. De byggde sig varsin gård i Grannäs, utanför det som idag är Bollnäs.

Det gick bra för Knut här, Kjell Söderlund har sett i arkiven att han redan efter några år hade nästan 40 djur på sin gård. Men så var också svedjebruket lönsamt. När en vanlig svensk bonde kunde få ut 5-6 korn på varje sått frö, kunde svedjebruket ge flera hundra.

Men när möjligheterna att svedjebruka med tiden blev sämre måste Knuts efterlevande flytta. Kjell har följt dem till Bingsjö i Dalarna, där de bodde i tre generationer, och sedan tillbaka till Grannäs igen.

För några år sedan började Kjell läsa en kurs i arkeologi vid mittuniversitetet. Han skrev först en uppsats om Knuts rökstuga, och professorn på kursen blev så intresserad att hela kursen sommaren därpå åkte till platsen där man trodde att gården legat för att göra en fosfatkartering, ett slags jordanalys som kan avgöra om det funnits människor på platsen.

-Vi satte spaden i jorden, och grävde ett hål som var en kvadratdecimeter stort, och just på denna fläck hittade vi en 1600-talsnyckel, berättar Kjell. 

-Det var som att Knut var där och sa välkommen!

Också de följande provgroparna gav resultat. Man hittade strax därpå en 1600-tals mynt, och den också en kritpipa som kunde dateras till samma tid. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".