Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer hösten 2018

Valloner och resande

Publicerat söndag 5 februari 2006 kl 08.04
1 av 3
Österbybruk i Uppland
2 av 3
Claes och Monica Gille
3 av 3
Hund- Fia med man och barn. Foto ur Polisunderrättelser, 1902.

Valloner

På 1600-talet kom flera tusen valloner till Sverige. De rekryterades hit för att bygga upp och arbeta i de många järnbruken runt om i landet. I Uppland, Östergötland, Småland, Västmanland, Värmland och Västerbotten. Idag är det många som med stolthet berättar att de är vallonättlingar, och inom släktforskningen finns det många som arbetar med just valloner.

I Släktband hör vi Claes och Monica Gille berätta om hur vallonerna kom till Österbybruk i Uppland och hur deras liv såg ut

Vallonerna kom från Vallonien som omfattar ett område i dagens södra Belgien, norra Frankrike och delar av Luxemburg. Vallonerna hade en speciell teknik i sina järnbruk runt Ardennerna som gav ett bra smidesjärn.

Det var inledningsvis två duktiga affärsmän som själva var valloner  men som bodde i Amsterdam som satte fart på valloninvandringen till Sverige, Wellem de Besch och Louis de Geer.

De Besch etablerade sig allra först i Finspång i Östergötland, och de Geer kom senare att arrrendera järnbruk i Uppland. När han senare blev naturaliserad svensk kunde han köpa bruken och bygga upp en enorm verksamhet med hjälp av söner, svågrar och andra närstående.

Louis de Geer erbjöd svenska staten att låna pengar så att man kunde betala av den stora skulden Älvsborgs lösen till danskarna, och i utbyte mot det fick han etablera sig här.

Vallonerna rekryterades vid särskilda kontor ibland annat Namur och Liége och skrev kontrakt på ett visst antal år som de skulle arbeta i Sverige. Efter kontraktstiden kunde de återvända om de ville men de allra flesta stannade kvar i Sverige.

Vallonbruken bildade hela samhällen i miniatyr. Vallonerna var oftast Kalvinister och hade med sig egna präster till Sverige. På Österbybruk i Uppland ordnade prästen skolundervisning för alla barn, flickor och pojkar upp till tolv års ålder.

Lönen bestod av en bostad som alltså hängde samman med anställningen. Till den hörde en liten täppa där man kunde odla för eget bruk. Ofta hade arbetarna också några djur, en gris och en ko. Den man som inte orkade arbeta lika hårt längre hamnade i det speciella system som vallonerna tagit med sig hemifrån, och som helt enkelt gick ut på att man fick sysslor som inte var lika tunga, givetvis mot mindre betalning. Kvinnorna arbetade ofta åt herrgården, och hade givetvis att ta hand om huset, den egna jorden och djuren. De gick också med mat till smedjan varje dag, och dessutom måste de tvätta kläderna som använts i smedjan. Man använde vitt lintyg eftersom det stod bra mot hettan, men som givetvis var alltigenom svart efter arbetet. Bostaden var kopplad till mannens arbete och om han dog stod kvinnan utan bostad. Därför fanns det på de stora bruken kvinnohus eller änkehus, där de kunde bo med sina barn en tid.

Arbetet i smedjorna var hårt. Man brukade dela in i arbetslag som arbetade i 3- eller 4-timmars skift. När man gick av sitt skift sov man i ett speciellt utrymme, labbyn, som låg precis vid smedjan. Där sov man sina 3-4 timmar, och sedan var det dags att gå på skiftet igen. Så arbetade man hela veckan, gick av skiftet på lördagen, och sent på söndagen var det dags att elda upp smedjan igen. Innan man gick av skiftet skulle det badas. Vattnet värmdes upp med hjälp av en smälta tagen ur ugnen. Mästersmeden badade först, och kolpojkarna sist, alla i samma vatten.

Långt ifrån alla valloner arbetade i smedjorna. Många var kolare eller timmermän och arbetade i de grenar som försörjde smedjorna med råvaror. Många menar att just dessa senare kategorier valloner assimilerades snabbare med svenskarna. Det syns bland annat på att de ändrat sitt namnskick till det svenska. I Sverige var det vanligaste att man fick namn eftersin far. Hette far Anders hette sonen Andersson och dottern Andersdotter. Men vallonerna hade familjenamn där samma efternamn fortsatte i släktleden. Det här namnskicket levde kvar hos många smedssläkter, och det som idag minner mest om vallonerna är de många franskklingande efternamn som förknippas med befolkningsgruppen.

Släktforskningshjälp för vallonättlingar

I fliken till vänster på den här sidan kan du hitta en länk till Sällskapet Vallonättlingar som har en hemsida med mycket information för den som vill veta mer om vallonernas historia. Och på deras hemsida finns i sin tur gott om matnyttiga länkar och litteraturtips för den som släktforskar om valloner.

Ove Renger som är samordnare för släktforskning inom Sällskapet Vallonättlingar berättar i Släktband att det finns fem personer inom Sällskapet som hjälper de som vill söka sina vallonska rötter.

Har man alltså en misstanke att vara vallonättling kan man höra av sig till Sällskapet Vallonättlingar med ett e- postbrev. Skriv då namn på den vallonättling man tror sig tillhöra, bifoga ditt eget namn och personnummer, samt ytterligare info om någon eller ett par generationer bakåt.

info@vallon.se är adressen.

Ove Renger tipsar också om att det på vissa bruk finns egna arkiv. I  originalhandlingar kan man hitta anställningsbevis, inkomstuppgifter, hur familjen bodde, hur familjebilden såg ut, vad hustrun gjorde mm.

Resande

En annan grupp, som hade stora yrkeskunskaper, inom många områden, var resandefolket. De som allmänt kallades för tattare tidigare.

Deras liv här i landet fick helt andra villkor än vallonernas.

I äldre texter fram till mitten på 1900 talet satte man likhetstecken mellan resande och romer, eller zigenare och tattare som man sa då.

Under 60, 70 och 80 talen blev den tongivande åsikten att de resande var ättlingar till ett jordlöst kringresande proletäriat.

Men under senare år har forskare börjat hävda att de resande hade romskt ursprung.

Bo Lindwall är släktforskare.  Han förvånades när han upptäckte att det fanns människor i Sverige som ännu på 1930- talet aldrig varit i närheten av en församlingsbok eller mantalslängd.  

Eftersom vi aldrig haft en riktig folkräkning i Sverige och SCB:s statistik över befolkningen baserer sig på utdrag ur husförhörslängder och församlingsböcker så gäller alla uppgifter om Sveriges befolkning vid en viss tidpunkt endast den kyrkobokförda befolkningen, den faktiska befolkningen går inte att få några siffror på.

Med andra ord syns många av de resande inte i kyrkböckerna. Bo Lindwall hittade dock de resande i andra källor, bland annat i passhandlingar, domstolshandlingar och fångrullor. 

Att de resande inte syns i kyrkböckerna kan bero på flera anledningar säger Bo Lindwall. Dels på de resandes kringvandrande levnadssätt, men också på myndigheternas, eller socknarnas, ovilja att skriva de resande i en socken. De befarade nämligen att de resande skulle komma socknen till last.

Bo Lindwall upptäckte också när han tittade i fångrullorna, passjournalerna och domstolshandlingarna att de resandes utseende ofta var beskrivet. Till exempel kunde det stå att de hade ziguenarfärgat ansikte, mörkt hår och bruna ögon.

På 1700 talet var de resande ofta borgare i små städer. Redan på 1600-talet utsågs till exempel Vimmerby, Gränna, Hjo, Falkenberg och Falköping till tattarstäder, städer dit de resande kunde slå sig ner.

En del resande assimilerades och gav upphov till högborgerliga släkter . Och det var också myndigheternas plan, att göra de resande bofasta.

På 1800 talet blev klimatet hårdare för de resande. De relativt accepterade yrken som många resande hade på 1700 -talet , glasförare, hästdoktor, vallackare, mm., försvann eller togs över av yrkeskunniga personer, som till exempel veterinärer.

Det är dock viktigt att tänka på, säger Bo Lindwall, att det blir en ensidig bild om de resande eftersom de uppmärksammar de negativa sidorna. En slagskämpe kunde i verkligeheten vara en kärleksfull far.

I senaste Släktforskarnas årsbok 2005 kan man läsa om Hund- Fias härstamning- om de resandes ursprung som Bo Lindwall skrivit.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".