Chatt med barnpsykologen Majlis 16/3-10

Barnpsykologen Majlis Winberg Salomonsson var med i P4 Extra och pratade om hur man samtalar med barn. I chatten efteråt kom det flera frågor om viljestarka barn. Läs hela chatten här:
moderator:Nu öppnar vi chatten med vår barnpsykolog Majlis Winberg Salomonsson. Välkomna med frågor.
Marie:Hej! Min 10-åriga son har inget driv eller lust att bli bra på något (skolan, sport osv). Han vill alltid bara göra minsta möjliga ansträngning. Hur motiverar man sitt barn till att vilja prestera, kämpa lite för att komma framåt och känna tillfredställse med det?
Majlis Winberg Salomonsson:Hej, jag undrar om han blivit så på senare tid. I denna ålder kan det nämligen bli mer av håglöshet och passivitet innan kraften kommer inför att ta steget till tonårstiden. Kanske ni kan tala med honom och finna ut något speciellt område, som skulle intressera och väcka lust.
Sanna:Hej. Min son är 6 år, född december -03. Han gå i sexårs. Hur vet jag om han inte är redo för skolan? Han har ibland väldigt svår att koncentrera sig och kan då störa väldigt. Dock tror jag inte han är själv med att störa, hakar då gärna på. Hur kan jag motivera honom till att lyssna mer och inte störa? Hur motiverar jag honom även till att säga ifrån om andra barn skyller på honom och han inte har varit inblandad vid olika händelser? Ex en klasskamrat hävdade att min son slagit en annan klasskamrat och i själva verket var det ett annat barn. Tack på förhand för ditt svar Hälsning Sanna
Majlis Winberg Salomonsson:De flesta barn är litet stökiga just i sexårs men det brukar räta ut sig fram till skolstart. Att vänta ett år med skolstart är ett stort ingrepp som man bara tar till i nödfall. Du vill stärka hans självkänsla och det kan du göra genom att uppmärksamma honom och uppskatta honom och det han gör.
anders:hur ska jag göra när min nya tjej tycker att mitt barn 8år är bortskämd. hon har inga egna barn och är 35år. jag kan ju inte ändra på min dotter helt plötsligt
Majlis Winberg Salomonsson:Du kan inte ändra på din dotter helt plötsligt men kanhända har din dotter ändrat sig, dvs hon kanske reagerar på att det har kommit in en tjej i ditt liv. Du hamnar emellan och behöver ge båda din uppmärksamhet. Lycka till med uppgiften!
Victoria:Hej! Har en tjej, snart 3 med mycket stark vilja, vilket är helt ok. Men mer eller mindre ofta får hon raseriutbrott. Kan va trötthet eller en småsak som utlöser detta. Vid dessa tillfällen blir hon rasande, försvinner med blicken, ser inte mej eller hör inte mej, o gör vrålande ljud, skriker. Försöker jag lämna henne i fred springer hon efter för att slå, klösa, eller bara dra i mej. Försöker jag hålla henne för att lugna sej gör hon samma sak. Det sista har hon försökt bita mej. Utbrotten håller på i 30-45 minuter o under tiden är hon som sagt inte kontaktbar. Eller om det går in att jag ber henne lugna sej så skriker hon nej. Detta har hållt på till o från sedan hon var ca 1,5 år. När hon väl kommer till sans blir hon otroligt ångerfull och ledsen. Vad kan man göra för att tackla detta? och för att göra utbrotten mildare? Lillasyster blir otroligt ledsen o orolig, rädd när hon får dessa utbrotten. Är det fullt normalt? Gör hon det för att få uppmärksamhet? Eller gör vi som föräldrar nåt tok?
Majlis Winberg Salomonsson:Ni har en kraftfull liten tjej. Hennes utbrott verkar starka och både hon och alla ni andra i familjen mår dåligt av dem. Kan man prata med henne när hon är kontaktbar, dvs inte är mitt i utbrottet, tala med henne om vad ni kan göra, hur ni kan stanna upp innan alltihop brakar loss. Jag tycker du gör klokt i att inte lämna henne. Även om hon fortsätter sparkandet så är hon ju medveten om att någon är med henne. Reaktioner av detta slag brukar klinga av när barnet växer till sig men det är en klen tröst medan det pågår.
Karin:När ett av våra barn var ca.9år ville han inte gå till skolan. Ont i magen sa han.Det gick flera veckor,vi gick till doktorn ett par gånger. Fanns inga fel. Ni behöver specialisthjälp sa dr. Tid hos psykolog med hela familjen. Rådet vi fick var att tvinga barnet till skolan. Detta gjorde vi!!! Har allt sedan dess haft dåligt samvete för detta. Ångrar mig djupt. Barnet talade om för mig när han var vuxen varför han inte ville gå till skolan den gången. Vad kan jag gör för att gottgöra detta övergrepp på mitt barn? M.v.h.
Majlis Winberg Salomonsson:Du ger en fin beskrivning av hur ett barn pratar på hela annat sätt än med orden. Han sa något med sitt magont som ni vuxna, varken ni föräldrar eller psykologen kunde höra. Du kan beklaga att du inte förstod och ni har kunnat tala om det nu när han är vuxen, redan det är ett slags gottgörelse.
Minna:Hej! Jag har en fråga som mer handlar om att inte samtala, och det kanske är tveksamt om det hör till dagens tema. Men jag funderar över detta i princip hela dagarna. Jag är mamma till en pojke på 1,5 år. Efter tre veckors sjukdomar hos både mig och honom var jag helt slut och behövde sova på morgonen för att li frisk. Min son kom in i sovrummet tillsammans med sin pappa för att hämta nånting. Min son såg ju då att jag låg där och jag hörde honom. Men jag var i så desperat behov av att få sova så jag låtsades som att jag sov och inte märkte honom i rummet. Det har kostat mig mycket, mycket samvete efteråt, att jag inte pratade med honom, såg på honom och bekräftade honom. Hur mycket kan det här ha påverkat honom i relation till mig? Det tynger mig mycket att han inte fick vara sedd av mig den stunden.
Majlis Winberg Salomonsson:Hej, Jag kan förstå att det tynger dig att du inte lät honom bli sedd den gången. Men - och det är viktigt- barn utsätt då och då för svårigheter och det viktiga är att dessa svårigheter inte tar överhanden. I den situationen var han med sin pappa, dvs han hade en vuxen som tog sig an honom där. Och eftersom du finns för honom i alla möjliga andra situationer så vet han att mamma finns för honom.
moderator:Strax slut med chatten. Passa på att ställa din fråga nu!
solveik:vad ska man göra när inte barnet vill klä på sig när man ska gå ut inga kläder passar bara gråt å skrik undrar farmor
Majlis Winberg Salomonsson:Hej farmor! Detta är en vanlig situation och som vuxen kan man känna sig smått desperat. Det viktiga är nog att fortsätta vara vuxen, annars kan det hela sluta med att det står två stycken där vid klädhögen och skriker åt varandra. Man behöver vänta och låta situationen lugna ner sig. Och i detta läge kan man inte ha några synpunkter på vilka kläder som ska på. Det får räcka med att kläderna kommer på så småningom. Kom också ihåg att det vi ibland kallar trotsiga barn kan växa upp till bestämda och målinriktade viljestarka människor.
moderator:Tack för alla frågor. Nu stänger vi chatten med Majlis Winberg Salomonsson.
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".