Mikael Lindnord och hunden Arthur.
1 av 2
Mikael Lindnord och hunden Arthur.
Hunden Arthur.
2 av 2
Hunden Arthur. Foto: Mikael Lindnord
Dagens gäst

Mötet med Arthur förändrade Mikael Lindnords liv

"Allt hade handlat om mig själv tidigare"
2:37 min

När Mikael Lindnord deltog i VM i multisport i Ecuador för tre år sedan, fick han och laget en oväntad följeslagare - den övergivna gatuhunden Arthur. Nu kommer andra boken om deras liv tillsammans.

Allt började för snart tre år sedan i Ecuadors djungel. Idrottaren Mikael Lindnord deltog i VM i multisport och mitt under pågående tävling träffade han den då övergivna gatuhunden som sedan kom att följa med honom och laget under deras resa genom Amazonas.
Resten är historia och numera bor hunden som fått heta Arthur tillsammans med Mikael och hans familj i Örnsköldsvik. Och i dagarna släpps den andra boken om Arthurs liv tillsammans med sin husse. 

Men hur började det hela då? Mikael Lindnord berättar om sitt allra första möte med Arthur:

- Vi satt och åt specialtillverkade köttbullar i en by, och så kände jag att någon tittade på mig. Och så såg jag en extremt eländig och skitig hund stå och titta på mig. Instinktivt tänkte jag "kom inte nära mig, du har säkert alla sjukdomar i hela världen".

- Men sen tänkte jag att det finns ingen som nånsin varit snäll mot den här killen, så som han ser ut. Så jag ger honom några köttbullar på marken.

- Sen springer vi därifrån i mörkret, med pannlampa och allt. Och några timmar senare märker jag att en hund springer efter oss, och inser att det är samma hund.

- Sen hakade han på oss där i djungeln. Och så skulle vi paddla, och arrangören sa att vi kan inte ta med hunden. Jag tänkte att nu är det slut. Men när jag paddlade iväg hörde jag bara ett "plufs", hur han hoppar i vattnet. Och jag vänder mig om och ser honom i vattnet, med bara nosen ovanför vattenytan. Jag hade inte mage att lämna honom där, utan jag lyfte i honom i kajaken. Han luktade fortfarande lika illa!

- Jag har hållit på med elitidrott i 20 år, mycket har handlat om mig själv och att jag ska prestera. Men jag har aldrig riktigt gjort något för någon annan, kände jag.

- Jag tänkte, nu är det dags Mike att du steppar upp här, och gör nånting som är större än dig själv.

Mikael lyfte upp Arthur i kajaken - och sedan den stunden har de två varit oskiljaktiga.

- Jag kommer ihåg känslan i magen exakt, det kändes så himla rätt. Jag har alltid gått på magkänslan i hela mitt vuxna liv, och den har aldrig svikit mig förr.

 

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".