Det sägs att samtalen är i fara - mellan människor i allmänhet och i familjen i synnerhet.

 Är det så?
Jag värjer mig mot generaliseringar men ibland måste man ju använda dem för att kunna påstå något över huvud taget.
Själv för jag fortfarande samtal och de längsta utförs under långpromenader med vänner. Inte en familjemedlem så långt ögat når. Vi pratar om allt som det heter. Prata om generalisering! Vi pratar relationer och förhållningssätt till livet i stort och i smått.  Hur läget är i världen, i Sverige och i familjen. Vardagsliv är väl det som de flesta samtal har ägnats åt.
Leda, tristess, oro och sorg men också glädje, trygghet och lycka har beskrivits till tårar och skratt. Föräldrar dör. Barnen är sjuka. Och allt är föränderligt över tid. Jag kan se tillbaka på samtal om arbetsliv och hemarbete, arbetslöshet , barn på skola och på fritid som inneburit en hel del frustration ofta med känsla av misslyckande. Som behövts ventileras med någon.
Allt ifrån ekonomi à la ”kan vi behålla huset?”  till att saxen aldrig ligger där den ska! Det berömda vardagspusslet som är så svårt att lägga och få alla bitar på plats.

Jag vill förekomma med att säga att jag är glad att jag och alla i min familj är friska. Att det är det viktigaste och det enda korrekta att tycka. Jag uppskattar varje sådan dag. Men.

Visst är det väl synd att halva livet går åt till att leta!? Efter saker!?

Under mina stavgångspromenader med K har jag blivit varse en ny framtid. Hon är lite före mig i utvecklingen, på det viset att två av hennes tre barn har flyttat hemifrån. Kvar finns en 18-åring. Mina två barn är yngre och bor hemma. Hennes nya liv betyder en förändring för mig också genom att hon kan komma på spontanbesök. Så där som det var förr att det ringde på dörren och det var en överraskning vem som hälsade på. I vårt schemalagda vardagsliv finns inte riktigt tid för sånt. Men nu för tiden glider K in i mitt hem, fräsch och tillfixad som skulle hon på Sandgrund. Och jag känner mig som en levande disktrasa bredvid henne.
Jag drabbas av ett blixtsnabbt återfall i ytlighetsfixering. Får en plötslig besk eftersmak i min mun då jag vet att jag en gång under våra promenader uttryckt min tilltagande förnöjsamhet över mitt utseende, ooooooom jag då jämför min självbild under tonåren. Då jag vägde 50 och tyckte jag var en tjock tjej med ögonrynkor. Nu väger jag 65 kg och känner mig otjock, och trots alla rynkor i ett rutsystem runt ögonen och över hela kroppen känner jag mig helt ok. Men jag inser att, med en stajlad K inom armlängs avstånd från mig – har min tilltagande självkänsla, när det gäller utseendet, vissa förbehåll. Den är inte konstant bra och gäller inte när jag iförd svettig sport-bh, underställ och fleeceväst och med gamla stickade strumpor med genomskinligt garn runt hälarna går runt i skitigt hår i svans och väder biten efter en två-timmars promenad.  
Särskilt inte i jämförelse med min promenad kompis som varit hemma i sitt barnfria hem och bara kunnat ägna tre timmar åt sig själv och då en tredjedel av tiden på sin yta. Själv har jag letat efter duschtvål och schampo utan att hitta det (ungarna är på träning – måste köpa tredubbel uppsättning tvål och deo i fortsättningen) och innan dess låg inte ytterdörrs-nyckeln på vårt gömställe så jag kunde inte ta mig in i mitt eget hus på normalt sätt genom dörren, utan på ett krångligt sätt som tar en halvtimme om man har tur! Jag erkänner min avundsjuka och håller tillbaka min missunnsamhet – det är ju fult och föder självförakt och det blir man ju inte snyggare av. Jag bjuder på kaffe med komplimanger – min vän GI-bantar. Och beröm innehåller inga kolhydrater så hon smaskar i sig och vi umgås en timme innan hon blir hämtat av sin 18-årige son som övningskör med maken. Gulligt, va?

När min man kommer hem berättar jag om mitt besök och om vad vi har pratat om. Som tröst inför framtiden. K har delgivit mig den härliga känslan hon får av att reflexvästen ligger där hon la den efter sista kvällspromenaden.
En ny pennvässare som alltid ligger i översta lådan – aldrig mer en kökskniv för att skära till en vass spets på blyertspennan. Alltid en nypumpad cykel med fungerande lampa ! Jag vill bara ge min man lite hopp om att det kommer att bli ordning på torpet även hemma hos oss – inom en snar framtid. Han är nämligen den som lider mest i vår familjs röra. Lider är ett starkt ord som jag tycker borde höra tortyr till, men det är en klyscha och passar på nåt sätt eftersom jag har sett makens ansiktsuttryck när han sick-sackar genom husets lådor, burkar och skåp och letat efter tumstock, tejp och sax.

Snart kommer vi också att få uppleva ett ordnat liv där var sak har sin plats, säger jag förtröstansfullt och milt. Efter en andningspaus höjer han på ögonbrynen, tittar på mig och säger:

Ja,…det kommer ju du aldrig att få uppleva i alla fall!

…vad han nu menade med det?

Jag får nog ta det med K nästa långpromenad. Apropå självbilder. Jag är ju en ordningsmänniska…eller!?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".