Retro - nej, tack säger Hasse Altbark!

För några år sedan var jag i Göteborg och såg utställningen om svensk platsdesign. Ja, jag vet - man måste vara relativt ung och knappt upplevt plasteran för att uppskatta det. Kul, ful och kult! Ungefär så har synen på vardagsprylar i plast från 50- och 60-talet skiftat. I dag har retroplasten fått en renässans och tro det eller ej, faktiskt i vissa fall fått status som moderna antikviteter. Jo jomensan.

För att inte tala om porslin av Stig Lindberg, Sven-Erik Skawonius, Marianne Westman - allt från 50- och 60-talet.

Jag älskar det, men jag har inte heller upplevt det. Jag har inte upplevt, inte hunnit tröttna på det bruna, orange och murriga. Kan se tjusningen med de gamal platspytsarna i blekt gult, lysande neongult och knalligt orange. Kan också bli lyrisk när den klassiska porslinsserien Mon amie börjar tillverkas igen.

När kollegan Hasse Altbark med avsmak berättar om gamla tapeter som trätt fram där hemma, storblommiga från 60-talet - ja, då får jag en något dimmig blick. När jag serverar min mor en kopp kaffe i en servis med udda koppar från 50-talet, ja då tittar hon undrande på mig. Och när jag på loppis sliter i gamla tyger från samma tid och sedan syr kuddfodral till min son då undrar svärmor lite försynt om vi har ont om pengar.

Känner mig missförstådd och förstår att jag måste skaffa nya kompisar ;)

Ha det så bra!